Antonia Wulff
Det är 828 dagar kvar tills dödlinjen för FN:s millenniemål är nådd, väldigt mycket arbete återstår, och ännu mera pengar fattas. Den pågående generalförsamlingen gör sitt bästa för att framhålla de framsteg som har gjorts, men sanningen är att den positiva utvecklingen har avstannat i många länder, främst just på grund av pengabristen.
Samtidigt förs en parallell diskussion om nya globala mål, en förlängning av dödlinjen till 2030 men också en möjlighet att höja ribban och förbättra själva målsättningarna genom att till exempel fokusera på hållbar utveckling. Där utformningen av millenniemålen skedde bakom lyckta dörrar, har FN-systemet denna gång satt igång en omfattande process där mer eller mindre hela världen skall ges möjlighet att uttrycka sin åsikt.
På något plan borde det hela ju vara en rätt enkel process. Den grundläggande målsättningen med en ny utvecklingsagenda borde vara att garantera att alla människor har samma grundläggande rättigheter, och i och med att det är staten som skall garantera dessa rättigheter borde statens förpliktelser stå i centrum. Problemet är att pengarna påstås vara slut och att det pratas mer om den privata sektorn, dess oförlösta potential och om möjligheterna i så kallade public-private partnerships, än om statens roll och åtaganden.
Och visst, det finns också positiva signaler. Medlemsstaterna vill ha en universell agenda som prioriterar hållbar utveckling – kanske främst för att de inser att de inte har nåt val – och jämlikhet. Man medger äntligen att millenniemålen inte uppfyllts för de mest marginaliserade och utsatta grupperna och att en ny agenda måste satsa framför allt på dessa grupper.
Men från ett civilsamhällsperspektiv präglas alltihopa av oron över att inget av detta kommer att översättas till konkreta åtaganden eller budgeter. Det talas mycket om en agenda som förenar de sociala, ekonomiska och miljömässiga målsättningarna, men det pratas inte alls om de strukturella orsakerna till fattigdom och ojämlikhet. Eller om problemen i vår syn på utveckling, eller i dagens produktions- och konsumtionsmönster eller i den globala ekonomin överlag.
Bland medborgarorganisationer har uttrycket ”ingressifiering” av de mänskliga rättigheterna myntats för att beskriva tendensen till att förpassa de mänskliga rättigheterna till ingressen snarare än till målsättningarna. Rätten till utbildning kanske nämns, men de utbildningspolitiska prioriteringarna dikteras av arbetsmarknadens behov och medlemsstaternas hopp om ekonomisk tillväxt, fokus ligger på mätbara inlärningsresultat och istället för gratis utbildning talas det nu om vikten av att folk har råd med utbildning. Det finns inget intresse för att fundera på vad en rättighet innebär och då blir de mänskliga rättigheterna bara den historiska bakgrunden till agendan, i stället för att vara systematiskt integrerade i målsättningarna.
Antonia Wulff
