Frågan hur Europa blev kristet verkar inte särskilt aktuell. Men ju mer den reellt existerande kristendomen förlorar sina gamla positioner desto aktuellare blir frågan om på vilket sätt den ursprungligen förvärvade sin världsomfattande ställning. Det var nämligen långtifrån en självklarhet att den skulle komma att göra det.
Den traditionella tolkningen är att kejsar Konstantin den 29:e oktober år 312 tågade in i Rom med sin armé och därefter i stöd av sin kejsarmakt lyckades kristna det romerska riket. Så enkelt var det naturligtvis inte. Konstantin kristnade inte romarriket men beredde marken för kristendomens seger. Och han gjorde det på ett sätt som kan vara lärorikt. Riket, som på den tiden betraktade sig som hela världen, genomgick varken någon religiös eller världslig revolution. På sätt och vis kan man tala om en osynlig omvälvning.
I början av 300-talet utgjorde den kristna befolkningen i riket cirka 5 –10 procent av befolkningen. De representerade i stort sett alla befolkningslager, men var i allmänhet läskunniga och åtminstone i någon mån bokligt bevandrade. En liten del av dem tillhörde den så kallade eliten i samhället eller – för att tala i dagens termer – avantgardet. Det var alltså inte de fattiga och utstötta som utgjorde kärnan i den kristna gemenskapen. Det kristna budskapets dragningskraft låg i det faktum att det var vida överlägset de traditionella hedniska föreställningarna. Det hade redan börjat utvecklas teologiska doktriner och teorier, något som var främmande för hedendomen. Kristendomen var något helt nytt!
Kristendomen representerade på sätt och vis en monistisk polyteism och var därför inte helt främmande för hedendomens polyteism. Samtidigt berikade den kristna tron det religiösa tänkandet med begrepp som till exempel synd och nåd, barmhärtighet som moraliskt grundvärde, det eviga livet efter detta med indelningen i himmel och helvete, Jesusgestalten som en bland människorna levande person. Allt detta var förstås fascinerande för dem som vant sig vid mindre djuplodande religiösa föreställningar. Inom hedendomen utgjorde ofta de ceremoniella offren samt de religiösa tillfällenas högtidlighet innehållet i religionsutövningen.
Konstantins politiska genialitet låg i det faktum att han som kejsare inte ens försökte ge de kristna en starkare eller förmånligare ställning än den de hedniska grupperna åtnjöt. Han gick till väga på ett betydligt smidigare sätt. Han började helt enkelt gynna de kristna genom att bygga kyrkor. Redan vintern 312-313 lät han bygga en stor kyrka åt biskopen i Rom. Den som idag heter San Giovanni in Laterno. Men kyrkobyggandet kom med tiden att förverkligas i stora delar av riket. Kejsaren delade som privatperson ut enorma penningsummor till kyrkan och ålade alla andra aristokrater rätt och skyldighet att handla som välgörare. I övrigt såg han till att kristendomen fick rätt till samma förmåner som redan existerade för hedendomen. Bland annat befriade han de kristna prästerna från skatteplikt och militära förpliktelser. Rättigheter som av gammalt tillhörde hedniska präster. Av stor betydelse var också införandet av en ledig dag i veckan, söndagen, som också var ett försök att komma åt de hedniska offren.
Samma kyrka som hade utsatts för följelser blev nu en rik och privilegierad kyrka, som förhärligade sitt förflutna genom dyrkan av sina martyrer. Konstantin, som själv betraktade sig som kristen, fann det därför naturligt, får man förmoda, att börja sammankalla till kyrkomöten och koncilier som bland annat fick i uppgift att utarbeta definitioner inom kristologin. Trots att kejsaren ännu inte var döpt gjorde han anspråk på att som lekman utöva en odefinierad och vidsträckt makt över kyrkan. Ett gott exempel på detta är hans agerande vid det ekumeniska konciliet i Nicea år 325, som återupprättade den sanna trons enhet och auktoritet och där Konstantin höll sitt berömda öppningsanförande i vilket han beskrev sig själv som Guds tjänare. Vid konciliet fungerade han, fastän bara lekman och odöpt, som ordförande för debatterna om Fadern och Sonen.
Man kan säga att kyrkan införlivades med kejsardömet i Nicea, men att kristendomen blev statsreligion först i slutet av 390-talet under kejsar Theodosius. Konstantin hade således lyckats med att befästa sin makt inom den kristna kyrkan, men han befäste samtidigt sin världsliga makt genom viktiga militära segrar. De facto enade han genom dem hela det romerska riket. Han genomförde med andra ord både ett kristet och ett världsligt korståg.
Trots sin kristna övertygelse bevarade Konstantin sin roll som Pontifex Maximus, det vill säga som överstepräst för den romerska religionen. Någon officiell roll inom den kristna religionen hade han som sagt inte. Det är värt att nämna att Rom under hans tid kunde liknas vid hedendomens Vatikan. Också i senaten var det hedningarna som utövade den faktiska makten. Bland de kristna befann sig makten i biskoparnas och prästerskapets händer. Låt vara att i synnerhet biskoparna rätt snabbt lärde sig att roffa åt sig av de rikedomar som nu börjat samlas i kyrkans kistor.
Först på sin dödsbädd lät Konstantin sig döpas. Dopet renar från alla synder, och det kan ju tänkas att han nu kände ånger för att han låtit mörda sin hustru Fausta och sin son Crispus. Mord på nära släktingar hade av gammalt ansetts tillåtet för att trygga tronföljden.
Man har rätt att fråga sig varför Konstantin inte hade några större svårigheter att smyga in kristendomen i det huvudsakligen hedniska riket. En förklaring är att Konstantin själv höll fast vid att det går en klar skiljelinje mellan religion och politik. Den skiljelinjen upprätthöll han ytterst skickligt i sin egen kejsarroll. En annan förklaring är att befolkningen allmänt betraktade fosterlandskärleken, respekten för Roms intresse, som en okränkbar dygd. Detta gällde både hedningar och kristna. I praktiken var alltså motsättningarna mellan hedningar och kristna enbart religiösa, vilket betydde att de i romarriket upplevdes vara av underordnad betydelse. Och även de kristna, som enligt Paulus utgjorde det utvalda folket, upplevde att de tillhörde kejsardömet.
Den skiljelinje mellan världen och religionen som Konstantin upprätthöll glömdes bort, efter det att kristendomen blivit statsreligion. Det var först under 1900-talet den distinktionen på allvar väcktes till liv igen. Om eller när kristendomen uttömt sina sista resurser, kommer inte religionen som sådan att dö. Den kommer att ersättas av andra religiösa känslor och upplevelser. Kanske tiden då har mognat för en panteism liknande den som Baruch Spinoza företrädde?
Lars D. Eriksson
