3,5K

Den stora hypen kring mikrolån i u-länder nådde sin kulmen i mitten av förra årtiondet då Nobels fredspris år 2006 gavs till det bangladeshiska mikrolånsinstitutet Grameen Bank och dess grundare Muhammad Yunus. Mikrolånens popularitet ökade stadigt från och med 1980-talet inom den internationella biståndsindustrin som började se mikrolån som ett slags mirakelmedicin mot såväl fattigdom och arbetslöshet som underutveckling. För att inte tala om kvinnlig frigörelse.

De oftast framförda argumenten för mikrolån har gått ut på att de minskar fattigdomen i u-länder både lokalt och nationellt, och att kvinnors socioekonomiska ställning stärks. Hypens betydelse syntes bland annat i hur en växande skara politiska beslutsfattare, företagsledare, feminister och kändisar i industriländer prisade mikrolån som någonting alldeles speciellt. Denna goodwill resulterade också i strida strömmar av finansiella resurser som kom mikrolånsindustrin till godo.

En orsak bakom mikrolånens segertåg har säkert med tidsandan att göra: idéen om att fattigdom i grund och botten inte är en politisk utan en teknisk fråga som kan lösas genom att ge små lån till marginaliserade människor har varit ett budskap som gått hand i hand med idéer om företagsamhet, självhjälp och individens ansvar i den nyliberalt präglade perioden från och med början av 1990-talet. Att människor, och speciellt kvinnor, självmant kan ta sig ur fattigdomen utan några som helst samhälleliga eller ekonomiska förändringar på makronivå är fortfarande något av ett axiom för marknadsentusiaster och för biståndsindustrins huvudfåra. Denna story har också gått hem bland den läsande allmänheten i industriländerna. Sentimentala berättelser om modiga kvinnor som har blivit framgångsrika småföretagare i patriarkala samhällen har helt enkelt varit bra nyhetsmaterial. Att berättelsernas dekontextualiserade, för att inte säga svartvita, natur möjliggjort mycket felaktiga tolkningar hos läsarna är inget att undra på med tanke på att en stor majoritet av människorna törstar efter eller tror på enkla tekniska lösningar till problem som i grund och botten handlar om makt och politik.

 

Forskning som slår hål på bubblan

Mikrolånens segertåg tycktes rulla allt starkare i och med att Grameen Bank fick Nobels fredspris 2006. Framgångssagans framfart saktade dock (om än måttligt) av bara några år senare. Orsaken står att finna både i de skandaler (ockerräntor, oegentligheter, överskuldsatta låntagare som begått självmord) som drabbade vissa omtalade och hyllade mikrolånsbanker i Indien och Bangladesh och i nya metastudier som påvisar att mikrolånsverksamheten inte verkar komma ens i närheten av att realisera de utfästelser som dess förespråkare har gett. I det senare fallet har kritiken varit mycket grundlig och gällt både de påstådda positiva effekterna av mikrolån och kvaliteten i de studier och analyser som hade gett starkt stöd åt påståenden om mikrolånens inverkan.

Ett av dessa metastudier, What is the evidence of the impact of microfinance on the well-being of poor people?, som brittiska forskare publicerade år 2011, kom med avvägd men svidande kritik av existerande forskning kring mikrolån. Forskarteamet hade gjort ett grundligt arbete genom att gå igenom alla studier som de kunde hitta som hade med mikrolån att göra, sammanlagt 2643 stycken. Forskarna koncentrerade sig speciellt på de omkring 60 studierna som ansågs hålla högsta vetenskapliga kvalitet. Enligt deras analys var så gott som alla fallstudier av mikrolån både metodologiskt svaga och baserade på bristfällig information, vilket vanligtvis dock inte hade hindrat författarna till dessa studier från att uttrycka sig positivt om mikrolånens inverkan eller från att rekommendera en fortsatt expansion av olika mikrolånsinitiativ.

Forskarteamets egen slutsats var klar: enligt dem fanns det inget konkret stöd för påståenden om mikrolånens positiva eller allmännyttiga inverkan. Med andra ord kunde man efter flera decenniers verksamhet och flera hundra miljarder utlånade euron fortfarande inte säga att mikrolån gör världen bättre. Ett nära relaterat problem med den starka tron på mikrolån har varit att det har funnits föga intresse för att tänka ut och utveckla bättre fungerande sätt att komma åt fattigdomens sociala, kulturella och ekonomiska rötter.

 

Lukrativ business för mellanhänder

I och för sig var det inget särskilt nytt forskarna kom med. Mikrolån har varit ett hett debatterat ämne bland aktivister och forskare i många år. De positiva associationerna kopplade till mikrolån och de allt större satsningarna på lånen gjorde det ändå svårt för kritiska röster att bli tagna på allvar. Detta gällde såväl själva biståndsindustrins huvudfåra som massmedierna. Det här har varit särskilt synligt i sådana fall där relevant men kritisk forskning angående mikrolån producerats i fattiga länder av främst lokala forskare. Delvis har det haft med språk att göra – många intressanta studier har skrivits på något annat språk än engelska eller något annat så kallat världsspråk – men makt och egenintressen har också helt tydligt spelat in. Med det senare syftar jag på det hur mikrolån under en lång tid har varit både en mycket lukrativ och politisk korrekt business med en hel del olika intressenter som varit eniga om att mikrolån är en bra sak (på vilket sätt och för vem har varit en annan fråga).

Dessa intressenter har spottat ut tonvis med redogörelser, artiklar och rapporter som har förstärkt bilden av mikrolån som något uteslutande positivit. I denna brokiga skara har man funnit och finner fortfarande stora som små medborgarorganisationer (NGO:s) med mikrolånsverksamhet. I skaran av påhejare finner man också forskare, akademiker och journalister som haft för intimt samröre med dessa NGO:s samt deras mer obundna men välvilliga och okunniga kollegor, olika statliga och icke-statliga bidragsgivare o.s.v. Krasst uttryckt har den stora berättelsen om mikrolån varit alltför bra och gynnat tillräckligt många intressegrupper för att man skulle ha velat lyssna på sådana röster som har kommit med ”negativa budskap”.

Personligen har jag också fått min beskärda del av denna stundvis blinda tro på mikrolånen. För några år sedan blev jag uppringd och fick en uppläxning av honorärkonsulen för ett icke-namngivet sydasiatiskt land för att jag ”inte visste någonting om mikrolån” – detta efter att jag i en insändare i Finlands ledande finskspråkiga dagstidning hade skrivit att mikrolån inte är så oproblematiska som man tycks tro.

 

NGO:s – ny stat i staten

Den i USA bosatta kulturantropologen Lamia Karim har i sin bok Microfinance and its Discontents analyserat denna mikrolånens politiska ekonomi i en nationell kontext i deras ursprungsland Bangladesh. Hennes bok är en fascinerande närläsning av Bangladeshs närhistoria och mikrolånens olika dimensioner, såväl lokala, nationella som internationella. Hon skisserar en historia om hur stora bangladeshiska NGO:s i början av 1990-talet ändrade riktning och övergav politiskt ambitiösa utvecklings- och medvetandegörandeprogram bland de fattiga till förmån för mikrolånsverksamhet och ett övertagande av statens funktioner. I denna verksamhet fick de stöd av bidragsgivare från i-länder och Världsbanken som redan i ett tidigt skede av strukturanpassningsprogrammen i NGO-sektorn såg en chans att omstrukturera den redan svaga staten och privatisera många av dess funktioner.

I dagens Bangladesh har NGO-sektorn, ledd av en handfull jättelika NGO-koncerner, speciellt på landsbygden, ersatt staten som källan för det som traditionellt ansetts vara offentlig service.  Medborgarorganisationer ansvarar numera för bland annat primärhälsovård och olika immuniseringsprogram, grundutbildning och  jordbrukskrediter. Landsbygdens fattiga har blivit alltmer beroende av NGO:s för den service de levererar men organisationssektorn erbjuder också efterlängtade och ”respektabla” arbetstillfällen åt Bangladeshs växande medelklass. Enligt Karim har NGO:s i Bangladesh bildat en stat i staten som dock agerar i gott samförstånd med politiker och byråkrater.

 

Lånen kan leda till skamfylld skuldspiral

Det är mot denna bakgrund som Lamia Karim analyserar mikrolånens succé i Bangladesh. I hennes sobra fallstudier vederläggs påståenden om mikrolånens roll i att stärka fattiga kvinnors roll i samhället. För det första får de fattiga i allt mindre grad ens tag på mikrolån eftersom mikrolånsbankerna sedan ett antal år hellre lånar pengar till människor som inte är helt resurslösa som till exempel köpmän, tjänstemän och förmögna bönder eftersom dessa med säkerhet kan återbetala sina skulder. Då det gäller ”äkta” fattiga kvinnor som låntagare föredrar bankerna sådana kvinnor som av olika orsaker redan har en stark ställning i sina familjer.

Karim för alltså nog fram att vissa grupper av kvinnor definitivt kan dra nytta av mikrolån förutsatt att de redan har någon grund att stå på som till exempel andra inkomstkällor. Hon konstaterar dock lakoniskt att många av dessa kvinnor engagerar sig i privat penningutlåning, något som de alltså finansierar med hjälp av mikrolån. Även massor av ”vanliga” fattiga kvinnor kan få tag på mikrolån men enligt Karim är det allra oftast män i deras familjer som använder de lånade pengarna. I sådana fall har mikrolån i stället för att ha höjt kvinnors status i familjer lett till att kvinnor av sina manliga familjemedlemmar i dag allt oftare bara ses som en person som kan garantera extra pengar – inte exempelvis som förvaltare av kapital. Karim jämför detta med ett scenario där kvinnor bidrar till familjeekonomin med inkomster från förvärvsarbete och hävdar att i det senare fallet skulle kvinnor ha klart bättre status och tyngd i familjen.

Ett av Karims upptäckter är också att mikrolånsbankerna systematiskt använder sig av hårdhanskade metoder om låntagarna inte kan amortera sina skulder. Till dessa metoder hör bland annat utpressning mot kvinnor och deras familjer genom att offentligt kränka deras heder i ett samhälle där kvinnors heder och skam spelar en enorm roll. Med åren har mikrolånsbankerna även börjat anlita poliskåren, domstolar och lokala eliter för att tvinga kvinnor att betala sina skulder till vilket pris som helst. Indrivningen av återstående skulder innebär också ofta att kvinnor med återbetalningsproblem blir utsatta för starkt tryck och stigmatisering av de smågrupper som kollektivt måste gå i borgen för varje medlems lån. Detta sprids ofta utåt så att familjer, släkter och hela byar kan bli splittrade i bittra fejder och människor bli tvungna att fly från sina hemtrakter på grund av ett obetalt lån på 20-30 euro.

 

Johan Ehrstedt