1,4K

Sedan i våras har jag (än en gång) med visst intresse läst nätdebatter om den subjektiva rätten till dagvård. Av politiska skäl förstås och i lika mån av ett slags fritidssociologiskt intresse. Men också för att jag som många andra funderat på om det är bra eller dåligt att ha mitt äldre barn på dagis när jag är hemma med baby. Och framför allt, vem är det i så fall bra för? Jag vet att min sambo inte ägnade frågan någon större eftertanke. Det var ett enkelt beslut: har vi rätt till dagvård och kostnaden är rimlig så är det klart att flickan ska fortsätta. Varför inte?

Just det. Varför inte?

Det är lätt räkna upp goda skäl för att ha sina äldre barn i dagvård när en ny baby är född: barnets vardag hålls möjligast oförändrad trots syskonet, barnet har kompisar, man gör roliga saker på dagis, barnet vill gå till dagis; mamma hinner ägna sig åt babyn, ta igen förlorad nattsömn, vara medborgare.

Alternativet är att man inte tar det äldre barnet till dagis. Då går man kanske till lekparken i stället, går hem och lagar lunch, tar bussen till rådgivningen/banken/posten tillsammans, leker med lego. Det låter också ganska bra, om man antar att hemmaföräldern inte är dödstrött av nattvak och att man träffar andra barn i lämplig ålder, eller att det äldre barnet kanske trivs med att sitta hemma.

Eftersom de flesta nyblivna mammor är dödströtta, och små nyblivna syskon aktiva och sällskapssjuka, ser alternativ 1 för många föräldrar ut som vägen till en bättre livskvalitet för både vuxna och barn. Jag korrigerar: alternativ 1 är för de flesta vägen till bättre livskvalitet.

Om samhället bestod av bara män skulle det inte finnas någon moraliserad diskussion om rätten till dagvård. Männen skulle upprätthålla ett täckande dagvårdssystem utan moraliska pekpinnar. Varför ska en pappa vara ensam hemma med flera barn när han mycket bättre kan ta del i samhällslivet och vila upp sig med bara babyn? Vem som helst förstår ju att en aktiv pojke på tre år gärna går på dagis, i stället för att vara hemma med en pappa som hela tiden ska värma nappflaskan och vagga lillebror. Det blir förvisso dyrare för samhället att barn går på dagis när det i teorin finns någon annan som kan ta hand om dem, men what the hell, vi betalar ju skatt för att samhället ska fungera. Och barn som går i dagvård har klara ”kognitiva fördelar” av det. Har vi rätt till det och kostnaden är rimlig, så är det klart att pojken ska få gå på dagis.

När kvinnorna är de som tar hand om små barn hemma, finns det mycket mindre av den här praktiska inställningen. Diskussionen är fången i ett klibbigt nät av martyrskap, präktighet, skuldbeläggande, missunnsamhet, ideologidränkt småbarnspsykologi, dåligt smält psykoanalytisk teori. Brist på solidaritet mellan familjer, mellan kvinnor och män, mellan kvinnor och kvinnor, och mellan generationerna. Dessutom en motbjudande tendens att föra fram den egna erfarenheten och de egna valen som föredöme för andra. ”När vi var unga fick man minsann vara glad om…”, ”I vår familj har vi alltid…”, ”Jag har prioriterat…”, ”Nuförtiden vill dom bara komma lätt undan…”, ”Sitter och sörplar latte när barnet är på dagis…”, ”Barnets bästa…”.

Nämn en kliché om egoistiska och lata föräldrar så hittar man den i varje kommentarkedja till en artikel om rätten till dagvård. Nu kan man ju tycka att det är ganska förväntat och att man får skylla sig själv om man läser nätdebatter. Men den moraliserade tonen förvränger hela frågan på åtminstone följande sätt, som har konsekvenser i det verkliga livet:

1. Ekonomi. Dagvård för barnen är en nyttighet som många kvinnor på något djupt plan upplever att de inte har rätt till. De borde både sköta barnen på heltid och jobba heltid för att försörja sig. (Det här är en variant av den moderna människans strävan efter självtillräcklighet.) Därför är dagvårdssystemet en typ av ynnest som riktar sig till just kvinnorna: en ynnest som man självklart kan dra tillbaka om samhällets ekonomi skulle vara ansträngd. Ska samhället verkligen betala för att ni ska ha det bra, när det finns riktiga behov som behöver tillgodoses? Från ”vilken typ av dagvårdssystem vill vi ha i vårt samhälle, för vem och varför?” rör vi oss mot ”vilken typ av dagvårdssystem är mest kostnadseffektivt (minimerar dagvårdsutgifter samtidigt som det maximerar kvinnornas arbetsinsats)?” och ”vem försöker sko sig på samhällets bekostnad?”

2. Särskilda behov. Vi misstänker mammor (oss själva) för att försöka komma lätt undan, samtidigt som vi ju värnar om ett humant dagvårdssystem som kan komma familjerna tillmötes i olika livssituationer. Om vi inte har råd med subventionerad dagvård för alla familjer som vill ha det, måste vi inrikta oss på familjer som verkligen behöver det. Om vi inte har rätt till dagvård bara för att vi vill ha det, så måste vi argumentera för att vi behöver det. Den här helt rimliga principen leder dock till ganska komplicerade och stundtals obehagliga diskussioner om behov.

De som arbetar behöver dagvård för barnen. Punkt. (Tillväxten! Försörjningsbalansen!)

De som är sjukskrivna behöver dagvård för att en sjuk person inte kan stå i lekparken, lyfta, bära etc.

Den som är sjukpensionerad behöver dagvård av samma skäl. (Eller? Kanske man borde utreda varje fall särskilt?)

Den som är arbetslös behöver dagvård för att kunna gå på arbetsintervjuer. (Eller?)

Den som är långtidsarbetslös behöver dagvård för att undvika att barnen blir socialfall.

Den som är alkoholist behöver dagvård av samma orsak. (Stackars barn.)

Den som är hemma med baby behöver dagvård för att det är så tungt att sköta en baby. (Men min mormor hon hade sju barn på tio år …)

Den som är hemma med baby behöver dagvård ifall babyn har kolik, inte sover på nätterna, eller ifall föräldern lider av postnatal depression. (Med läkarintyg, kanske.)

Vissa människor har nu bara svårt att sköta både spädbarn och småbarn samtidigt, och vissa barn är nu bara så krävande. (Eller?)

Ensamstående föräldrar behöver dagvård för att orka i vardagen och ofta för att komplettera ett tunnare socialt nätverk. (Stackars.)

Jag som under min korta mammaledighet bara ”vill ha”, men inte ”behöver” dagvård för mitt mellersta barn utnyttjar just nu dagvårdsrätten till att skriva om den. Jag kommer ofta på mig själv med förklaringar om att jag nog gör mig nyttig när min dotter är på dagis. Jag har en grym lust att skriva ut förklaringar, om mitt yrke och min livssituation, och hur många timmar hon är i dagvård och vad hon själv tycker om det och hur det är bra för hennes tvåspråkighet. Varför har jag det?

Det var kvinnorörelsen som gjorde oss medvetna om att det privata är politiskt, men den konstanta närvaron av det privata i den offentliga diskussionen om dagvård är inte ett exempel på politisering av det privata utan på social klåfingrighet och individualisering av det politiska. Man pratar om sina egna liv och ”värderingar” i stället för samhälleliga strukturer, kvinnor, män. Hemmavarande föräldrar (läs kvinnor) förväntas redovisa för vad de gör om dagarna trots att dagvårdslagen, åtminstone ännu, betraktar dagvård som barnets rättighet. Den subjektiva rätten till kommunal dagvård (gemensam för alla) är lätt att ta bort för den har aldrig stämt överens med människors rättskänsla. Rättskänslan säger att vi kollektivt bör veta exakt hur denna ynnest används eller ”missbrukas”. Diskussionen präglas därför av petande i andra människors (läs kvinnors) privata sfär. De mest välmenande förvandlas till prussiluskor som nog tycker att rätt ska vara rätt, men samtidigt värnar så ojojoj för de svagare i samhället. Det finns bara ett sätt att ta emot en prussiluska: stäng dörren, släck lampan och låtsas att du inte är hemma. De kan skära i rätten till dagvård av ekonomiska skäl och sedan lägga ner lika mycket pengar på att utreda vilka som borde få dagvård på grund av specialbehov. De älskar klangen av ordet ”specialbehov”.

 

Nora Hämäläinen