Med historiska kunskaper kan vi orientera oss i tiden och slå undan benen på högerkrafternas halvsanningar, skriver Ulf Modin.
Det är många som vill vara bildade människor, men renässansens ideal om människan som behärskar hela sin tids vetande kan vi i dag inte upprätthålla, eftersom kunskapsvolymen har blivit alltför stor och växer alltför snabbt. Samtidigt finns det i dag ett tydligt behov av att specialisera sig. I medlet av 1800-talet var vetenskapsmännen fortfarande bekanta med tidens vetenskaper, och in på 19oo-talet kunde en människa ha en sorts överblick över sin tids vetande. I dag är detta inte möjligt.
Viktigt är emellertid att den definitiva specialiseringen sker så sent som möjligt, låt oss säga vid 30-årsåldern. Detta är naturligtvis tvärtemot vad dagens kapitalister kräver, men vi bildar oss inte för deras skull utan för vår egen. Den tidiga specialiseringen är ett krav från kapitalet som leder till att både den högre bildningen och folkbildningen sjunker.
Leva i nuet
De flesta människor har flera intellektuella intressen, men de brukar utgöra ett någorlunda sammanhängande block. Till en början är vi däremot i görligaste mån allätare och suger i oss så mycket som möjligt om olika ting ur kunskapens frukt, låter intressen och fallenhet styra vårt val. Det är dock så, att de flesta har en begåvningstyp som leder in dem på vissa ämnen, vilka inte behöver vara desamma för alla. Få är så allsidiga att de kan tillägna sig humaniora, samhällsvetenskap och naturvetenskap lika bra, men de finns. Dessa människor står då naturligtvis också inför det svåraste valet.
Den kunskapstörstige vill naturligtvis täcka så stora fält som möjligt, men hinner inte med allt. Med oss i bagaget måste vi dock ha grundkunskaper i naturvetenskaperna. Utan kunskaper i litteratur förstår vi inte människorna, utan fysik inte världsalltet, utan filosofi tänker vi illa och utan historia har vi inget minne.
Den moderna människan lever i nuet och snurrar därför runt, runt utan att ens märka det. Det är också så överheten vill ha oss: Vart tredje år skall vi byta åsikter och bil, ännu snabbare skall vi inhandla en ny garderob. För att dagens samhälle skall kunna fungera är därför historielösheten viktig. Bara kunskaper om det förgångna ger oss nämligen perspektiv på nuet och en riktning in i framtiden. Det är till och med så, att ju längre bakåt vi kan se, det vill säga ju längre bakåt vi har kunskap om samhället, desto större är möjligheterna att urskilja vad som rör sig i tiden.
Historieskrivning
Detta förstod emellertid inte kursplaneuppläggarna inom ”realsocialismen” och inte heller 1960-talets nya vänster, vars historiesyn det inte var särskilt mycket bevänt med. Man ville gärna se historien födas 1917. Vad som hänt tidigare var tämligen ointressant. Om nyvänstern skrev historia skulle det vara ”ekonomisk historia”, eftersom ekonomin förklarade allt. Det kanske äger en viss riktighet, men inte på det sätt som de nyfrälsta tänkte sig saken. Att säga att ekonomin bestämmer samhällslivet är en insikt av samma slag som att konstatera vattnets betydelse för sjöfarten. Det intressanta blir sedan hur och att beskriva det kräver en djupgående analys, som är omöjlig att utföra utan historiska kunskaper. I den nya vänsterns historieskrivning åkte kungarna, krigen och personligheterna ut och ersattes av ett torftigt malande av klasskampens logik. Deras framställning blev lika livlös som de källkritiska historikernas, bara mer beskäftig.
Vi blev historielösa och det är mot denna bakgrund man bör se den framgång som Peter Englund har med sina böcker. Pendeln har svängt. Folk vill se historien speglad via ett frodigt berättande, och folk läste om slaget vid Poltava som om det utspelades på planeten Mars. Borta är de ointressanta framställningarna av torra källkritiker och snusförnuftiga klasskampsteoretiker. Det medför dock inte att en marxist förnekar att klasskampen sedan de första klassamhällenas uppkomst har varit historiens drivkraft. Det är visserligen ingen specifikt marxistisk tes, men vi godtar den ändå.
Några som försöker att lägga beslag på både vår historia och våra nationella symboler är fascisterna. Obildade unga människor håller föredrag om fascismen och idkar högläsning om vikingarna ur gamla konservativa historieböcker. Vad gör humanister i detta läge? Vi läser naturligtvis också historia, dels för att kunna bemöta fascisternas argument och dels för att få riktning för vårt handlande. Vi läser alla goda analyser såväl av goda marxister som av goda ickemarxister, ställer alla böcker mot varandra för att därmed kunna få en allsidig bild av utvecklingen. På historiens område läser också vi de gamla historikerna, vars verk är spännande som indianböcker.
Fascisterna är i behov av att hänga upp sitt liv på historiens hjältar. De vill ha lätta svar på svåra frågor och för att få en identitet söker de efter de stora männen, om vilka de har synnerligen bristfälliga kunskaper. Vi å vår sida pillar vidare på hjältarna, förnekar inte Karl XII:s och Napoleons genialitet på slagfältet men sätter in dem i ett större sammanhang. Diskuterar slump och lagbundenhet och personlighetens roll i historien. Med historiska kunskaper kan vi orientera oss i tiden och slå undan benen på högerkrafternas halvsanningar.
Ulf Modin
