Det handlar om en förtvivlan över svårigheten att nå en annan människa, skriver Joel Backström i sitt debattsvar.

Fredrik Hertzberg formulerar sitt svar (Ny Tid 21/2013) på min kolumn om kollektivism (Ny Tid 20/2013) som en invändning, men jag ser det mer som en illustration på problemet jag försökte lyfta fram. Jag håller med om att massfenomen erbjuder ”ett dåligt utlopp för ett reellt behov”, nämligen behovet av beröring med andra människor, som vi både längtar efter och är rädda för, och om att kollektiv hänförelse handlar om ”lättnaden” när man uppgår i gruppen och rädslan släpper. Men Hertzberg fastnar i precis det missförstånd jag ville åt, när han ändå presenterar kollektivism och individualism som de enda alternativen. Hans ideal tycks vara en lämplig mix av dem båda, men jag ville just peka på det destruktiva och utsiktslösa i pendlingen mellan önskan att försvinna i gruppen, att bli ”en av oss”, och viljan att isolera sig från ”de andra” – en vilja som kan visa sig som övergivenhetens förtvivlan, men också som arrogant trots (”Jag mot världen”) eller som misstänksamt kalkylerande själviskhet (”Man står sig själv närmast”).

Kollektivism och individualism är bara två sidor av samma förtvivlan över svårigheten att nå en annan människa. Att uppgå i gruppgemenskapen är en lättnad just för att ”man” då kan vara tillsammans med ”andra” (i obestämt pluralis) utan att ”jag” personligen behöver blotta mig för ”dig” (i singularis). Vare sig man gungar med i publikhavet vid en utomhuskonsert eller intar sin bestämda plats i en mer permanent gemenskap, till exempel ett etablerat kompisgäng med sin interna hierarki och jargong, så är det just det anonyma, opersonliga i situationen som gör närheten uthärdlig – men också skenbar, för vad är ”opersonlig närhet”? Jag menar förstås inte att kompisgäng eller utomhuskonserter borde avskaffas, bara att både lockelsen och destruktiviteten i kollektiva fenomen blir obegripliga om man bara talar om relationen mellan individ och kollektiv. Livet framstår som ett spel mellan ”jag” och ”vi” och ”dom” just för att vi så desperat vill undvika att säga ”du”.

 

Joel Backström

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.