I början av augusti samlades närmare 3 000 filosofer till världskongress i Aten. Programmet var ett spretigt hopkok av tiotals parallella sessioner och kvaliteten varierade, men det låg onekligen en charm i att träffas på den mark som så konkret utgjort disciplinens vagga. På kvällarna ordnades program på platser med direkt filosofihistorisk anknytning.

En av dessa programpunkter, en diskussion under rubriken Eros, hölls där Platon låter dialogen Faidros utspela sig, strax utanför Atens dåtida stadsmur, vid randen av den numera underjordiska floden Ilissos. I denna dialog samtalar Sokrates med den halvstolliga unga Faidros om kärleken i dess olika skepnader och om de retoriska färdigheter den älskande gärna tyr sig till för att övertyga sin älskade, men vars fallgropar filosofen bör akta sig för.

I nutid avslutade den brittisk-amerikanska filosofen Simon Critchley på denna samma plats ett rivigt föredrag med att i sant retorisk anda kräva att Parthenonfriserna återbördas till Aten. Applåderna höll på att aldrig tystna. Critchley anslöt sig till en opinion som för 200 år sedan leddes av Lord Byron och som idag har skådespelaren Stephen Fry som en av sina främsta talesmän. Historien började då Lord Elgin år 1799 utsågs till ambassadör i det Ottomanska riket, under vilket Aten löd. Elgin engagerade sig för Akropolis konstskatter och det hela slutade med att han tolkade den fullmakt de ottomanska myndigheterna gett honom så att han, förutom studera och avbilda, också fick fria händer att hugga loss friser och skulpturer.

Väl hemma i Storbritannien väckte Lord Elgins skulptursamling stort uppseende och inspirerade många av den brittiska romantikens bildkonstnärer och poeter. Det uppstod en opinion som ville att den brittiska staten skulle köpa samlingen och ställa ut den i det redan då kulturpolitiskt viktiga British Museum. Efter en grundlig debatt fattade parlamentet sitt beslut år 1816 och det många såg som en räddningsexpedition hade avslutats. En viktig symbol för den europeiska civilisationens ursprung hade räddats ur ottomanernas grepp.

Redan från början fanns det dock också de som kallade Lord Elgin vandal. Denna opinion, med Lord Byron i spetsen, ansåg å ena sidan att den ottomanska ockupationsmakten inte hade någon laglig rätt att vare sig sälja eller skänka bort Greklands kulturarv och å andra sidan att dessa konstverk var värdelösa utanför sin sanna hellenska kontext. Istället för att bara rädda några skulpturer, borde man, genom att stöda grekernas frihetskamp, rädda hela det hellenska arvet på plats och ställe.

Debatten om skulpturernas hemvist aktualiserades på nytt i och med att Atens nya Akropolismuseum stod färdigt 2009. Här finns nu ungefär hälften av de friser och skulpturer som bevarats, men museet är byggt så att man kunde inrymma också den andra hälften, varav största delen finns på British Museum. På så sätt kunde man rekonstruera en möjligast autentisk helhet. British Museum ser frågan som såpass tungt vägande att de på sin hemsida särskilt försöker motivera varför de bör få behålla sin andel av skulpturerna.

Utanför Storbritannien och Grekland syns Parthenondebatten inte och den ter sig lätt som en bagatell i jämförelse med akuta ekonomiska och politiska problem. Men ur ett lite längre tidsperspektiv kan man fråga sig vad som egentligen väger tyngst – och nu vill jag på intet sätt bagatellisera den kris grekerna tvingas leva med. Det brittiska imperiet har förlorat sin avgörande politiska och ekonomiska makt, men inom den kulturella och inte minst den akademiska sfären frodas ambitionerna. Genom att återbörda skulpturerna skulle man erkänna att man inte nödvändigtvis är bäst i världen på att förvalta kulturarv.

 

Martina Reuter
är filosof


Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.