Tankesmedjan Counterpoints kartläggning av Europas högerpopulistiska partier har, vid sidan av den gemensamma främlingsfientligheten, visat på olika nationella särdrag. Sannfinländarnas frammarsch kan till exempel delvis förklaras med en manlighetskris, påpekar Johanna Korhonen i sin Counterpoint-pamflett som uppmärksammades i Ny Tid 21/2013. I Sverige är det däremot snarast dåligt kanaliserad välfärdsnostalgi som driver Sverigedemokraternas väljare, skriver Göran Rosenberg i sin Counterpoint-rapport Sweden: the reluctant nation.
Förutom en perverterad form av nationalism, menar Göran Rosenberg att nedmonteringen av välfärdssamhället är huvudingrediensen bakom den svenska högerpopulismen. Samma komponenter hittar man också i andra länder, men i Rosenbergs analys blir de speciellt tydliga. Han är själv född i Sverige kort efter kriget – hans föräldrar var polska judar som överlevt Auschwitz – och det historiska perspektivet är också centralt i hans text.
Vid andra världskrigets slut hade Sverige av humanitära skäl gått med på att ta emot ett antal överlevande från lägren, men i september 1945 varnade t.ex. en ledare i Dagens Nyheter för att låta dem stanna: ”Vi är inte vana vid att ha att göra med människor för vilka svenska seder och bruk är så främmande”. Samtidigt innebar krigsslutet ändå att den svenska industrin radikalt kunde öka sin export till Europa – den tyska industrin hade slagits ut under kriget och i segrarmakternas ledning fanns krafter som ville bevara Tyskland som ett jordbruksland. Den svenska industrin behövde därför ny arbetskraft och redan 1948 hade man hundratusen utländska arbetare, utan att svenskarna nödvändigtvis hunnit bli mycket vanare vid utlänningar. Dessa blev dock med tiden delaktiga i det svenska välfärdsbygget.
”Folkhemmet” hade redan blivit ett begrepp, och det överlevde. På kontinenten ställdes man 1945 inför ett fysiskt och mentalt återuppbyggnadsarbete som också innebar att gamla nationella myter måste omprövas. I Sverige behövdes inget av detta, snarare stärkte situationen ”självbilden av Sverige som ett fredligare, rationellare, mera avancerat och humanare samhälle än de konfliktdrabbade nationerna på kontinenten”.
Nu kunde man också återuppta det svenska välfärdsprojektet från 30-talet. Det hade redan tidigt fått namnet folkhemmet av nationalisten och högermannen Rudolf Kjellén, men termen anammades 1928 av socialdemokraterna. Rosenberg ser detta som ett utslag av sammanflätningen mellan nationalistiska och socialdemokratiska tanketrådar. Det som ursprungligen ingått i en nationalromantisk myt om den svenska nationens ursprung och natur blev nu också en del av ledande socialdemokraters retorik.
Också rashygien kom att ingå i den officiella ideologin. Sverige fick 1922 världens första statliga institut för rasbiologi, och sterilisering blev ett redskap för att bevara ”raskvaliteten”, redan före de tyska nationalsocialisternas tid. Man vakade också över den svenska livsstilen – ett homogent folk med en gemensam historia, en gemensam religion och en gemensam nationalkaraktär. Svenskarna var enligt en officiell broschyr från 1942 antiauktoritära, samarbetsvilliga, självständiga, samförståndsinriktade, de hade en medfödd rättskänsla och delade ett gammalt folks ”instinkter”.
Rosenberg har en något ironisk inställning till detta, men ser åtminstone en strukturell faktor som påverkat det svenska systemet positivt, nämligen den kollegiala ledningen för de ämbetsverk som upprättades sedan mitten av 1600-talet. När besluten fattades i kollegier, inte av enstaka mäktiga personer, uppstod en kontinuitet i förvaltningen, baserad på rationalitet.
Konsensus och rationalism har också varit honnörsord för den svenska ämbetsmannakulturen ända sedan denna tid. Det kan ha bidragit till att Sverige mer än kanske något annat europeiskt land bedrivit en officiell politik av öppenhet, godkännande och tolerans gentemot invandrare. Sedan arbetskraftsinvandringen upphörde i slutet av 70-talet har Sverige generöst tagit emot asylsökande. Numera är 15 procent av befolkningen född i utlandet.
Men svenskarna har fortfarande en relativt kort erfarenhet av kulturell och religiös pluralism och det framförs allt oftare påståenden om att invandrarna tär på välfärdsstaten, introducerar främmande religiösa föreställningar och vägrar att anpassa sig till svenska normer och traditioner.
På det politiska planet har detta kommit till uttryck främst genom Sverigedemokraternas intåg i riksdagen 2010.
Systemskiftet hade då redan ägt rum. ”Rekordåren” med sina miljonprogram var sedan länge till ändå. Tillväxtmotorn hade börjat hicka. De första tecknen på att samförståndet på arbetsmarknaden höll på att ta slut kom med i och med gruvstrejken 1969. Socialdemokraterna radikaliserades och arbetsgivarna mobiliserade sina styrkor för ett systemskifte. Den första oljekrisen 1973 hotade lönsamheten i många industrier och hela branscher flyttade bort. En borgerlig regering tillträdde och inledde ett av de mest omfattande privatiseringsprogrammen i västvärlden, delvis med socialdemokraternas tigande samtycke. Man har, konstaterar Rosenberg, gått från den ena ytterligheten till den andra. Detta kan, säger han, kanske vara en logisk följd av den svenska förkärleken för tekniska (rationella) lösningar på politiska problem.
Den svenska modellen visade sig nu, skriver Rosenberg, i grunden vara just detta: ett ytterst svenskt projekt som var svårt att efterlikna och svårt att upprätthålla under snabbt föränderliga internationella villkor. Den europeiska integrationen och den ekonomiska globaliseringen gjorde det svårt att upprätthålla en tillväxt och en skattegrad som skulle räcka för att garantera materiell trygghet från vaggan till graven. Modellen hade också baserat sig på en grad av nationell suveränitet som inte längre fanns.
Regeringar av olika färg började sedan montera ned välfärden, bl.a. genom en radikal reform av pensionssystemet, så att pensionerna inte längre baserade sig på vad man betalat in, utan delvis på spekulation på aktiemarknaden. Samtidigt sänktes skatterna drastiskt, vilket motiverades med att ”dynamiska effekter” skulle skapa ekonomisk tillväxt, nya jobb och utvidga skattebasen. ”Naturligtvis skedde inget av detta – skattebasen minskade ytterligare och ännu en spik slogs in i den svenska modellens kista”, konstaterar Rosenberg.
Följden har blivit växande ojämlikhet. Ändå har de stora partierna hållit fast vid den gamla retoriken och moderaterna har t.o.m. kallat sig ”det nya arbetarpartiet”. Det har inte längre mycket med verkligheten att göra och enligt Rosenberg återstår nu närmast en nostalgisk längtan för en tid som upplevs som bättre och rättvisare.
Denna nostalgi tar sig olika uttryck. Ett av dem är den växande vänsteroppositionen inom det socialdemokratiska partiet. Inom partiledningen finns det en klar majoritet för en nedskärnings- och privatiseringslinje som liknar den borgerliga regeringens, medan vänsteroppositionen kräver en återgång till en traditionell socialdemokratisk politik. Konflikten, som kallats Rosornas krig efter en episod i brittisk historia, är inte ny, men dragkampen kring privatiseringen av välfärdstjänsterna har skärpt den. En betydande del av partiet vill inte ge upp den välfärd man haft.
Detta påverkar också inställningen till EU. Traditionalisterna anser att den nyliberala ekonomiska och sociala politiken delvis påtvingats Sverige av EU och vill därför skapa en större distans till unionen – till exempel genom att rösta nej till euron. I denna politiska nostalgi ingår en känsla av att Sverige fortfarande klarar sig bättre på egen hand, som en suverän stat som kan bevara, omforma och återställa sitt välfärdssystem. I ett sådant klimat representerar Europa och EU ett hot snarare än ett löfte. Denna välfärdsnationalism har anhängare både till höger och till vänster. Den stöds också av den långa svenska neutralitetstraditionen.
Både vänsterpartiet och Sverigedemokraterna kräver alltså att Sverige går ut ur EU och de vill återställa den svenska välfärden till sin forna glans, det förra partiet genom att motstå globaliseringen, det senare genom att motarbeta invandring och multikulturalism, sammanfattar Rosenberg.
Tyvärr har Rosenberg inte slutfört sin analys, han behandlar praktiskt taget inte alls Sverigedemokraterna (SD) och deras anhängare och inte heller deras tappning av nationalism.
En viss uppfattning om denna ger i stället partiets tidigare ekonomisk-politiska talesman Erik Almqvist. Han tvingades lämna riksdagen i vintras sedan en videoinspelning visat hur han och en partikamrat uppträtt rasistiskt och beväpnat sig med järnrör på öppen gata i Stockholm. Nu på våren flyttade Almqvist till Budapest och förklarade i svensk tv beslutet med att politiken i Ungern känns sundare: ”Man har anammat traditionella värden som familjen, demokratin och självständighet”. Han säger också att ”frihetlig socialkonservatism och nationalism är norm i Ungern och den svenska fåran av genus och mångkulturalism får man leta efter sympati för”.
En statsvetare har kommenterat detta med att den politik som SD står för uppfattas som extrem på hemmaplan, medan den är ”mainstream” i Ungern, där den representeras av regeringspartiet Fidesz. Nationalismen behöver alltså inte handla om rasbiologi, den kan utgöra en politisk riktning som inte är bunden till något fosterland.
Rosenberg ser nostalgin kring en välfärd som naggats i kanterna som en av populismens viktigaste drivkrafter, och detta gäller nog också i andra länder än Sverige. Hans skrift har kanske inte hämtat mycket mer än namnet från Counterpoints projekt, men den ger ett viktigt bidrag till det genom sin analys av några av populismens viktigaste ingredienser.
