For ‘religion’ read ‘region’

av Heidi Johansson

Går det att skriva poesi på Nordirland utan att beröra Konflikten? Heidi Johansson gör en djupdykning i Paul Muldoons poesi.

Den i County Armagh uppvuxne poeten Paul Muldoon har konstaterat att det verkar bli fel hur man än gör; ”problemet (the trouble) med den här platsen är att om du inte engagerar dig i den så är du ett ostron (vad som än menas med ’engagera sig’). Om man däremot engagerar sig […] så anses det lätt att man drar nytta av situationen, till och med skor sig på den”. Muldoon har aldrig velat överföra sina politiska åsikter på någon annan, inte ens i klara ordalag redogöra för vad hans åsikt är. I sin poesi har han på alla sätt velat undvika övertydlighet, undvika att få situationen att te sig enkel. Han har inte velat lämna spår som för tydligt tar ställning. Kan man alls skriva om konflikten utan att bli dess fånge?

Paul Muldoon växte upp på Collegelands i norra delen av County Armagh på Nordirland. Ett flertal av familjen Muldoons grannar hade redan i generationer hyrt sin mark av Trinity College, Dublin – därav namnet. Enligt poeten resulterade detta i en liten enklav katoliker på huvudsakligen protestantisk jord i Loughgall, samma by där Orange Order grundades 1795. Orange Order, eller Oranienorden, är en protestantisk rörelse namngiven efter Vilhelm av Oranien som besegrade den katolske kungen Jakob II av England i slaget vid Boyne år 1690 – en seger som föranleder årliga parader, vilka provocerat den katolska befolkningen.

Även om Muldoons familj inte räknade sig som politiskt aktiva berördes ändå samtliga bybor av arméns närvaro, av trupper som förflyttades, av trummandet och paraderna som under sommarnätterna hördes från det protestantiska grannskapet. Katolikerna i byn kände sig isolerade, vilket ytterligare förstärkte kyrkans maktposition, som Muldoon konstaterat ”både bokstavligen (– själva kyrkobyggnaden stod bara två åkrar ifrån –) och på ett metaforiskt plan”.

Muldoon har kallats en av den engelskspråkiga världens mest betydelsefulla poeter efter andra världskriget. Han har publicerat elva större diktsamlingar och fått ett flertal prestigefyllda priser, bland annat Pulitzer och T.S.Eliot. På svenska föreligger nu två översättningar – samlingsvolymen Möta Britterna från 1991 och En hare på Aldergrove som utkom hösten 2012. Den sistnämnda samlingen är översatt av Lars-Håkan Svensson, och den nominerades till Årets Översättning 2012. Båda samlingarna är utgivna av Ellerströms förlag.

 

***

 

Muldoon skriver vad man kunde kalla Platsens poesi, och när han presenterar sig själv på Göteborgs bokmässa i september 2012 tar han mycket riktigt avstamp just i sin tidiga barndom på Collegelands. Anseo, en dikt som för oss tillbaka till barndomens landskap, blir också den han läser för oss i publiken.

 

Anseo

 

När läraren höll upprop

i byskolan i Collegelands,

skulle man svara Anseo

och räcka upp handen

när det blev ens tur.

Anseo, som betyder här, här och nu,

närvarande och redo,

var det första ord jag sade på iriska.

Sista namnet i klassboken

var Joseph Mary Plunkett Ward

och följdes så gott som alltid

av tystnad, menande blickar,

blinkningar och nickar, och lärarens skämtsamma fråga:

”Och var har vi vår lille rolighetsminister idag?”

 

Jag minns att första gången han återvände

hade läraren skickat ut honom

längs häckarna för att väga upp åt sig och skära till

den käpp han skulle bestraffas med.

Efter en tid behövde ingenting yttras:

han kom som något självklart

med en käpp av ask, en sälgkvist,

eller slutligen ett hasselspö

som han hade täljt ner till en piska

och försett med sandpapprad och polerad

snärt av rött och gult lack

och som han överhuvudtaget hade lagt ner sådan omsorg på

att han skurit in sina initialer i den.

 

Sist mötte jag Joseph Mary Plunkett Ward

på en pub på andra sidan gränsen till Irland.

Han bodde under bar himmel

i ett hemligt läger

på andra sidan berget.

Han kämpade för Irland,

fick saker att hända.

Och han berättade för mig, Joe Ward,

hur han gått den långa vägen

och blivit Intendent, Kommendant:

hur varje morgon vid uppställningen

de frivilliga ropade Anseo till honom

och räckte upp handen

när det blev deras tur.

 

Pojken i dikten snidar en piska som snart ska vina över hans egen rygg. Tim Kendall, som skrivit en intressant monografi om Paul Muldoons diktning, tänker sig att incidenten speglar ett katolskt tankesätt där lidande estetiseras och martyrdöden glorifieras. Dikten lär oss också hur terrorismen lånar arbetsmetoder från det den säger sig kämpa mot. En deterministisk värld tar form, där sönerna fortsätter arbeta på fädernas synder, där den som straffas växer upp och blir någon som i sin tur straffar.

Under Muldoons studietid på Queen’s University i Belfast under slutet av 60-talet och början av 70-talet kom han att ingå i ett poetiskt sammanhang som gick under namnet Belfast Group. Séamus Heaney hörde till samma kontext, vilket ofta lett till en mytologisering av relationen mellan de två.

Trots att Muldoons studietid sammanföll tidsligt med The Troubles deltog han inte i politiska aktiviteter, särskilt inte i de våldsamma. Retrospektivt har Muldoon, som citeras i boken Paul Muldoon av Tim Kendall, dock reflekterat över hur enkelt han kunde ha hamnat i samma sits som många av grannarna från Collegelands. Muldoons sätt att delta var genom sin diktning. ”Jag föredrog att handskas med den politiska instabiliteten i Nordirland genom poesin, ofta på ett förtäckt, chiffrerat sätt: i New Weather, till exempel, skrev jag dikten The Year of the Sloes, for Ishi som ett direkt svar på Bloody Sunday 1972 – ett faktum som kanske inte är uppenbart för alla läsare”.

 

***

 

Tim Kendall skriver i boken Paul Muldoon att nordirländska poeter ända sedan 1969 och The Troubles har brukat oproportionerligt mycket energi för att förklara varför de inte skrivit enbart om den politiska kampen. I sin essä The interesting Case of Nero, Chekhov’s Cognac, and a Knocker berättar Séamus Heaney om hur sångaren David Hammond och han själv kör mot en skivstudio i Belfast 1972 för att banda in en skiva med dikter och sånger då ett antal bomber briserar i staden. Duon besluter sig för att avstå från inspelningarna av respekt för dem som bomberna tagit livet av. Senare återkommer Heaney till incidenten, och menar att de borde ha gjort precis tvärtom och fortsatt till studion, att det var på det sättet just de kunde ha motverkat hatet och konflikterna.

Séamus Heaney noterar att ”fördelen med det här förtäckta sättet att skriva är att man kan undvika politiska uttalanden: [Muldoons] avvikande från all slags poker-faced solidaritet med den nordirländska katolska minoritetens politiska program har hållit honom på sin vakt så till den grad att han uppnått den poetiska motsvarigheten av att färdas i luften”.

Ändå finns det i alla fall några olika sätt varpå Paul Muldoon subtilt, genom omskrivningar, metaforer, poetiska hjälpmedel, kunnat närma sig det svåra temat. Det första är att dra försiktiga paralleller mellan nordamerikas urbefolkning och irländarnas situation. Redan under tidig barndom intresserade sig Muldoon för westerns, och kom på så sätt att sympatisera med nordamerikas urfolk. I flera av Muldoons dikter går det att skönja hur han genom att skriva om nordamerika samtidigt subtilt kan tangera irländarnas situation – The Year of the Sloes, for Ishi är en av dessa dikter.

 

In the Moon

Of the Trees Popping, two snails

Glittered over a dead Indian.

I realized that if his brothers

Could be persuaded to lie still,

One beside the other

Right across the Great Plains,

Then perhaps something of this original

Beauty would be retained.

 

The Year of the Sloes, for Ishi skulle enligt Muldoon ha skrivits som ett svar på Bloody Sunday, och här lyfter poeten fram folkmordet och kolonialismen som tema, men fortfarande genom ”eufemismer och artighet”; (”if his brothers / Could be persuaded to lie still”). Det vore vackert, om man kunde övertala dem att ligga alldeles, alldeles stilla.

 

***

 

Ett annat sätt att närma sig den irländska situationen är genom temat hybrider. Speciellt mulåsnemotivet har hos Muldoon fått beteckna ett slags hybridtillvaro – en icke fruktbar sådan. I samlingen Mules (1977) ingår också dikter om andra slags hybrider, t.ex. kentaurer och Havsmannen. Som Tim Kendall skriver är mulorna, likt andra hybridväsen, dömda till sterilitet av sin genetiska konflikt. Metaforen kan lätt läsas som en parallell till livet i hybridstaten Nordirland. Mulorna föds ur en våldsam och onaturlig union som i senare samlingar kommer att symbolisera Nordirlands historia. Muldoon har själv, enligt Kendall, antytt att stoet, ett djur som dyrkades av kelterna, för honom står för något slags jordisk urkraft, en hednisk kraft. Åsnan, å andra sidan, är viktig i kristen mytologi.

 

Mulor

 

Borde inte det bästa i båda världarna förenas i dem?

 

Lerfötterna talade ett annat språk

än stjärnan i pannan på vårt sto.

Nog skulle Parsons åsnehingst få litet mera ro

nu när detta kors lyfts från hans axlar?

 

Vi hade släppt dem lösa på samma fält.

Jag såg Sam Parsons och min flinke far

vänta spänt på slaget under bältet,

på det som varken var det ena eller det andra.

 

Det var som om båda hade ryst

när de tänkte på det magra, könlösa föl

som blivit fött i ladan i kväll.

 

Vi skulle ännu kunna påstå att det sprungit fram ur jorden

om inte moderkakan

som släpade efter likt en finmaskig silkesfallskärm

låtit oss förstå från vilken höjd det föll.

 

Man kan gott och väl läsa Mulor som en dikt om det svåra i att ärva två bildningstraditioner som är oförenliga med varandra.

 

***

 

Att ha vuxit upp i en gränstrakt är alltså något som i hög grad påverkat Paul Muldoon och hans poesi. ”Du kan ta poeten ur Armagh, men aldrig Armagh ur poeten”, menar Tim Kendall. David Wheatley skriver också hur ett av huvudmotiven i librettot till operan Bandanna är gränsen. I dikten Gränskommissionen beskriver Muldoon en småstad vars huvudgata samtidigt utgör en gräns – och jagpersonen i dikten undrar på vilken sida han borde stå, om någon överhuvudtaget. Kendall anser att Muldoon, trots att han på senare tid ofta skrivit om gränser i sitt nya hemland USA, ändå alltid i sin diktning bär med sig det barndomslandskap han präglats av.

 

Gränskommissionen

 

Minns du den lilla byn där gränsen går

mitt i huvudgatan så att slaktaren

och bagaren bor i olika stater?

Idag noterade han hur en regnskur

 

hade hejdat sig just framför Golightlys gränd

så att det verkade som om en glasvägg

fallit omkull. Han stod där länge

och frågade sig på vilken sida, om ens någon, han hörde hemma.

 

***

 

Av elva större diktsamlingar är de senaste sex skrivna i Muldoons nya hemland USA. Muldoon har uppgett att han inte längre känner lika starkt inför sitt hemland efter faderns död. Under åttiotalet kom han att träffa den amerikanska författaren Jean Hanff Korelitz, och flyttade 1987 med henne till New Jersey. Således skrev Muldoon in sig själv i ett större sammanhang av emigration från Irland som lett till John Kerrigans notering att ”Irland är någonting som ofta händer annanstans”. Beskrivningar av den smaragdgröna ön är ofta skrivna långt ifrån den.

 

Varför Brownlee försvann

 

Vart Brownlee tog vägen och varför han försvann

är ett mysterium än idag.

Ty om någon borde vara nöjd så var det han:

två tunnland korn, ett

med potatis, fyra tjurar,

en mjölkmaskin, en ladugård med skiffertak.

Han sågs sist på väg ut för att

mjölka, en klar och tidig morgon i mars.

 

Vid middagstid var Brownlee riksbekant.

Man hade påträffat – alldeles övergivna,

med sista tiltan oplöjd – hans

två svarta hästar, som, likt hustru och man,

flyttade tyngden från ena foten till den

andra, med blicken riktad in i framtiden.

 

Samlingen Madoc som Muldoon gav ut 1990, tre år efter flytten till USA baserar sig på den walesiska legenden med samma namn som handlar om en walesisk prins från 1100-talet som seglade iväg från inbördeskriget i sitt eget land på jakt efter ett lugnare rike. Å andra sidan har Muldoon också tagit fasta på våldsamma teman i sitt nya land – gängkrig i San Francisco kan till exempel fungera som spegel till barndomens dikotomier.

Det är lätt att inse hur hopplös den nordirländska situationen kan te sig. Som i dikten Anseo ser många barn det vara deras uppgift att bygga vidare på sina föräldrars hat och hämnd. Med tanke på  den senare delen av Paul Muldoons diktargärning skriver Peter Porter att ”It’s no wonder Brownlee, and so many like him, left” – Det är inte att undra på att Brownlee, och så många av hans likar, gav sig iväg.

 

Heidi Johansson
Foto: Matt Copy

I artikeln har jag använt material från Tim Kendalls bok om Paul Muldoon, samt boken ”Paul Muldoon – Critical essays” med tio essäer skrivna av brittiska, amerikanska och irländska litteraturforskare.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.