För många flyktingar är gränsfloden Evros mellan Grekland och Turkiet ett avgörande hinder i jakten på ett bättre liv i Europa. Många drömmar slutar på rättsläkaren Pavlos Pavlidis obduktionsbord, eller på muftin Mehmet Saramets anonyma begravningsplats. Ahmed, som flydde undan kriget i Syrien, är en av dem som överlevt resan.
I takt med att den snart tre år gamla konflikten i Syrien eskalerar, förvärras den humanitära katastrofen för den syriska befolkningen. Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR tar sig mellan 5 000 och 8 000 människor ut ur landet varje dag. I nuläget lever 1,3 miljoner syrier som flyktingar utomlands och över 2,5 miljoner är på flykt i sitt eget land. De internationella humanitära biståndsorganisationerna slår larm gång efter annan – mer hjälp behövs.
Men den syriska befolkningen har inte tid att vänta på att världssamfundet ska agera. Hittills har 80 000 människor dödats i konflikten. Några av dessa är soldater och rebeller, men det stora flertalet är civila, kvinnor och barn. Enligt UNHCR har runt 325 000 syriska flyktingar tagits emot av Turkiet, 457 000 av Libanon och nästan lika många av Jordanien. Det som styrt valet av flyktdestination för syrierna har varit säkerhetsläget, lättillgänglighet, kostnader och kontakter.
Många har Sverige som slutmål och dröm, kanske delvis för att de har släktingar där. Sedan konflikten började i mars 2011 har Sverige tagit emot 11 000 asylsökande, Finland bara ett par hundra. I mars sade utrikesminister Erkki Tuomioja (SDP) i enlighet med landets sed att Finland hellre ska inrikta sig på att stöda flyktingarna på plats i flyktinglägren.
Övernattade i skogen
Ahmed från Damaskus är en av de drygt 300 000 syrier som flydde över gränsen till Turkiet. Tillsammans med två vänner tog han sig till Edirne i nordvästra Turkiet för att via Evrosfloden ta sig in i Grekland.
– När vi kom fram till floden var det kolsvart. Det kändes alldeles för riskabelt att ta sig över floden.
Ahmed och hans vänner övernattar i skogen och inväntar gryningen innan de vadar ut i det iskalla vattnet. Fem minuter senare når de land. De trevar sig fram i skogen och slår med käppar för att röja väg genom den täta skogen.
– Det värsta var myggorna. De bet mig överallt.
Efter ett tag stöter de på en väg och ser skyltar på grekiska och förstår att de kommit fram till Grekland. En täckt vit minibuss stannar till. Det är polisen!
Skjutklara vapen
Polismännen stuvar svärande och hårdhänt in Ahmed och hans båda vänner i bilen och kör dem till en polisstation. Där knuffas de in i ett litet rum där de får trängas tillsammans med 46 andra flyktingar. Polismännen gör allt de kan för att förolämpa och skrämma alla i rummet. De får varken mat eller vatten. Klockan tre på morgonen, efter att de suttit fängslade i nästan åtta timmar, väcks alla med hugg och slag. De förs ut till en täckt armélastbil. Runt 50 personer ska samsas i det minimala utrymmet, där bara en liten öppning på ena sidan släpper in lite luft. De står sammanpackade som sillar, några drabbas av panik och skriker åt militärerna att de måste öppna och släppa in luft. En kvart senare stannar bilen.
– Vi började banka på dörrarna och skrek åt dom att dom skulle öppna. Att vi håller på att dö!
Till sist öppnas dörren och under vapenhot beordras alla ut ur lastbilen. Det är kolsvart ute. Alla tvingas sätta sig på marken och soldaterna gör sina vapen skjutklara.
– Det var första gången jag stått öga mot öga med döden, konstaterar Ahmed.
Soldaterna fattar posto runtomkring flyktingarna och riktar sina vapen mot dem. Det råder ingen tvekan om att de är beredda att skjuta och för att understryka allvaret slungar de ur sig förolämpningar och hotelser på engelska. Ahmed har en k-pistmynning riktat mot sitt huvud på mindre än en meters avstånd. Oro och skräck sprids i gruppen, en efter en blir de bortförda och sväljs upp av mörkret.
– Vad händer? Tänker de skjuta oss? Vi sträcker ut händerna mot varandra och börjar ta ett sista farväl av varandra.
Misshandel
Ahmeds röst är märkbart spänd när han beskriver det han upplevt.
Han hör till de sista som förs bort och bevittnar hur en ung afrikansk man, troligtvis från Somalia, gör ett utbrytningsförsök. Det är som helvetet bryter lös. Soldaterna kastar sig över honom som vilda djur. De slår honom med batonger och gevärskolvar över ansiktet, i huvudet, i ryggen och i magen. Sedan släpar de bort honom och fortsätter misshandeln, utom synhåll. Men hans skrik och soldaternas slag hör alla.
De övriga förs ner till strandkanten, där två båtar väntar. En av dem är försedd med en motor och i den sitter polis och militär, den andra är tom och dit förs de asylsökande under vapenhot. Motorbåten bogserar den till brädden fyllda båten till den andra sidan floden, tre turer blir det innan alla kommit över. Den misshandlade mannen tvingas simma med ett rep fastbundet runt midjan för att han inte ska kunna rymma. Hela tiden skriker polis och militär att de ska skjuta honom om han inte lyder order.
– Om ni kommer tillbaka ska vi skjuta er sa militären samtidigt som de höll sina vapen riktade mot oss. Jag vet inte vad som hände den mörkhyade killen efter det, berättar Ahmed.
Han och hans två kamrater hamnar i ett turkiskt flyktingläger några dagar, innan de släpps. Några veckor senare gör de om samma resa och lyckas ta sig ända till Sverige, där den här intervjun är gjord.
Ahmed hade tur – han överlevde Evrosfloden, inte en, utan två gånger. Många andra är inte lika lyckosamma: 2011 dog 58 människor när de försökte ta sig över floden. De flesta drunknade, andra frös ihjäl. Deras dröm slutade i grekiska bårhus.
Rättsläkaren
Han är lång och smal och klädd i en svart skinnjacka, ett par svarta byxor och svarta skor. Han har ett långsmalt ansikte, kinderna är insjunkna och läpparna smala och ögonen verkar trötta. I tolv år har han arbetat i nordöstra Grekland och obducerat kroppar som ibland legat flera veckor i vatten.
Oförtrutet kämpar Pavlos Pavlidis, rättsläkaren på sjukhuset i Alexdroupolis, med att identifiera kvarlevorna av dem som omkommit i Evrosfloden. Inne på kontoret, som ligger på baksidan av det stora sjukhuset med en diskret ingång från parkeringen på gatunivå, har han samlat dokument och obduktionsbilder av dem som förblivit oidentifierade, samt deras tillhörigheter. Förra året fick han in 31 kroppar till sitt sjukhus, vilket motsvarar det årliga genomsnittet.
– De flesta vi får in har dött av hypotermi och drunkning. Det är svårt att identifiera dem därför att de många gånger inte har några dokument eller personliga tillhörigheter på sig. Att de dessutom drunknat innebär att igenkänningstecknen kan vara förstörda eftersom kroppen hunnit ruttna. Då är vi hänvisade till personliga tillhörigheter, kreditkort, mobilnummer och så vidare, förklarar han.
Dr Pavlidis plockar fram några plastfickor innehållande ringar, halskedjor, örhängen och andra små ting som hittats tillsammans med kropparna. Han radar upp dem framför sig och suckar högt och tar fram ett kinesiskt kreditkort.
– Vi har allting men vi vet fortfarande inte vem det är, konstaterar han och pekar på plastkortet.
Under de år han arbetat här uppskattar han att han har tagit emot mellan 600 och 700 kroppar. Det tragiska är att han bara lyckats identifiera runt 10 procent av dessa, vilket innebär att det finns anhöriga till hundratals omkomna som fortfarande inte vet vad som hänt med deras nära och kära. Dr Pavlidis är noga med att påpeka att det finns ett stort mörkertal där ute – kroppar som aldrig hittas. Eftersom det inte förekommer något samarbete med de turkiska myndigheterna är det omöjligt att veta hur det ser ut på deras sida av floden. Dessutom är Evrosfloden djup och strid, vilket gör att lik kan försvinna för alltid.
Kylrum
När Dr Pavlidis började sitt arbete fanns det inga rutiner eller något fungerande system för hur man skulle hantera de kroppar som inte kunde identifieras. Den saken har åtminstone förändrats – i dag obduceras och fotograferas kropparna, det tas DNA-prov och de förses med ett identifikationsnummer, som talar om när, var och av vem de hittats. De döda förvaras sedan i ett kylrum inne på den rättsmedicinska avdelningen. Om ingen hört av sig efter sex månader skickas de till en muslimsk begravningsplats i Sidero för att begravas.
– Vårt system innebär att om någon anhörig kommer hit om fem eller tio år så kan vi genom att ta ett blodprov fastställa släktskap och på så vis identifiera offret, förklarar rättsläkaren.
Han visar den ena obduktionsbilden efter den andra på datorn. Det är förruttnade lik. Ibland syns ben och skelett där mjukdelarna skulle ha varit. Det är skador av att ha legat länge i vattnet.
En bild föreställer en förruttnad kropp med kläder och skor. Dr Pavlidis pekar på offrets skor och konstaterar att det är sådana saker som man får gå efter i identifieringen. Varje år får han 20 till 30 förfrågningar från förkrossade anhöriga som letar efter försvunna personer. Det är både telefonsamtal och mejl. En hel del av de kontakterna sker via Röda Korset, men ibland också via någon ambassad.
– De kroppar som anhöriga begärt att få utlämnade skickas oftast till ett annat land. Men som sagt det är bara 10 procent som vi lyckas identifiera. Om jag lyckas fastställa att en kropp kommer från ett visst land kan jag begära hjälp från respektive ambassad, förklarar dr Pavlidis.
Muslimsk begravning
Några mil norr om Alexdroupolis ligger den lilla orten Sidiro. Här uppe i bergen ligger den muslimska begravningsplats dit kroppar utan identitet skickas för att begravas. Gravarna ligger lite undangömda från den asfalterade vägen som förbinder den här byn med grannbyarna och utsikten över dalen är hisnande. Det finns ingen skylt som talar om att det är en viloplats, bara en låst järngrind. Här slutar drömmen om Europa för många. Här är den sista anhalten för människor från Irak, Afghanistan, Somalia, Syrien och alla andra länder som unga män och kvinnor lämnat för att skaffa sig ett bättre liv, eller för att undgå förföljelse och dödshot.
– Jag har arbetat här sedan 1989 och säkert begravt mellan 400 och 500 människor. De första var tre unga killar, kurder från Turkiet, berättar muftin Mehmet Saramet.
Han begraver bara de som kommer från sjukhuset i Alexdroupolis eller de som har omkommit i nordöstra delen av Grekland, den som gränsar mot Turkiet. De som omkommer i Egeiska havet begravs inte här.
Eftersom man inte känner till de dödas identitet kan man visserligen inte vara säker på att alla är muslimer. Men de får alla en muslimsk begravning och kroppen den hanteras enligt islams regler och traditioner.
– Det är ett tufft jobb eftersom islam kräver att alla döda ska tas om hand på ett speciellt sätt, även någon som varit död i en månad. Men det här ser jag inte som ett jobb utan som en religiös plikt som muslim, förklarar muftin.
Det som är jobbigast är det faktum att det rör sig om unga människor som dött när de försökt fly undan krig och förtryck. Mehmet Saramet förklarar att det finns ett system för att veta var alla är begravda. Gravarna märks nämligen ut på en karta och begravningsplatsen använder samma identifikationsnummer som dr Pavlidis tilldelar kropparna. Det har visat sig vara viktigt:
– Det har hänt några gånger att släktingar kommit till gravplatsen för att ta farväl. För några år sedan kom en somalisk mamma, vars 16-åriga dotter omkommit i Evrosfloden. Hon uttryckte sin tacksamhet att hon hittat sin dotter, berättar muftin Mehmet Saramet innan han sätter sig i sin bil för att åka och träffa ett ungt par som ska gifta sig.
Text Vin Örnlunden och Urban Hamid
Foto: Vin Örnlunden
Fotnot: Ahmed heter egentligen något annat
