Kjell Westös nya roman Hägring 38 utspelar sig på randen till andra världskriget, under en tid som till skillnad från krigsåren inte känns sönderskriven. Den slutsatsen drar Trygve Söderling i sin läsdagbok.

 

Sid 10 – produktbesatthet 

Rekvisitakammaren är, som i alla Kjell Westös böcker, på plats: varumärken, politisk historia, stadsbild, lukter… Ofta imponeras man av detaljkunskapen (det är förstås meningen), men liksom hos Sofi Oksanen smyger också en egendomlig produktbesatthet på: en berättare med näsan i tidens annonser och kataloger. Hej, No Logo, tänker man ibland – storyn kräver inte namnet på varje kex, korv och parfym. Visst: det är exotik, miljö, kul. Men också lite platt.

 

Sid 37 – huvudpersonerna 

Intressant: den ena huvudpersonen, Matilda (Miljafröken/Tilda/fru Wiik) känns som en ny bekantskap i Westö-sammanhang. En av de tysta i landet, en som i det fördolda bär på grymma minnen från 1918; hon hemsöks av mardrömmar som det gäller att gömma och förneka när hon, nästan överkorrekt, spelar sin yrkesroll som kontorist åt överklassen. Matilda-gestalten känns som ett snyggt sätt att låta skuggorna från det nära förflutna spöka. 20 år är absolut ingen lång tid när vi talar om dem som överlevde inbördeskriget och fånglägren.

Filmfreak på fritiden. Lämnad av sin man för sju år sen. Romanen berättas turvis ur hennes, turvis hennes chef Thunes perspektiv – berättaren är inte allvetande utan ”tvåvetande”. Men det är Thunes inre resonemang som förs så mycket längre in i detalj.

Ett möjligt romansspår: om dessa två ensamma, hon och hennes chef, i reserverat umgänge på kontoret skulle hitta en passion? Det vore en väl banal lösning.

Däremot känner man igen den andra huvudpersonen, advokat Claes Thune, som en inkarnation av den luggslitna journalisten Ivar Grandell i Där vi en gång gått: samma sentimentalt vädjande figur, samma försiktiga vänstersympatier, den politiskt schyssta typen ur vårt, de sentida läsarnas, perspektiv – framför allt som han är omgiven av obehagliga, skränande maskulina finlandssvenskar, här med uttalat fascistiska drag.

Hans exhustru Gabi, förlupen till hans bästa vän, skymtar, men ser ut som en variant av femme fatale-fantasin Lucie Lilliehjelm i Där vi en gång gått. Fast Gabi gör nåt: skriver erotiska noveller i Agnes von Krusenstiernas anda.

 

Sid 37 – vidare reflektioner

Också de manliga gemenskaperna är ett intressant spår, varför är det ett så otroligt dominerande Westö-drag? I Hägring 38 är de förstås en bullrande och oskön vehikel för att lufta tidens frågor, nazismen, judarna, Stalin, nakenkultur etc. Det blir många groggar och många klipp ur tidens terminologi.

Intressant också att underklassen, arbetargrabben, proletären, kvinnan från småfolket o.s.v. hos Westö uppträder ensam, som individ, medan borgarna är ett kollektiv. Så här är det ju också hos många författare från början av 1900-talet, med det lite oväntade resultatet att arbetarklassen är särlingar, borgarna något av en ”massa”; framför allt är de senare så mycket flera i romanerna (som utförda karaktärer alltså). Den uppochnervända världen, den proletära individualismen mot den borgerliga kollektivismen, en pyramid som står på sin spets.

 

Sid 85 – dialogen

Ett thrillerelement kommer in: hur tänker Matilda att föra vidare uppkrokandet av ”Kaptenen” – vit soldat som våldtog henne i fånglägret 1918 och som nu, 20 år senare, vill dejta henne, utan att känna igen henne?

Gruvlig hämnd? Känns lite meningslöst, som psykopathämnarna i filmer à la Cape Fear. Ett utlagt spår: hon gillar Garbo som spionlegenden Mata Hari på film. Här bygger författaren förväntningar på något spektakulärt.

Men Matildas minnesbilder från fånglägren har en intensitet, täthet, som skiljer ut dem från det annars grå berättarlunket. Det har förstås att göra med ämnet, den konkreta rädslan, fasan, förnedringen, brutaliteten, som här tar fram starka sidor hos författaren. Delvis kanske för att den totala fysiska utsattheten innebär att det talade ordet inte behöver spela någon viktig roll.

För Westös akilleshäl är dialogen; replikerna faller tunna, osannolika, konstruerade. Ändå arbetas här ibland en hel del, kanske mera än förr, med att plocka fram skiftningarna i personernas planer och förhoppningar genom inre, parallell, kommenterande monolog.

 

Sid 173 – klassklyftan

Advokat Thune ger sig, tvehågset, in på De andras domäner: ett arbetarhem i Sörnäs, ett danshak för folket. Klassklyftan skaver; inte så realistiskt men nog pedagogiskt.

 

Sid 257  – lama invändningar 

Thune blir misshandlad av okända män utanför sitt kontor; han antar att det har att göra med hans, enligt honom själv, ”enkla men geniala” artikel om den europeiska situationen. Artikeln i Svenska Pressen har, läser vi, ”väckt misshag inte bara inom Den Fosterländska Folkrörelsen utan i vida kretsar”. Den texten skulle man gärna ha läst, inne i romanen (utöver ett kort citat), för Thunes lama invändningar live mot dryckeskompisarnas fascistoida tankar är inte så spännande att han förtjänar att bli misshandlad för dem. Å andra sidan: 1938 behövdes inte mycket för att vara ”oliktänkare” på borgerligt håll.

Desto mera egendomligt är det att Thune inte alls reflekterar över att den verkliga faran för honom här är ekonomisk: börjar kunderna bojkotta hans advokatbyrå för hans politiska åsikters skull så är han snabbt kaputt.

Kastar man här en sidoblick på det verkliga 1930-talet, så var det väl just oron för fyrkens makt som tystade många så kallade frisinnade röster. Till exempel bidrog säkert ekonomisk påtryckning från ”bergsrådslobbyn” till att Amos Andersons ängsligt anpassade sitt Hufvudstadsblad till den tyskvänliga huvudströmmen. I verkligheten hörde Thunes uppdragsgivare Fredrik Valros Svenska Pressen och Eirik Hornborg i Nya Argus till de få tydliga motrösterna i den tidens brunskiftande borgerliga medielandskap.

För övrigt för Westö på ett ställe in underförstådd polemik mot Björn Wahlroos idéer om ”medelmåttornas fega tyranni”. Kul.

 

Sid 290 – en skymt

Tove Jansson skymtar, för andra gången, inkognito. Också lite kul.

 

Sid 296 – inte för mycket

Slutet är brutalt men underbyggt, kanske logiskt, och ger helheten en form. Samtidigt känns det som att Matilda fått glida nästan ut ur fokus. Litet synd, för det innebär att klasskampen om berättelserna slutar på samma sätt som i verkligheten.

Ändå är det en fördel att berättaren Westö den här gången inte har försökt få med för mycket; han har gjort en rätt rak och enkel story i avgränsad miljö.

 

Sid 5-296 – kontrolläsning

Westö hör till den handfull finländska ”nationalförfattare” som automatiskt utkommer på bägge nationalspråken. Hans berättelser har betytt mycket – speciellt kanske Där vi en gång gått – för att nyansera det finska Finlands bild av det svenskspråkiga stråket i vår historia. Nyansera, inte utmana: här visas bara att det vid sidan av borgarbrackorna fanns och finns en svensk arbetarverklighet (och t.o.m. en vänster), både 1918 och 1938. Tonvikten ligger ändå på brackorna, och på försiktiga mittfältare som Thune, i en tid av kraftig högervind. Grått är den färg som går genom romanen, från det ljumma grådis som Matilda observerar i början till Gabis pärlgrå kappa nära slutet. Också finlandssvenskar är ofta färglösa, när de inte är direkt motbjudande förstås.

Kjell Westö är en såtillvida ovanlig författare att han har byggt upp en publik också bland de läsovana männen. Ska bli intressant att se om de vill följa honom också in i den här boken, där huvudpersonerna är mer eller mindre vuxna och där inslaget av fuktiga pojkdrömmar nedtonat.

För min egen del kändes Hägring 38 som en guidebok som kanske inte ersätter staden den tipsar om, men som nog väcker nyfikenheten. Jag funderar vidare på flera av sidokaraktärerna, t.ex. konstnärerna: Konni, dansmusiker, Jogi Jari, brusten bildkonstnär (och jude, väsentligt i denna tid), Gabi, överklassfru med spirande litterär talang (erotiska noveller). Jag får lust att återvända, kanske ur denna vinkel, till den tidens egen litteratur: Paavolainen, Diktonius, Johnson, Brecht, Boye

Till det bästa med Hägring 38 hör att den tar oss närmare en period som hamnat litet i skuggan av det påföljande krigets katastrof. En period som inte alls känns sönderskriven – trots Peter Weiss stora Motståndets estetik, eller finländska nedslag som Jörn Donners roman Nu måste du/Den sista sommaren (1974/1989) – om samma år, 1938, samma land och samma samhällsklass.

 

Trygve Söderling

Kjell Westö: Hägring 38. Schildts och Söderströms, 2013.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.