Morgondagens kunskap skapas på nya arenor

av Christer Wigerfelt

”Fitness snart viktigare än bildning”. Så löd rubriken till en artikel i Dagens Nyheter om vår syn på hälsa i en nära framtid. Signalerna har varit många om att även vår syn på kunskap håller på att förändras. Vi har bara vägrat att se dem i vitögat.

Har vi en utbildningskris? Många inom universitetsvärlden drar säkert till med ett nekande svar på frågan – sociologen Zygmunt Bauman svarar däremot ja. Postmodernismen har skapat en kris som drabbar alla utbildningsinstitutioner, från de högsta till de lägsta. Det kan avläsas i misstämningar på de olika nivåerna.

För Bauman handlar det om samma fenomen i åtminstone hela västvärlden. Redan för drygt tio år sedan gjorde han en analys i boken Det individualiserade samhället. Han väljer att begränsa sin analys till vad som händer på universiteten.

Utbildningspaniken i västländerna startade för högst några decennier sedan. Bauman själv kopplar inte den nya situationen till någon speciell förändring i samhället. Hans analys är att den nuvarande utbildningskrisen först och främst är en kris för de nedärvda institutionerna och de nedärvda filosofierna. Sociologen Manuel Castells, som skrivit ett digert trebandsverk om informationssamhällets framväxt, skulle förmodligen hävda att det är den digitala revolutionen som kullkastat mycket av hur informationsutbytet idag sker jämfört med tidigare och att det i sin tur har förändrat kunskapsprocesserna.

* * *

Universitetet som vi känner det idag är en produkt av det tidiga 1800-talet. Då ersattes den tidigare skolastiken och dess stabila sanningar av forskning, kritisk prövning och växande kunskapsområden som modell, och om man ska namnge någon av inspiratörerna är det främst Wilhelm von Humboldt i Berlin. Universiteten blev också ett viktigt instrument i skapandet av nationell identitet. Efter Humboldt utvecklade universiteten i Europa en relativ autonomi som fortfarande framhävs som en framgångsfaktor i det europeiska samarbetet om den högre utbildningen.

Lundaforskaren Peter Gärdenfors har analyserat kunskapsbegreppet i boken Lusten att förstå och ser att vägen till kunskap kan gå längs olika stigar. Det kan för barnet vara att lära genom att imitera de vuxna, att förstå med hjälp av handen eller att förstå genom att abstrahera, men han noterar också: ”Perspektivet att se eleverna som kunskapssamlare är det som har varit mest omhuldat i vardagsuppfattningen om lärande”.

Zygmunt Bauman analyserar lärandet lite annorlunda och talar om det primära lärandet, lärande av första graden. Här är kunskapsprocessen synlig och begriplig. På nästa nivå, under det sekundära lärandet, lär man sig att lära nya saker, att komma vidare utifrån sina tidigare inlärda kunskaper. Detta lärande av andra graden fungerar som bäst i ett samhälle som är någorlunda stabilt, logiskt och överblickbart.

Nyttan av det sekundära lärandet är dock samhällsberoende, menar Bauman. Under postmodernismen bryts många orienteringspunkter i samhället ned. Vi blir alltmer förvirrade av en pågående upplösning av våra identiteter, av avregleringen och privatiseringen av vårt identitetssökande, utspridning av auktoriteterna. Denna postmoderna era har löst upp flera av det moderna samhällets strukturer. Tiden är inte längre kontinuerlig, kumulativ och riktad framåt utan har blivit episodisk. En sådan sak är naturligtvis svår att ta till sig, framför allt för oss lite äldre. I denna värld är det främst det tertiära lärandet som gäller, menar Zygmunt Bauman  – ett lärande som ”vänder upp och ned på reglerna i alla spel och förkortar livslängden på alla regelsamlingar”. Detta är våra utbildningsinstitutioner som ”mognat i den moderna ordningsivern illa rustade att hantera”, skriver han.

Den nuvarande utbildningskrisen, fortsätter han, är främst en kris för de etablerade institutionerna och filosofierna, skapade för en annan tid, modernismen. Situationen påminner till stor del om vad som sker med vetenskaperna inför ett paradigmskifte och som analyserades av Thomas Kuhn på 60-talet. De forskare som sitter i maktpositioner som grundar sig på en vetenskap i kris, strider i det längsta för att försvara sina maktpositioner och sin prestige. Krisen drabbar hela utbildningsområdet men eftersom universiteten fungerar som trendsättare för pedagogiken på alla lägre nivåer väljer Bauman att fokusera på forskarvärlden.

* * *

Man kan ställa sig frågan varför vi över huvud taget ska lägga resurser på ett kostsamt utbildningssystem, för man kan väl anta att det inte var rent humanistiska och demokratiska skäl som drev samhällseliten att ta detta steg. Skälen kan ha varit flera. Nationalstaten var svaret på marknadens behov av både stabilitet och volym. Utbildningen var dels ett sätt att skapa en enhetlig kultur, dels ett sätt att systematisera den kompetensutveckling som inte längre gick att få i de enskilda hushållen.

Vi är nu på väg att ta klivet från nationalstaten till megastaten EU. Helt logiskt om vi ser till marknadens behov, men går det att upprepa samma förvandlingsnummer som vid övergången till nationalstaten? Universitetsvärlden ska samordnas enligt Magna Charta. Här frammanas bilden att universiteten ska vara ”autonoma institutioner i samhällets mitt”. Det är enligt Zygmunt Bauman att nostalgiskt blicka bakåt efter en tid som snabbt är på väg att försvinna, för idag ifrågasätts alltmer både universitetens autonomi och dess centrala roll.

Under stridsrop om valfrihet har marknaden ökat sitt inflytande över samhällsutvecklingen på de politiska visionernas bekostnad. I stort sett alla statsapparater, rika som fattiga, har till stora delar avstått från många av de uppgifter som tidigare ansågs vara självklara för en modern stat. Istället har de överlåtit dem åt krafter utom politisk kontroll. I nästa steg förlorar staten intresse för folklig mobilisering och kulturpolitik, för att slutligen överlåta till marknaden att skapa kulturella hierarkier. Därifrån är steget inte långt till att låta denna logik gälla även för hela utbildningen.

* * *

Universiteten i hela världen tycks ställa in sig på en omvandlingsfas som vi kanske bara ha sett inledningen på. I antologin Med Sverige på läktaren? beskriver Bertil Andersson och Jan Carlstedt-Duke hur internationaliseringen av universiteten nu tar ännu ett steg, hur universiteten och dess institutioner blir alltmer multinationella. Staden New York gick för några år sedan ut med en förfrågan till ett antal universitet där de erbjöd mark, byggnader och initial kostnadstäckning om de etablerade sig i staden. Ett hundratal visade intresse för att etablera sig på en annan plats i världen än sin ursprungliga hemvist. Till slut blev det amerikanska Cornell University och israeliska Technion som fick det delade uppdraget. På motsvarande sätt etablerar sig nu flera västerländska universitet i Kina för att finnas på den växande utbildningsmarknaden och knyta till sig kompetens. Här har universiteten i Nottingham och Liverpool varit pionjärer.

Tanken att universitet ska etablera sig i nya länder eller att utländska universitet ska etablera sig i Finland eller Sverige ligger antagligen inte långt bort. En snubbeltråd på vägen dit har varit olika avgifter som drabbat utländska studerande. Den  svenska regeringens beslut att låta utländska masterstudenter betala kursavgifter på runt 100 000 kronor för ett års studier gjorde att antalet studenter som kom till Sverige från länder utanför EU föll som en gråsten. I Finland behandlar riksdagen för tillfället ett förslag om att ändra universitets- och yrkeshögskolelagstiftningen som skulle öppna för möjligheten att uppbära terminsavgifter på upp till 12 000 euro för studerande som kommer utanför EU och EES-området. Redan i några års tid har det varit möjligt för ett antal finländska högskolor att i experimentellt syfte uppbära terminsavgifter för studerande utanför EU och EES. Åtminstone på Aalto-universitetet har resultatet varit att antalet studenter utanför EU och EES som tagit emot en studieplats sjunkit och trots terminsavgifterna har högskolan gjort förlust. Terminsavgiftsexperimentet har bland annat medfört extra marknadsförings-  och förvaltningskostnader för Aalto-universitetet – dessutom har högskolan varit tvungen att satsa extra pengar på nya stipendier. Detta enligt uträkningar som högskolans studentkår, AYY, tagit fram.

* * *

Ekonomihistorikern Ylva Hasselberg granskar det växande kravet på flexibilitet inom universitetsvärlden i sin essä Vem vill leva i kunskapssamhället? Det ökade kravet på flexibilitet kan ha kopplingar till att makthavare alltmer förlitar sig på vetenskapliga undersökningar för sina beslutsunderlag. För både naturvetenskaplig och medicinsk forskning har gapet mellan forskning och industriell tillämpning minskat och därmed har kravet på flexibilitet visavi näringslivet ökat.

Om flexibilitet betyder att man inte är så petig med de vetenskapliga grundvärdena så rotar detta sig i hela samhället. Trenden att vilja styra universitetens verksamhet har vuxit sig allt starkare åtminstone sedan socialdemokraten Carl Tham var svensk utbildningsminister vid mitten av 1990-talet. Hasselberg skriver att det finns en tilltagande avprofessionalisering inom viktiga grupper i samhället, som bland konstnärer, journalister och forskare. Visst låter det lite motsägelsefullt i en tid när allt fler talar om framväxten av ett kunskapssamhälle och dess behov av kreativitet och ökade kunskaper.

Kunskap är ändå ett luddigt och svårfångat begrepp och utbildningspolitiker vill därför gärna visa sina exekutiva muskler och politiska effektivitet med något som kan visas med siffror. Hur många disputeras under ett år? Hur mycket har andelen kvinnliga professorer ökat under en mandatperiod? Hur många studenter examineras varje år? Flödet är det viktiga. Bakom denna mätkultur och siffermani ligger det politiska problemet att bedöma vilka former av forskning man ska lägga skattepengar på. Vad kan få en forskningsminister att känna att hans eller hennes beslut vilar på en solid grund? Svaret är idag att man tar fram en mängd nyckeltal, som alla är kvantitativa. Siffror kan jämföras – höga eller låga blir bra eller dåliga.

* * *

Före denna metamorfos med mätningar av högt och lågt liknade forskaren i mycket en hantverkare med sina yrkeshemligheter. Vem som helst kunde inte ha synpunkter på hur forskaren bedrev sin verksamhet utan det utvecklades en akademisk autonomi som samhället ändå hade nytta av. Med kvantifieringen har utomstående aktörer fått ett maktinstrument att påverka inriktningen på utbildning och forskning. I den akademiska världen blir vinnarna de som forskar om det som makthavare och marknad är intresserade av och de universitet som kan attrahera dessa forskare. Studenterna kommer efter i en vagn som drivs framåt av diverse rankinglistor.

Kvantifieringen av beslutsunderlagen för den politiska styrningen har gjort den erkänt svårstyrda universitetsvärlden möjlig att styra mer effektivt än tidigare. Dessutom har utomstående aktörer från marknaden fått inflytande över verksamheten. Universiteten har snabbt förstått vart vindarna blåser. Tekniska högskolan Chalmers har utsett ett antal styrkeområden för att möta utmaningar i övergången till ett hållbart samhälle. Anslagen ska främst gå till områden inom energi, IT, livsmedel, material, nanovetenskap, produktion, samhällsbyggnad och transport. För att behålla en tydligare anknytning till den akademiska kulturen funderar man på att även inkludera grundvetenskaperna. Signalerna handlar generellt om ökade satsningar på tillämpad forskning, det vill säga ett närmande till marknaden.

Samtidigt med denna förändring av den akademiska inriktningen hamnar akademikerna ofelbart på en ny arena som styrs av andra logiker än den traditionella seminariekulturen; massmedierna. Den offentliga uppmärksamheten tvingar dem att sträva efter kändisskap, till skillnad mot det som tidigare byggde på anseende. Akademiker upptäcker nu, skriver Zygmunt Bauman, att de måste konkurrera med idrottsutövare, popstjärnor, lotterivinnare, terrorister, bankrånare och massmördare. Här har de mycket små chanser att vinna.

* * *

Det finns två sätt att förhålla sig till denna nya värld: att spela med eller att undandra sig den nya offentlighet som erbjuds. I det första fallet accepterar man de nya reglerna med sina marknadsmekanismer, där universitetsprodukternas samhällsnytta bedöms efter hur de motsvarar efterfrågan. Många akademiker bejakar en sådan utveckling och man kan räkna med en maktförskjutning inom forskarsamhället. Gamla kunskapsparadigm har däremot inte kraft att stå emot när penningen avgör vad som är samhällsnytta.

Den motsatta strategin är att dra sig bort från marknaden men samtidigt bli marginaliserad. Bauman menar att universiteten med bägge strategierna avsäger sig sin tidigare autonomi. Den senare strategin är närmast att betrakta som ett steg mot irrelevans. Bägge strategierna är på olika sätt en kapitulation. I det första fallet får universiteten en osjälvständig position i en relevanshierarki formad av marknaden. I det senare fallet blir universiteten socialt och kulturellt irrelevanta. Universiteten har helt enkelt fallit offer för sin välutvecklade anpassningsförmåga, kommenterar Bauman.

Är det då lika bra att lägga ned universiteten, eller finns det en framtid för dem? Zygmunt Bauman exemplifierar med utvecklingsläran i sitt svar. Arter som är generalistiska har större förmåga att överleva än arter som är anpassade till en specifik ekologisk nisch. Det som idag upplevs som en belastning inom akademin, mångfald och flerstämmighet, är vad som ger universiteten möjligheten att framgångsrikt ta sig an dagens utmaningar.

Kunskapsprocesserna måste också ta nya vägar och inte baseras på i förhand fastställda mål. Istället behövs öppna processer som mer bygger på att förbli öppna utan ängslan för att inte uppnå ett slutmål. Vi måste kunna förlika oss med en ständig ovisshet, med ett stort mått av tolerans. Ett svar som väl är både öppet och inbjudande.

Christer Wigerfelt
Illustration: Kristin Lidström

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.