Långsamt vänjer sig människan – vänjer sig, anpassar sig. Frågan är hur mycket man ska vänja sig vid. På dramatiskt vis konfronterades min judiska vän Manfreds familj med frågan under andra världskriget. Efter kristallnatten hade de flytt från sitt hem i Chemnitz till Amsterdam och när tyskarna sedan 1940 ockuperade Holland hade de redan rotat sig och ville gärna stanna kvar – också efter att deras liv blev allt mer inskränkt. När tyskarna förbjöd judar att ha radio och att cykla tänkte de att man väl klarar sig utan radio och cykel, när de förbjöds att använda simhallarna tyckte de att de klarade sig också utan dem. Det var först när barnen förbjöds att gå i skola som föräldrarna insåg att de måste fly. Då var det nätt och jämt att de kom iväg med livet i behåll.
Ett begrepp jag funderat på nu den senaste tiden är ”mental tillvänjning”. Jag stötte på det i en artikel av etnologen Malin Ideland i en bok som heter Att forma vår framtid. Bioteknikens möjligheter och problem. Ideland – som inte hittat på det själv utan lånat det av en idéhistoriker som heter Hertha Hansson – använder det för att visa hur medierna diskuterar kloning, men för min del stod det genast klart att det har en långt vidare räckvidd.
För kloningens del ser det ut så här: medierna kan visserligen varna men just genom att de varnat och varnat blir det de varnat för – kloning av människor – i själva verket mindre dramatiskt när det verkligen inträffar. Mediernas ”kanske-journalistik” går händelserna i förväg, har man klonat ett får kan man klona en människa. Och har vi tillräckligt många gånger fått höra att man kan klona en människa upprör det inte i samma grad när det verkligen sker. Vi har vant oss vid tanken, kanske trodde vi att det redan hänt.
Det intressanta med det här resonemanget är alltså att också kritik av företeelser som hotar oss kan skapa tillvänjning. Jag tror det kan vara fallet också med många diskussioner på Facebook och i andra sociala medier: man ifrågasätter, man klagar, man gnäller. Men egentligen vänjer man sig. Dessutom kommunicerar man ju bara med likasinnade, människor som redan tycker i stort sett som man själv. Det är också det maktens män räknar med: att vår uppmärksamhets spännvid ska vara begränsad, att vi ska tröttna på att ifrågasätta och vilja byta ämne. Att de ska kunna tuta och köra – därför att vi vant oss.
Själv har jag synligt engagerat mig för att tidningarnas ägare ska satsa på kvalitet och inte bara teknik men det finns mycket annat vi borde vägra att vänja oss vid – till exempel nedskärningar av kommunal basservice: vården, omsorgen. Jag var aldrig nån riktig sextitalist när det begav sig – sommaren 1968 gifte jag mig i Borgå domkyrka – men under de gångna decennierna har jag gått och trott att sextiotalistiska värderingar som solidaritet och tron på kollektivt handlande segrat en gång för alla. Jag har för länge sen insett att jag varit naiv men jag vägrar nöja mig.
Merete Mazzarella
