För en tid sedan skulle jag ta ställning till påståendet ”Detta vet Google inte om mig”, som fanns med på en lista med frågor som riktades till mig i egenskap av mitt yrkesjag. Mina svar skulle sammanställas till en författarpresentation. Och jag vet, jag var inte tvungen att besvara just den här frågan och det fanns andra, riktigt goda frågor gällande själva jobbet.
Men, småaktig och överkänslig som jag är, så har jag varje gång jag öppnat frågeformuläret för att skärpa mig och göra det jag blivit ombedd att göra, känt mig tvungen att stänga formuläret lika snabbt igen.
För plötsligt ser jag framför mig alla de där kompisböckerna. De som cirkulerade i klassen när man tävlade om de klipskaste, roligaste och mest speciella svaren. Allt i det hänsynslösa spelet om popularitet i skolan. Spelet jag aldrig lärde mig.
Först kom de allmänna frågorna. De som var lätta att besvara: hårfärg, ögonfärg, längd, vikt. Det var enkelt: råttfärgat/asfaltsfärgat, blå-grön-grå, är inte säker, lagom/vet inte.
Men sedan kom de kvistiga frågorna: Det bästa jag vet? Det värsta jag vet? Vad vill jag bli när jag blir stor?
Då lönade det sig att tjuvkika på vad de andra svarat. Man skulle naturligtvis inte kopiera deras svar, men modifiering var bra. Då var man åtminstone på rätt spår och skulle inte råka ut för alldeles för mycket hån. Fast då var det också viktigt att kolla att de som svarat tidigare använt bläckpenna och inte blyerts. Annars kunde de ju i ett senare skede gå in och ändra sina svar och då var man illa ute.
Meningen var aldrig att man skulle svara ärligt. Det förstod alla. Man skulle sälja sig själv. Och jag våndades och svettades och visste att det inte skulle lyckas. För allt fungerade enligt oskrivna lagar som jag inte förstod.
Ibland var det meningen att man skulle leka att man svarade på allvar. Då kunde man t.ex. skriva att man drömde om att bli barnskötare eller ville jobba på bank. Som bonus kunde man lägga till skådespelare eller sångerska, men då skulle man vara förberedd på att någon kommenterade det med att man ändå inte behöver vara orealistisk i sina drömmar.
Det svåra var att veta när man skulle skoja bort allt. Då skulle man skriva t.ex. makaronböjare eller kort och gott att man vill bli större.
Vad man svarade berodde långt på vems kompisbok det var. Man skulle inte fundera för länge på svaren i en impopulär persons kompisbok. Då var man ju löjlig som satt så mycket tid på det. Man skulle inte heller hafsa sig igenom de populära typernas böcker. För då visade man inte respekt.
Idag är jag inte överdrivet privat om vem jag är. I egenskap av lärare, dramaledare och författare märker jag alltid att jag berättar mera om mig själv än jag planerat. Men då är det alltid relaterat till något i just den stunden, tillsammans med de människor jag delar det fysiska utrymmet med. Det är ett svar på de frågor och de blickar som är riktade mot mig och som jag kan relatera till just då, just där.
Men när mitt jobb förutsätter att jag ska fylla i kompisböcker känns det olustigt. Jag var inte en speciellt intressant person som barn och jag är det inte idag. Jag är vad jag är, men jag kan inte sälja mig själv. Jag talar väldigt gärna om mitt jobb, men inte om mitt privatliv, för jag förstår inte varför det skulle vara intressant för någon som inte känner mig personligen.
Jag förstod aldrig reglerna som barn och gör det inte idag heller. I stället har jag blivit anammad med en jobbig vana att ifrågasätta allt.
Dessutom kommer jag bara på ett enda lämpligt svar: Troligtvis vet Google allt om mig. Vad de berättar är sedan en annan femma.
Jolin Slotte
