Under den vårtermin som avslutas i dagarna har skol- och utbildningsdebatten för omväxlings skull inte präglats av Pisaresultat, utan av disciplin- och demokratifrågor. Även om många påpekat att det är dumt att vara alltför tvärsäker beträffande incidenten vid Alphyddans högstadium i Helsingfors, där en lärare knuffade en elev som satte sig upp emot honom, har åsikterna varit många både om det konkreta fallet och om principfrågorna.
Som någon klok person nämnde är den springande punkten i diskussionen att vi inte riktigt vill betrakta barn som fullvärdiga människor. Om det inte hade varit frågan om en lärare och en högstadieelev utan en chef och en anställd på ett företag hade vi aldrig accepterat ett fysiskt ingrepp från chefens sida. Att omyndiga barn per definition saknar rättshandlingsförmåga gör möjligtvis barns rättigheter starkare, definitivt inte svagare.
Utan att dra desto fler paralleller till Alphyddan är det samtidigt klart att barn behöver engagerade och modiga vuxna. Knappast någon ifrågasätter heller att ansvarsfulla vuxna ibland bör fatta impopulära beslut. Intressekonflikter kan ändå bli verkligt delikata då lite äldre barn bjuder på välartikulerat motstånd och som i alla maktrelationer är risken överhängande att den överordnade – den vuxne – tar sin position given. Det där med ”kritiskt tänkande”, som vuxenvärlden i åratal velat att skolan skall lära eleverna, avser i typfallet en specifik sorts kritiskt tänkande, nämligen det som vuxenvärlden själv sanktionerar, eller åtminstone förstår.
Vid sidan av och sammanflätat i den regelrätta kunskapsförmedling som är skolans huvuduppgift, lurar här flera frågeställningar som kommit att bli viktiga för skolan i det postindustriella samhället. De syns också i skolans läroplan, där ”mänskliga rättigheter”, ”människors lika värde” och ”demokrati” lyfts fram i den allra första meningen i det allra först stycket (frånsett innehållsförteckning m.m.). Där uttrycks skolans värdegrund.
Ordet värdegrund lönar det sig som vanligt att vara på sin vakt mot. Ofta innehåller det både motsägelser, floskler och dimridåer. Skolans värdegrund är inget undantag utan utgör snarast ett ideologiskt knytkalas. I det inledande stycket kan ett liberalt arv spåras i formuleringar om ” individens friheter”, ”lika rättigheter och skyldigheter” och ”konfessionslös” undervisning. Den konservativa högern kommer till ytan i uttryck om ”ansvarskänsla”, ”den finländska kulturen”, ”nationella särdrag” och ”folkkyrkorna”, medan den breda vänsterns penna anas bakom betoningen av ”kulturell mångfald” och ”social gemenskap”. Också småpartiernas hjärtefrågor finns med på ett hörn – eller vad sägs om ”den nordiska kulturen”, ”nationalspråken”, ”de nationella minoriteterna” och ”naturens mångfald”.
Poängen? Tja – kanske att en sådan värdegrund, hur förståelig till sina enskilda delar den än är, i slutändan säger allt och ingenting. Inom forskningen talar man ibland om ”den dolda läroplanen”, det vill säga den outtalade praxis som styr och disciplinerar skolarbetet. Den officiella läroplan som vem som helst kan googla fram är nämligen både kortfattad och vag beträffande frågor som rör fostran, lydnad, disciplin och makt – där är den dolda läroplanen vanligtvis betydligt tydligare. För att inte tala om den allmänna opinionens uppenbara förkärlek till ordning, reda och tysta klassrum.
Parallellt med detta är det samtidig populärt att betona vikten av elevinflytande och elevdemokrati. I dag finns det också större förhandlingsytor än tidigare, och forskning visar att elevinflytande tenderar att öka välmående o.s.v. Men mellan raderna är elevdemokrati fortfarande alltid villkorad, kanske till och med illusorisk. Vuxenvärlden har alltjämt ett veto som godtyckligt kan kastas fram då den upplever ett behov, berättigat eller ej. Forna tiders kadaverdisciplin var många gånger omänsklig, men i någon bemärkelse faktiskt ärligare.
Fredrik Sonck
