Med anledning av Barack Obamas besök i Stockholm den 4 september ringlade en gigantisk demonstration på 5 000 personer uppför Götgatsbacken på Söder i Stockholm. Tåget ringlade vidare ner mot Mälartorget i Gamla stan för att slutligen svänga till höger vid Riddarhuset och gå upp mot Mynttorget.
Demonstrationen hade startat på Medborgarplatsen med tal av Göran Greider och Vänsterpartiets Hans Linde, talesperson i utrikespolitiska frågor. Mikael Wiehe framförde sin klassiker Vem kan man lita på.
Framme vid Mynttorget talade Mattias Gardell och Olof Buckard från Sveriges Fredsråd.
Mycket av den gamla känslan av 1960-talets Vietnamdemonstrationer infann sig: uppsjön av solidaritetsgrupper som delade ut flygblad och sålde tidskrifter samt en ymnig flora av organisationer och partier till vänster om Vänsterpartiet – Offensiv, Rättvisepartiet socialisterna, Syndikalisterna, olika anarkistiska organisationer, Arbetarmakt, Kommunistpartiet, Sveriges Kommunistiska Parti.
Mycket var sig likt och mycket var annorlunda. Då fanns det djup klyfta mellan de så kallade ”Moskvakommunisterna” som i Sverige kom att spela en undanskymd roll under vänstervågen på 60- och 70-talen och de Kinatrogna maoisterna som dominerade debatten.
I och med Sovjetunionens upplösning är denna motsättning idag borta och för att finna en historisk parallell till liknande enighet inom vänstern får vi gå tillbaka till tiden för Stockholmappellen på femtiotalet.
Ett nytt 68 på gång? Man kunde tro det när man såg demonstrationen ringla fram genom Stockholm.
Jag tror inte det. Det som talar emot är att den vänstervåg som inleddes i mitten på 60-talet och fortsatte inpå 70-talet i hög grad dominerades av att kulturlivet drevs åt vänster.
Vänstervågen inleddes som en protest i studentvärlden över hela västvärlden. Därifrån spred den sig in i kulturvärlden där profiler som Carl Johan de Geer med sitt berömda Skända flaggan och tecknarna Lars Hillersberg och Lena Svedberg på tidningen Puss blev betydelsefulla. Inom teatervärlden fanns profiler som Tomas Bolme och Lena Granhagen. Fria teatergrupper bildades. Proggen. Sist men inte minst, raden av författare som tog ställning som Sara Lidman, Jan Myrdal, Sven Deblanc, Olof Lagercrantz och Göran Sonnevi.
Det var detta som gav kraft och djup åt 60-talets vänstervåg. Idag saknas detta. Tyvärr.