Internet är bra på många sätt. En sak som nätet är synnerligen bra på är att locka fram idioter av alla slag. Är både ledsen och förbannad å vänners och kollegers vägnar som får ta emot det ena vidriga hat- och hotmejlet efter det andra. Däremot är jag ju tyvärr inte så överraskad av hatmejlen – alla som inte är heterosexuella vita män med en världssyn från 1930-talet tycks ju numera vara måltavlor för näthatarna. Men vad detta internet gör åt folk, och vad det vill säga att vanliga individer får ta emot döds- och våldtäktshot, det är något vi bör ta på yttersta allvar. Internet lockar fram trollen i mänskligheten.
Eller: det är klart det inte är nätets fel. Idioter hade det funnits i alla fall. Men de hade inte kunnat sprida sin idioti lika lätt utan nätet, de hade inte i samma grad känt att de har sällskap och stöd, och somliga idioter hade kanske valt att inte odla idiotin så mycket om inte nätets fruktbara grogrund fanns där, hela tiden med nya uppslag och ny näring och ny legitimitet.
Det är komplext. Som Joyce Carol Oates twittrade häromveckan: ”Much online is akin to sniper fire: an anonymous shooter, hapless & helpless victims. Accountability would remove this, overnight.”
Accountability, att vara tvungen att ta ansvar, att stå till svars – visst, det skulle säkert ge näthat av alla slag en ordentlig käftsmäll. Men nu råkar just anonymiteten vara en av internets stöttestenar. En viktig sådan – vem som helst med minsta insikt om ofria stater inser vikten av anonymitet. Likaså är nätsekretess extremt viktigt för journalister och andra som vill kunna skydda sina källor. Men vad händer när folk i demokratier obehindrat kan skicka osignerade meddelanden hit och dit? Vad använder vi den friheten till? Det som händer är, just det – näthat. Det finns en poäng, som Oates påpekar, i att tvingas ta ansvar, att tänka efter före man klickar på ”publicera” eller ”sänd”.
Å andra sidan – även hos oss är trygghet och sekretess på nätet viktigt. Vi ogillar tanken på att bli kartlagda, på att allt vi någonsin skrivit och gjort på nätet finns kvar. Ironiskt nog, kan man tycka, eftersom vi själva så frikostigt delar med oss av information inte minst på sociala medier. En check-in här, en fotoupdate där, en massa likes på länkar och bilder man gillar. Storebror har redan en bra uppfattning om vem du är. Visserligen kan rätt många acceptera någon form av intrång i det privata, om man vinner något på det. Övervakningskameror ute på stan kan för många vara okej om de förebygger kriminalitet. Och apropå den aktuella NSA-läckan skriver DN att färska mätningar visar att en klar majoritet av amerikaner anser att jakten på terrorister är viktigare än att privatlivet värnas.
Men samma redskap som skapas för att spåra terrorister och pedofiler kan med fördel användas av repressiva regimer för att finna och fängsla oliktänkare. Allt bygger på att man kan lita på staten. De flesta som lever i demokratier tror väl generellt att man kan det – tillsvidare. Många som lever i ofria stater utgår från att man inte kan det.
Nätets gränslöshet är visserligen en stor orsak till att det är så fantastiskt. Men gränslöshet kan vara ett problem precis som censur och kontroll är det, och näthatet är ett demokratiproblem precis som nätcensuren är det. Bägge har som mål att tysta ner oönskade åsikter.
Mänsklighetens kärlekshistoria med internet är fortfarande i barnaskorna. Jag är tror inte vi har en aning om vart den kan leda och hur vägen dit ser ut, men att nätet kommer att få en allt större roll i våra liv och påverka dem på hittills oanade sätt är solklart. Lösningen är knappast censur och övervakning. Men jag saknar en allvarlig debatt om vad den i stället kan vara.
Karin Tötterman
är journalist och dokumentärfilmare
