Porträttet av polarfararen Robert Scott hör till de stora behållningarna i Josefin Holmströms debutroman, skriver Mats O. Svensson.

Att Antarktis har väckt mångas fascination är inte märkligt – denna sydliga kontinent är lika otillgänglig som vidsträckt. De senaste åren tycker jag mig också ha sett ett ökat intresse för polerna. Tidskriften Gläntas Arktis-nummer från förra året, en kommande utställning på konsthallen Louisiana utanför Köpenhamn, Lottas Lotass Den vita jorden

Kanske beror detta intresse på klimatförändringarna som river sönder ismassorna. Det är ironiskt: när människan väl lyckats ”erövra” polerna – till stor del med hjälp av den tekniska utvecklingen – glider de människan ur händerna, förintas framför våra ögon, i hög grad på grund av tekniken.

Det är med dessa tankar som jag tar mig an Josefin Holmströms debutroman. I Antarktis får författaren Gertrud åka med på en polarexpedition, som en del av ett skrivprojekt om Robert Scott, det döda lejonet som kom på andraplats till Sydpolen, en månad efter norrmannen Roald Amundsen. Med på expeditionen är även Jonathan, ett sår i Gertruds historia och en stor anledning till varför hon åker. Kanske kan isen läka minnet?

I inledningen tvekar romanen och kommer inte riktigt igång. Anteckningar om Scott alterneras med Gertruds avfärd och det verkar som om romanen väntar på något, kanske en plats som tillåter dramatik. En sådan plats är just det oändligt vidsträckta vita som utgör Antarktis. Ett landskap där allt är satt på spel, hud på gränsen till att förfrysa, en kyla som får en att känna sig än mer levande. Antarktis visar sig vara en tacksam plats för samtida prosa, en plats där realismen kan behållas utan att det blir ansträngt, när livet är avskuret från smarttelefoner, datorer och sociala medier.

 

Sympati för förlorarna

Trots att handlingen är förlagd till en av jordens farligaste platser utspelar sig den största dramatiken inne i Gertrud själv. På väg djupare in i det stora vita vävs Gertrud tätare ihop med Robert Scott och gränsen mellan dem tycks stundtals upplösas. Han blir hennes följeslagare och vi får följa hans väg mot tragedin samtidigt som relationen med Jonathan fördjupas. Denna analogi mellan Gertrud och Scott riskerar att bli övertydlig, men romanen lyckas hålla sig på rätt sida om gränsen, även om det stundtals finns en tendens att skriva läsaren på näsan.

Holmströms sympati ligger hos dem som inte kom först. Det blir sympatiskt, och trovärdigt. Historien om Scott som kommer tvåa till Sydpolen, dör och drar halva sin expedition med sig i fallet, är så klart litterärt intressantare än historien om Amundsen, även om bilden av Scott som heroisk martyr sakta kommit att skrivas om av historien. Men porträttet av Scott tillhör ändå romanens stora behållningar, liksom Holmströms intima ton som skänker en stark närvarokänsla. Antarktis ger hopp om ett lovande författarskap.

 

Mats O. Svensson

 

Josefin Holmström: Antarktis. Norstedts förlag, 2013.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.