Då och dyker det upp debattartiklar som efterlyser en kvalitativt mer högtstående litteraturkritik, vilket i klartext brukar betyda mindre tjat om klass, kön och etnicitet (med särskild adress till Aftonbladet och Åsa Linderborg!) och en återgång till mer traditionella hierarkier. Senast var det förläggaren Johan Hilton som i DN ondgjorde sig över att ”röststarka delar av den svenska intersektionellt lagda vänstern alltmer tycks ha kört fast i [en] rundgång av försvar eller sönderprocessade ställningstaganden som är så trivialiserade, hårddragna eller oprecisa att de inte ens går att diskutera.” Hiltons text handlade primärt om åsiktsflödet på twitter men så vitt jag kunde se innehöll den en känga också mot tendenser på kultursidorna. Ett av hans (uppenbarligen handplockade) exempel var Lidija Praizovics omdiskuterade recension av Johanna Holmströms bok Asfaltsänglar, som också hos oss väckt stark indignation på grund av uttalandet att vita skandinaver inte ska skriva böcker om invandrare.

 

Att Praizovic skulle få finlandssvenskarna emot sig var givet, inte bara av solidaritet med Holmström, utan för att recensionen i sig bär på nästan alla de drag inom svensk kulturkritik som retar gallfeber på många finlandssvenskar. Det är uppenbart att man även i Svenskfinland är oroad över att den identitetspolitiska diskursen har fått en så stark position på marknaden, och över att det i Sverige dyker upp unga invandrarkillar och -tjejer som till synes bara genom att stövla in och positionera sig får mera läsare än meriterade litteraturvetare. Samtidigt förlorar medelklassen betecknande nog något av sin polityr. De adjektiv som används för att beskriva arbetar- och invandrarskribenter med en politisk agenda – korkade, enkelspåriga, skrikiga, fyrkantiga, onyanserade – har en trist genklang av gammal klassretorik. Att skriva om litteratur med annat än ett akademiskt tonfall framkallar omedelbara reaktioner i Svenskfinland. Man drar sig till minnes de tonfall kvinnliga skribenter bemöttes med bara för hundra år sen. Klassfördomarna kamoufleras på kultursidan som en fråga om språk och stil.

 

Grundfrågan kvarstår dock. Är det rättvist mot ett verk att läsa det utgående från en politisk agenda och ta fasta på aspekter som kanske ur författarens synvinkel är perifera? Har Praizovics läsning över huvudtaget förmått säga något vettigt om Asfaltsänglar? Nej, kanske inte (?), även om den säkert förskaffat Holmström sympatipoäng och en och annan läsare extra.

Praizovics huvudargument faller nämligen på att invandrarna i Finland lever i ett mindre segregerat samhälle och faktiskt inte språkligt skiljer sig särskilt mycket från mängden. Det finns med andra ord inget invandrarspråk att skriva på. Mina mörkhyade bekanta med en finländsk förälder talar lika prydligt och osaltat som alla andra. Som kulturstudie betraktad är Praizovics text därför lite slapp. Å andra sidan är en kultursidas viktigaste uppgift ju inte att producera enstaka oantastliga inlägg, utan att erbjuda ramarna för en levande kultur- och samhällsdebatt. Och hur jag än älskar akademiska, djuplodande och heltäckande texter är det min lärarerfarenhet att de väcker beundran – men också dödstystnad. För att en text ska locka till den ändlösa dialog som i slutändan är kulturkritikens syfte krävs någon form av glapp eller felslut att haka fast i. En kritiker vars recensioner genererar inlägg efter inlägg i debatten kan därför aldrig vara annat än en tillgång.

 

Jenny Kajanus 

är lärare i  spanska och svenska 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.