Tarina rakkaudesta ja pimeydestä som spelas på Nationalteaterns scen Willensauna handlar både om Jerusalem på 40-talet och om en biografiskrivande författares vånda långt senare. Också en historisk inblick i Israel-Palestina-konflikten ryms med. 

Mikaela Hasán, konstnärlig ledare vid DuvTeatern, gör regidebut på Nationalteatern med en pjäs som baserar sig på författaren Amos Oz självbiografiska roman En berättelse om kärlek och mörker. Oz hör till Israels mest kända och lästa nulevande författare. På samma sätt som Orhan Pamuks böcker förmedlar bilden av ett levande och dynamiskt Istanbul återger Oz roman staden Jerusalem som en spännande plats full av liv, rörelse och minnen. Det här intrycket har Hasán och skådespelarensemblen lyckats hålla fast vid.

Pjäsen utspelas på två parallella tidsplan, vilket berikar den med en intressant berättarteknisk aspekt. Juhani Laitala spelar den vuxna författaren Amos som kämpar med biografiskrivandet och undrar hur man alls kan veta någonting om en annan människa. I det här fallet syftar han främst på sina döda föräldrar. Samtidigt är det explicit genom författandet som de andra gestalterna får liv på scenen. Medan författaren drar sig till minnes tar berättelsen om pojken Amos och hans föräldrar form.

Då den lilla familjen äntrar scenen får författaren ta ett steg tillbaka. Han blir en ödmjuk iakttagare vid randen av barndomens landskap, men genom att regin ändå låter honom återge delar av det förflutna samtidigt som det spelas upp, tillförs ett metaperspektiv som anknyter till det biografiska berättandet i största allmänhet. Såhär i autofiktionens litterära glanstid, där Knausgårds betydelse väl måste inflikas, känns det extra aktuellt.

 

Turbulenta tider

Men även om det är berättelsen om en pojkes uppväxt som återges på scenen finns det samtidigt en förankring i en större historisk kontext. Medan omvärlden snurrar på i allt snabbare takt lever familjen för det mesta ett stillsamt liv mellan rörliga bokhyllor, en underfundig scenografisk lösning som återspeglar både familjens trånga lägenhet och själva läsandet, som också spelar en central roll i Oz roman. Det ligger något närmast sagoaktigt över anekdoterna om Jerusalems blandade judiska befolkning som emigrerat från hela Europa, och särskilt Karin Pacius obetalbara rollbyten, från Amos farmor som halvhysteriskt predikar städandets budskap, till talföra grannar, måste lyftas fram i det här sammanhanget.

Ändå är det inte bara saga. Många av de vuxna bär på djupa trauman, drömmen om det onåbara Europa hägrar, och man kan inte tala om det som är svårt. Då staten Israel utropas tillförs ytterligare en världspolitisk dimension och man får också ta del av början till den fortfarande pågående konflikten med grannländerna, något som författaren på scenen också reflekterar kring. Han berättar om pojken Amos möte med två palestinska barn och jag undrar om inte just den historien kan förstås som en slags allegori över själva konflikten, hur det ofta är ren tanklöshet som förvärrar situationen.

Omarbetningen från roman till pjäs har lyckats väldigt fint då Oz vackra språk och känsla för detaljer fortfarande finns med och återges av skådespelarna. Balansen mellan barnet Amos och den vuxna författaren skapar en rörlig dialog mellan det förflutna och nuet. Tarina rakkaudesta ja pimeydestä är en allvarlig pjäs, men den berättas med mycket värme.

 

Anna von Bonsdorff

 

Tarina rakkaudesta ja pimeydestä. Text: Amos Oz. Dramatisering: Mikaela Hasán i samarbete med Michael Baran. Regi: Mikaela Hasán. Scenografi: Alisha Davidow. Dräktdesign: Anna Sinkkonen. Ljusdesign: Ilkka Niskanen. Ljuddesign: Tuuli Kyttälä. Videodesign: Pyry Hyttinen. På scenen: Juhani Laitala, Karin Pacius, Ilja Peltonen, Miina Turunen och Amos Brotherus/Pablo Ounaskari.

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.