Varje företeelse skall finnas på sin geografiska plats. En mjölkbonde skall INTE bo på Söder i Stockholm, en konkretistisk poet skall INTE bo utanför Norsjö i Västerbotten. Alla har sina geografiska nätverk och platsen där man bor är fortfarande viktig för hur man bedöms.

När det gäller intervjuer för olika tidskrifter jag varit inblandad i som redaktör har min geografiska bostadsort alltid kommenterats, om det så varit Haparanda, Boxholm eller Strängnäs. År 1992 intervjuade Norrländska Socialdemokraten mig när jag och några närstående startat tidskriften Lyrik för alla. Vilket självmordsprojekt att starta en lyriktidskrift i HAPARANDA blev den första kommentaren från intervjuaren från ”storstaden” Luleå. Likadant på 00-talet med Horisont – en recensent skrev om en märklig mix i redaktionen, där folk bodde på aparta platser som Boxholm (jag), Övermark (Oscar Rossi) och Närpes (Christian Lång). Och nu sist med nystartade papperstidskriften Populär Poesi där jag är med i redaktionen. I inledningen till intervjun i P1:s Kulturnytt häromdagen gör intervjuaren en lång utläggning om hur långt vi har åkt till studion, från Strängnäs (jag) och Tranås (chefredaktören Peter Nyberg). Som om det långa avståndet till studion är det intressanta i sammanhanget, den vinkel utifrån vilken tidskriften bedöms.

Det är som om man redan där, genom den rurala bostadsorten blir placerad i en speciell box för en speciell ”lantiskultur”. Lite trevligt och pittoreskt, men inte insatt i samma sammanhang som storstadsfenomenen. I samtliga fall: Lyrik för alla (90-tal), Horisont (00-tal och 10-tal) och Populär Poesi (10-tal) beskrivs tidskrifterna som regionala projekt som går mot strömmen. Hade vi bott på Söder i Stockholm hade chansen varit större att bli helt annorlunda emottagna. Då hade vi, det är min uppfattning, lättare kunnat beskrivas som en del i en rörelse, snarare än som ett apart undantag från en. Kanske för att man trots informationsteknikens frammarsch är betrodd med större nätverk som storstadsbo, och därmed befinner sig närmare tidens starkaste kulturella kraftfält. Som journalist är man troligen mer på sin vakt när man intervjuar någon från centrum – man vill ju inte tappa ansiktet och själv framstå som en person i periferin. Detta gäller inte bara storstadsjournalister, utan kanske än mer för de landsortsjournalister som önskar sig in i centrum.

Det är troligen sant, det som Annina Rabe skriver i en artikel för Biblioteksbladet om Provins (Norrländsk litteraturtidskrift) och Horisont (med bas i svenska Österbotten): ”Stockholms intresse är svagt för det kulturliv som inte utspelar sig i de egna kvarteren”. Men också Rabe har sitt perspektiv klart om landsortstidskrifterna – trots en uppskattande grundton. De är som tryckta traditionella litteraturtidskrifter – särfall och undantag som ”stretar på” mot alla trender.  Rabe kan förstås inte tänka sig att tidskrifterna kunde vara föregångare i någon ny trend. De är rurala kuriositeter, sympatiska sådana, men egentligen inte mycket mer än så.

Vi vet att det kan fungera, att det rurala kan ta plats i centrum, på fullt allvar. Författaren Torgny Lindgren är född i Norsjö i Västerbotten och nu bosatt på landet i Östergötland, poeten och nobelpriskandidaten Les Murray är född på landet i New South Wales och bor där nu igen, efter en utflykt till storstaden. Och både Lindgren och Murray tas på allvar, både i storstaden och på landet.

Men det kan krävas rätt mycket för att man från storstadshåll på allvar skall se kvaliteterna bortom de lantliga bostadsnamnen. Att som landsortsföreteelse ses som något annat än BARA något pittoreskt eller anakronistiskt utifrån storstadsperspektivet är mycket ovanligt.  Att ses som en del av ett kraftfullt centrum som driver utvecklingen framåt – ja det är närmast ogörligt.

Men det behöver inte vara så. Det behövs en synvända i synen på landet och staden. Vi behöver lära oss att nollställa förväntningarna på varandra. Det är inte självklart att ”kusinen från landet” alltid har fel, och att stadsbon alltid handlar rationellt och ändamålsenligt. Precis som med klass och kön kan föreställningarna om den geografiska hemvisten i onödan låsa in människor i invanda tankemönster.

För visst kan det finnas mjölkbönder på Söder och stora konkretistiska poeter utanför Norsjö!

 

Peter Björkman

Lämna en kommentar