Ulrika Bengts andra långfilm Lärlingen är en lyckad kombination av relationsdrama och thriller, skriver Zinaida Lindén.
Den begåvade Ulrika Bengts långfilmsdebut Iris (2011) var avsedd för mycket unga åskådare. Något riktigt mörker fanns inte här. De folkliga gestalterna i Iris hade samma charm som Olle Hellboms filmatiseringar av Astrid Lindgrens verk.
Lärjungen är betydligt mörkare. Detta ambitiösa och välspelade drama har redan hunnit väljas till Finlands oscarskandidat.
Året är 1939. Trettonårige Karl (Erik Lönngren) anländer till en isolerad ö i Ålands skärgård för att bli fyrvaktare. Där bor fyrmästaren Hasselbond (Niklas Groundstroem) som med järnhand styr över sin familj: hustrun (Amanda Ooms), sonen (Patrik Kumpulainen) och dottern (Ping Mon Wallén).
Sonen Gustaf som är jämnårig med nykomlingen drömmer om att bli sjökapten. Han avgudar sin far och försöker vara honom till lags, men förgäves. Fyrmästaren lever på minnen av sin äldsta son Elof, som är död sedan länge. Först vill han skicka Karl tillbaka till fastlandet, men så småningom vinner pojken hans gunst och får stanna på ön. Inte nog med det. Efterhand ger Hasselbond honom den ställning som rätteligen tillhör Gustaf.
För den föräldralöse Karl som växte upp på barnhem blir frestelsen stor. Pojkarnas vänskap avlöses av konkurrens och sedan av hat.
Pianot på vinden
Hasselbonds fru Dorrit har ett piano på vinden. Det spelar hon på i smyg för sin tyranniske make. Liksom i Jane Campions drama Pianot är musikinstrumentet en påminnelse om den kultur och det sällskapsliv kvinnan har lämnat bakom sig.
Situationen blir inte bättre när den flörtige lotskaptenen Hallström (Philip Zandén) anländer till ön för att inspektera fyren. Efter en fest på stranden med pianomusik eskalerar fyrmästarens kontrollbehov. Makten håller på att glida honom ur händerna. Det hela kan inte sluta annat än illa.
Lärjungen bjuder på ett expressivt, genomtänkt bildspråk som står i samklang med sagans tidlösa ambitioner. Osökt tänker jag på ryssen Andrej Zvjagintsevs drama Återkomsten. I likhet med Zvjagintsevs skapar finlandssvenska Bengts ett eget litet universum vid världens ände, där en despotisk far nästan tvångsmässigt försöker spela stark ledare för två unga pojkar.
På ett skickligt sätt använder Bengts sig av några mäktiga arketyper. Bruket av elden är ett exempel. Tänk Fanny och Alexander där Ingmar Bergman låter den ondsinte biskopen bokstavligen brinna upp. Samtidigt kan den höga déjà vu-faktorn betraktas som en nackdel, särskilt med tanke på den internationella publiken.
Hypnotiskt filmfoto
Lärjungen är inspelad på den åländska fyrön Lågskär. Robert Nordströms filmfoto är förbluffande bra: färgerna, kontrasterna, nyanserna. Effekten är hypnotisk. Även en hopplös stadsbo med utländskt påbrå kan känna en barnslig förtjusning över de hisnande vackra miljöerna.
I likhet med Klaus Härö låter Bengts finländska och svenska skådespelare samarbeta. I rollistan syns svenskarna Amanda Ooms, Philip Zandén, Ping Mon Wallén (Mig äger ingen).
Filmen som handlar om maktmekanismer och återskapad värdighet är en lyckad kombination av relationsdrama och thriller. Den håller högt tempo och är så intensiv att man sitter fast som i ett skruvstäd i hela 93 minuter. Jimmy Karlssons och Roland Fausers manus innefattar en del oväntade vändningar, vilket kompenserar för vissa brister i originalitet. Ålänningen Peter Hägerstrands musik ger ett naturligt stöd för handlingen.
Fyrmästaren Hasselbond förblir rätt så dunkel i mina ögon, ett lite väl stelt exempel på destruktiv animus. Den ångest som en sådan person måste känna blir inte fullt tydlig i filmen.
Zinaida Lindén
Lärjungen. Regi: Ulrika Bengts. Manus: Roland Fauser, Jimmy Karlsson. Foto: Robert Nordström. Musik: Peter Hägerstrand. Produktion: Långfilm Productions. I rollerna: Erik Lönngren, Patrik Kumpulainen, Niklas Groundstroem, Amanda Ooms, Ping Mon Wallén, Sampo Sarkola, Philip Zandén. Drama. Finland. 2013.
