Trots att serien som konstform och uttryckssätt utvecklats åt väldigt många olika håll under de senaste årtiondena talar vi ändå om ett marginaliserat fenomen. Serier ses fortfarande av många som mindre värda. Ändå tog till exempel Ville Rantas senaste serieroman Kyllä eikä ei, inklusive bakgrundsresearch om bland annat Uleåborgs historia, tre år att skapa.
Hur ser du på den uppskattning serieromanen får jämfört med ”textromanen”?
– Nog är den betydligt mindre – och underhållningsvärdet är mycket mindre. Serier är marginalkonst. Den stora allmänheten ser nog lite ner på serieromanen om man jämför med romaner. Det är i och för sig helt förståeligt.
Men tycker du att det har skett en förändring, till exempel om du ser på den tid du varit verksam i branschen?
– Nog har det ju blivit bättre. Stipendiesystemet för seriekonstnärer har förändrats i en mycket god riktning – serierna har nuförtiden ett eget moment i statens konstförvaltning. Och visst har läsarnas och bokhandelns uppskattning ökat. Men fortfarande tycker jag att den stora allmänheten ser på serier som man såg på romanen för ungefär 200 år sedan, då romanen ansågs vara underhållning riktad till kvinnor. Serierna ses som förströelse för barn och ungdomar. Den här uppfattningen är förstås felaktig – men sådan image har serierna.
Rantas senaste serieroman Kyllä eikä ei är en 260-sidig odyssé in i 1800-talets Uleåborg, elitens backanaler och väckelserörelsernas moralism – en moralism som får stor folklig uppslutning. En sådan berättelse – om något – borde väl kunde ändra på allmänhetens bild av serier.
– Eftersom den inte är riktad till vare sig barn eller ungdomar så har jag nog förskjutit mig till marginalernas marginal,säger Ranta
Menar du det?
– Jo – populärkulturella serier som Kalle Anka är ju i Finland det centrala. Min bok är nog en konstighet för största delen av den stora publiken.
Ranta säger ändå efter en stunds funderande att han ser det som en ynnest att kunna arbeta inom ett fält där det finns väldigt många outforskade fläckar.
– Det fina är att det finns så mycket i den här vägen som ingen förr har gjort i Finland – samtidigt måste man utveckla vissa grundläggande grejer från noll. Det är spännande men ofta väldigt frustrerande och icke-belönande. När jag ser hur andra mer ”förädlade” konstformer blomstrar på en del håll så inser jag på vilket sätt serieformen fortfarande tvingas röra sig snubblande framåt
Marcus Floman
