Där satt han, pappan framför mig på skolfesten, och filmade det hela med sin mobil, precis som tusen andra pappor. Han hann inte njuta av sångerna och tablåerna, så helt koncentrerad var han på att dokumentera dem. Han offrade den egna erfarenheten av festen för att föreviga den. Ändå är det mycket möjligt att varken han själv eller någon annan någonsin kommer att se videon: det är inte poängen, utan att dokumenterandet i sig blir ett slags ritual som bekräftar att det hela var på riktigt. Om det visade sig att ingen tagit ett enda foto på hela skolfesten skulle beskedet antagligen mottas med bestörtning, som om den egna erfarenheten blev verklig och viss först när den dokumenterats.

Den klassiska symbolen för den här inställningen, där dokumenterandet blir viktigare än själva erfarenheten, är fotot av turisten-framför-sevärdheten. Turisten står och ler mot kameran, med ryggen mot sevärdheten, som därmed alldeles konkret reduceras till bakgrund för hennes personliga närvaro. Men idag behöver man inte åka till Eiffeltornet för att ha något att visa upp: vardagen själv är full av sevärdheter. Tonårsflickan lagar sig en vacker lunchportion, och lägger ut ett foto av den på Instagram. Hennes far tar sig en öl, och meddelar via en app åt sina kompisar att han just nu dricker en öl av märket X. Naturligtvis handlar det i ingetdera fallet om ocensurerat rapporterande. Man sätter inte ut bilden av gårdagens vidbrända leverlåda, utan av den fräscha salladen man åt idag, och ölet ”råkar” vara av märket X, inte Y eller Z. Vardagen är inte ”sevärd” som den faktiskt är, utan som man önskar att den (alltid) var.

Behovet av självframställning och självbespegling finns i alla mänskliga kulturer. Men genom den ständiga uppkopplingen har det intensifierats, eller åtminstone fått nya, tragikomiskt påtagliga former. Man kommer ut till sommarstugan, sätter sig på bryggan i den vackra kvällen… och känner omedelbart ett våldsamt behov att ”dela med sig” av den sköna stillheten. Så man halar fram mobilen och uppdaterar sin Facebook-status: ”Underbart att äntligen vara ute i friden och ensamheten”. Det är förstås inte att dela med sig av stillheten, utan att bryta den. Man är aldrig ensam, inte ens på bryggan i sommarkvällen, för man kan inte låta bli att meddela sig så snart man upplever något som gör minsta intryck; som ett litet barn som ringer mamma så snart något hänt, förmår man inte bevara en erfarenhet för sig själv och göra något av den på egen hand. Autofiktionens massiva popularitet som litterär genre är en direkt spegling av samma infantila inställning: allt måste genast meddelas, och dessutom uppfattas en berättelse som intressant bara om den är ett personligt meddelande från författaren, något självupplevt hon inte kunde låta bli att berätta för oss.

Oförmågan att stå ut med ensamhet visar sig bland annat som en oförmåga att ha tråkigt. Att känna leda innebär ju just att man blir akut medveten om sig själv, om sin egen närvaro här-och-nu: man hittar inte på någonting att göra, hittar ingenting som är intressant nog att binda ens uppmärksamhet, att avleda den från den egna existensen. Ledan är känslan av frustration över detta, av ångest över att tvingas tillbaka på sig själv. Ångesten tvingar en att söka djupare skikt i sig själv, att öppna för tankar och känslor och ett skapande bortom ens vardagsrepertoar. Är man ovillig att öppna sig leder ångesten istället till våldsamma och självdestruktiva urladdningar.

Mobilen, detta kompakta paket med kortpacke, fotoalbum, telefon, tv, radio, och så vidare är ett oöverträffat redskap att hålla ledan stången. Med den kan man fördriva tiden, som det så talande heter – som om tiden var en fiende. Men fienden som fördrivs är man själv: det i en själv man inte vill lära känna. Detta okända visar sig i ensamheten, men också i det slags samvaro med en annan människa som ger ensamheten en mening. Och mobilen skyddar en, tyvärr, lika effektivt från bådadera. Man halar upp den inte bara då ensamhet hotar, som i den stilla sommarkvällen, utan också då en annan människa hotar komma en för nära.

Den oavbrutna uppkopplingen är ett paradoxalt tillstånd, där man alltid är tillsammans med andra, och ändå aldrig är det. Man meddelar sig, kommunicerar, rapporterar, uppdaterar oavbrutet, men är just därför aldrig fullt närvarande någonstans. Den som ständigt är nåbar är i en djupare mening aldrig nåbar: hon ger aldrig helt och odelat sin tid åt den människa hon umgås med, för hon står i konstant beredskap att reagera på signaler från någon annan, någon annanstans. Bland ungdomar betraktas det numera som alldeles naturligt att alla sitter och fingrar på sina mobiler medan man umgås, och att folk mitt under samtalets gång turvis drar sig tillbaka in i privat kommuniaktion med frånvarande tredje parter, eller kanske bara spelar en stund.

Att utan förvarning dra sig ur samvaron ansikte-mot-ansikte uppfattas alltså som en självklar rättighet. Däremot betraktas många beteenden som tidigare var naturliga inslag i samvaron nu som påträngande och alltför närgångna: att bli utsatt för andras tobaksrök eller för främlingars tilltal uppfattas således som motbjudande och kränkande. Konkreta människor av kött och blod, med sin rök, sin lukt, sina frågor och invändningar, hålls ängsligt på avstånd. Istället flyr man in i ett allt mer symbiotiskt, men förstås i grunden lika ängsligt, förhållande till de sociala mediernas mer eller mindre anonyma och imaginära publik, inför vilken man iscensätter och ”dokumenterar” det halvfiktiva liv man kallar sitt eget. Man försöker febrilt ta sig in med falska papper. Man vet bara inte vart.

 

Joel Backström


Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.