Det nationella spåret i jakten på fascismen är ett stickspår, skriver Anders Björnsson i en kommentar till Sebastian Bergholms recension av Henrik Arnstads bok Älskade fascism.
Fascismen är inte ett oskrivet blad, vilket man lätt kan få intrycket av när man studerar mottagandet av journalisten Henrik Arnstads bok Älskade fascism. Många tycks helt enkelt ha blivit häftigt förälskade i den och bringats att tro att den fyller en lucka i litteraturen. De har glömt att det på svenska språket finns en rad lättillgängliga arbeten om de fascistiska rörelserna, till exempel av statsvetaren Herbert Tingsten under mellankrigstiden och historikern Alf W. Johanssons bok från åttiotalet, Den nazistiska utmaningen, vilken har kommit ut i nio upplagor sedan dess.
Man kan också nämna översättningsverk som filosofen Harald Ofstads Vårt förakt för svaghet (som gavs ut i en korrigerad nyutgåva för bara något år sedan) och den tyske historikern Ernst Noltes studie om fascismen som kom i svensk pocket redan på sextiotalet. Den som läser norska har kunnat gå till Hans Fredrik Dahls populära skrift Hvad er fascisme? och den tyskspråkige till Wolfgang Wippermanns många grundläggande arbeten. Robert O. Paxtons The Anatomy of Fascism, som Arnstad bara gör selektivt bruk av, kan betraktas som ett standardverk – riktat till lekmän, inte till specialister.
Ett stickspår
Arnstads huvudtes, att nationalismen – eller ultranationalismen – är kärnan i den fascistiska ideologin, måste anses vara mycket svår att upprätthålla.
För det första därför att fascismen karakteriseras av en höggradig idétomhet och inte har något tydligt ideologiskt fundament, som till exempel liberalismen eller socialismen har. För det andra därför att nationalismen historiskt sett har varit en liberal politisk strömning – i konflikt med dynastiska och imperiella maktambitioner i Europa och annorstädes. För det tredje därför att fascismen huvudsakligen har slagits mot medlemmar av den egna nationen: mot den organiserade arbetarrörelsen, mot kommunister och socialister, mot judar och romer, mot psykiskt sjuka och vanföra. För det fjärde därför att fascister vid makten inte alls har brytt sig så mycket om nationell endräkt som om territoriell expansion och underkuvande av grannar och främmande länder. Österrikaren Hitler hade ingen hög tanke om den tyska nationen som han lade i ruiner. Hans ariska vision appellerade till övermänniskan vilken stod utanför lagen och skulle kunna härska på stundens ingivelse, in till Ragnarök.
Det nationella spåret i jakten på fascismen är och förblir därför ett stickspår. Fascism i praktiken är kampen mot det som av olika anledningar anses undermåligt, och många nationer runtomkring slåss fortfarande ur ett jämmerligt underläge. Icke-nationella strukturer håller mångmiljonerna i schack, och man kan inte gärna karakterisera nationella befrielserörelser i den koloniala eller postkoloniala världen som fascistiska överlag. I den mån de skulle uppvisa fascistiska – eller terroristiska – drag, är det som regel övermakten de har präglats av. Deras primära mål har inte varit att undertrycka andra. Det har varit att upphäva en dominans som till sitt väsen inte är nationalistisk utan imperialistisk.
Anders Björnsson
