”De fattigas kokain” kallar tidningen Vice den nya drogen sisa som börjat cirkulera på Atens gator. Sisa består av metamfetamin utspätt med en slumpartad blandning av batterivätska, maskinolja eller schampo. En dos kostar mellan en och två euro – de fattigas kokain som sagt.
Sisa sätter ytterligare skruv på den allt djupare misären i Grekland. Mellan 2009 och 2011 ökade antalet självmordsförsök i landet med knappt 30 procent. Sedan 2011 har antalet HIV-smittade personer trefaldigats. Arbetslösheten bland unga greker var i februari drygt 64 procent och 27 procent för hela befolkningen.
Till följd av nedskärningsprogrammet som EU-kommissionen påtvingat Grekland har utgifterna inom den offentliga sjukvården sjunkit med mer än 40 procent. Målsättningen är att den offentliga sjukvården skall uppta mindre än sex procent av BNP. I Finland är de offentliga sjukvårdsutgifterna ungefär nio procent av BNP.
”Recessioner kan skada, men nedskärningar dödar”, konstaterar David Stuckler, som tillsammans med Sanjay Basu skrivit den nyutgivna boken The Body Economic: Why Austerity Kills, i en intervju med the Guardian. Stucklers och Basus forskning påvisar att nedskärningspolitik under ekonomiska kriser i alla tider lett till död och misär. Den nuvarande krisen är inget undantag.
På båda sidor om Atlanten har klasskriget mot de mest utsatta befolkningsgrupperna tagit allt mer dramatiska former. Sedan krisen började har antalet självmord ökat med 10 000 fall och antalet depressioner med en miljon fall. Under samma tidsperiod har fem miljoner personer i USA förlorat tillgången till hälsovård då de blivit av med sin sjukvårdsförsäkring samtidigt som de blivit av med jobbet. Men Grekland är enligt författarna det mest extrema fallet.
Den ökade misären leder ofta till en kollaps av sociala strukturer. Det understryker spridningen av sisa. Samtidigt som allt fler greker blir av med både hem och arbete blir stödet från de offentliga institutionerna allt svagare. På gatorna blir kampen om de få resurser som finns blir allt hårdare. De grekiska anarkisterna har utvecklat ett eget namn för fenomenet: social kannibalism. Betydelsen är intuitiv. När levnadsstandarden rasar så vänder sig de svaga mot de som är ännu svagare.
Många anarkister menar att vänstersstadsdelen Exarchia i Aten under de senaste åren översköljts av en våg av irrationellt våld. En del skyller på den kraftigt ökade droghandeln och bruket av sisa, som enligt Vice ofta framkallar våldsamma vredesutbrott.
Men det råder en intressant splittring kring begreppet social kannibalism på den grekiska anarkistscenen. Kritiker menar att begreppet även kan användas för att legitimera våld mot de mest utsatta, de som sprider ”den sociala kannibalismen”. Till exempel i Exarchia har kampen mot drogmissbruket tagit mycket extrema former. Med den sociala kannibalismen som ursäkt har ett antal anarkister med våld drivit ut inte bara droghandlare, utan även missbrukare ur grannskapet.
Ytterligare menar kritiker att tanken om ”social kannibalism” sätter våldet från olika befolkningsgrupper på samma linje. En rasistisk attack av förbittrade greker blir lika förståelig som ett rån gjort av fattiga papperslösa.
Kanske den semantiska striden kring social kannibalism är ännu ett tecken på den desperata situationen i Grekland. Anarkister kämpar för att försvara sina stadsdelar och sina områden mot den eskalerande sociala kollapsen. Samtidigt skall hela deras politik bygga på solidaritet. När våldet blir en förutsättning för nästan alla former av social och politisk verksamhet förvandlas frågan om legitima måltavlor till en dagligen pågående gränsdragning.
Mikael Brunila
