1,2K

Journalisten och seriemanusförfattaren Oskar Ekman använde sig av traditionella journalistiska researchmetoder när han förberedde skrivandet av serien Vi ska ses igen, Sanam. Den viktigaste biten var mötet med fyra barn som själva upplevt den ensamma flykten till Sverige.

Oskar Ekman och seriekonstnären Peter Bergting fick i uppdrag att berätta ett ensamkommande flyktingbarns historia – för att de ensamkommande barnen nästan aldrig hörs i den ständigt pågående debatten om flyktingpolitik. Barnen utmålas ofta i den främlingsfientliga retoriken som bluffmakare (Är de ens barn? Är det verkligen de mest utsatta som kommit hit?) och deras föräldrar utpekas som känslokalla då de sänt iväg sina barn utomlands. Ekman och Bergting fick i uppdrag att skriva för en krävande, men i bästa fall nyfiken, målgrupp: svenska skolungdomar.

– Hur skulle jag lyckas gestalta en verklighet som jag inte upplevt själv och hur göra det för en ung målgrupp som kanske inte är så läsvan? Hur skulle jag göra det till en berättelse som står för sig själv. Jag ville att berättelsen skulle komma först – inte budskapet. Innan jag kom igång var jag lätt skräckslagen inför uppdraget, berättar seriemanusförfattaren Oskar Ekman.

Till helhetsbilden hör att serialbumet Vi ska ses igen, Sanam är en del av en större kunskapskampanj i de svenska skolorna (se även skild artikel invid), som genomförs av antimobbningsorganisationen Friends.

– Det viktigaste steget i arbetet var att få kontakt med den referensgrupp, bestående av fyra afghanska barn, som Friends hade satt ihop. Jag ville få deras berättelse. De fick berätta precis hur mycket de ville och skulle inte känna sig pressade till någonting. Jag gav dem också möjligheten att ta tillbaka sådant de redan berättat, så att vi kunde ha fullt förtroende för varandra.

Nu kan det vara skäl att stanna upp ett tag. Vad är det Ekman talar om här? Jo, barnens livsberättelse. Det handlar bland annat om hur det kändes att lämna sina föräldrar och syskon, att inte ha träffat dem på fem år och kanske bara tala med dem per telefon. Det handlar om barn som lämnat ett konfliktområde och nu måste starta om helt på nytt, i ett nytt land, utan skyddsnät och vänner. Seriealbumets titel, Vi ska ses igen, Sanam, anspelar på ett löfte och en förhoppning om att en gång igen få träffa sin lilla syster.

– Barnen var väldigt modiga i sitt sätt att dela med sig av sina liv och gjorde det på ett så naturligt sätt. Det berörde mig starkt, berättar Ekman.

I så gott som alla asylsökande människors resa, både barns och vuxnas, finns det omständigheter och detaljer som den som upplevt färden antingen förtränger eller helst inte talar om. I möten med männsikosmugglare, fixare, gränsvakter, polis och arbetsgivare förekommer ofta utpressning, våld och olika former av utnyttjande. Under den ibland månader långa färden känner de flyende ångest, hunger, törst och alltid en ovisshet om hur det hela ska sluta. Ändå var det just de små detaljerna som var viktiga för Ekmans berättelse.

Hur hanterade ni de svåra frågorna i intervjuerna?

– Jag lät dem först berätta fritt och så frågade jag dem senare om detaljerna. Men jag tror nog att de berättade det mesta – de höll mest igen på det känslomässiga planet. De yttre ramarna kring flykten beskrev de på ett väldigt rakt och enkelt sätt. Jag ville inte fråga om hur de saknade sina familjer, det kändes för personligt.

Den som först fick ta del av de känsliga händelser och detaljer som utgjorde delar av seriemanuskriptet, var seriekonstnären Peter Bergting. Detaljer som att en pojke filar bort sina fingertoppar för att det inte ska gå att ta hans fingeravtryck, att beväpnade gränsvakter våldsamt haffar båten med flyktingbarn och att några av flyktingarna dör.

Som serietecknare tycker Bergting att just de händelserna är tacksamma att rita. Dessutom har Bergting en bakgrund bland annat som skapare av fantasyserier.

– Det är enklare att illustrera mörka detaljer, det är lättare för mig på gott och ont.

 

Diger research

När Oskar Ekman gjort djupintervjuerna med barnen var det dags att ta nästa steg: bilda sig en helhetsuppfattning. Bland annat genom att se på smygfilmade Youtube-klipp från grekiska flyktingläger och hamnen i Patras där folk i smyg försöker ta sig över stängslena och in på lastfartyg, gav Ekman nya uppslag för berättelsen.

– Så läste jag förstås på om Afghanistan – rapporter från FN och olika flyktingorganisationer med fakta, statistik och flyktingintervjuer. Dessutom läste jag skönlitterära verk om Afghanistan.

Oskar Ekman ville ha hela bilden: han ville veta hur det ser ut på de ställen där tillfällig arbetskraft söker efter jobb i Teheran, vad man förtjänar, hur man bor, var man träffar en människosmugglare och vad en arrangerad resa kostar?

– Jag ville att läsaren så mycket som möjligt skulle kunna identifiera sig med huvudpersonen, Hamid. Att man skulle få vara där med honom när han reser, känna vad han känner när han lämnar sin mamma och sin syster mitt i natten och vandrar iväg med 200 dollar på fickan, mot Europa.

Förutom det stöd Peter Bergting fick av Oskar Ekman och Friends gjorde seriekonstnären också mycket egen research.

– Det fina med mycket av det berättelsen handlar om är att det finns i verkligheten. Jag kunde till exempel kolla upp hur en viss gata ser ut via Google street view, säger Bergting.

Andra saker var svårare att få veta, så som användningen av huvudduk inomhus.

– Då frågade vi folk från trakten och det visade sig att det är väldigt stora regionala skillnader och olika också beroende på familjernas egna sedvänjor. De muslimer som beskrivs i pojkens familj var mer progressiva, och hans mamma var ju lärare.

 

Ett seriealbums roll i debatten

På olika sätt vinklad information samt desinformation, vandringssägner och direkt illvillig hetspropaganda om flyktingar och asylsökande, når också dagens svenska skolungdomar – i hög grad via nätforum och sociala medier. På vilket sätt fungerar då ett seriealbum i detta sammanhang?

– Jag hoppas åtminstone att de som i illvilligt syfte sprider desinformation och som förstärker ren och skär rasism, är en marginell grupp. Detta åtminstone i jämförelse med de ungdomar som inte kan eller vågar tro att det kan vara sant, för att det är så långt ifrån deras egen verklighet. Typ ”hur kan man skicka iväg sitt barn ensamt eller hur kan man bara lämna sitt barn och fly?”. Detta är obegripligt för någon som är uppvuxen i ett radhusområde i Sverige och därför misstror man berättelserna man hör. Man ser ett nyhetsinslag i Rapport om den fasansfulla situationen för flyktingar i Europa och då slår man kanske ifrån sig och säger, ”riktigt så här kan det nog inte vara, vi lever ju i Europa 2013, det måste ju finnas regler, inte kan man ju behandla människor så här.” Det här är ju en naturlig reaktion. Så ambitionen var att få berättelsen att beröra människor så att de förstår att det nog kan vara så här.

Också serietecknaren Bergting var under arbetets gång väl medveten om vilket känsligt tema ensamkommande flyktingbarn är. Rätt fingertoppskänsla är A och O.

– Mitt mål var att beskriva det så nära jag kunde utan att väva in för mycket känslor. Jag upplevde att jag måste hålla tillbaka emotionellt och berätta historien rakt av. Annars brukar jag i mina serier satsa mycket på att förmedla känslor med hjälp av sinnesuttryck. Man vill få läsaren att känna och egentligen manipulerar man läsaren att uppleva vissa känslor. Nu ville vi inte blanda in för mycket känslor utan bara förmedla för barn i samma ålder, att detta är dessa flyktingbarns levnadsöde.

Trots serieskaparnas försök att vara balanserade har antimobbningorganisationen Friends upplevt att de i och med kampanjen har trampat på en och annan öm tå. Sedan Kampanjen Hej Sverige och seriealbumet Vi ska ses igen, Sanam lanserades, har en del tidigare bidragsgivare lämnat organisationen. De ansåg att Friends via kampanjen tog för starkt ställning i svensk flyktingpolitik.

 

Sanam vs. Bamse  

Eftersom serien Vi ska ses igen, Sanam skapats i samarbete med Friends och FN:s flyktingorgan UNHCR, och dess syfte är att förmedla kunskap om flyktingar åt ungdomar, är det intressant att gräva fram en annan serie ur seriehistoriens arkivskåp. För två år sedan gav svenska Migrationsverket ut serien Bamse, Mim och Meles. Serien, som var riktad till asylsökande barn och deras nära krets, var ett beställningsverk av det statliga Migrationsverket. Bamseförlaget stöpte storyn till ett riktigt Bamse-album, medan barnrättsorganisationen Rädda Barnen fungerade som konsult i sakfrågorna. Mest kritik väckte slutet på storyn, där en huvudkaraktär, ställd inför ett negativt asylbesked och utvisning ur landet, snällt fogar sig: ”att åka hem är nog inte bara dåligt”.

– Jag hade nog tvekat att skriva en sådan här berättelse åt Migrationsverket.

Oskar Ekman menar att han ibland får känslan att Migrationsverket bara får ”en massa skit”, samtidigt som där förmodligen också jobbar en massa engagerade människor, men tillägger ändå:

– Men Migrationsverket ska ifrågasättas, och det med rätta. Att man kliver in och gör ett dylikt tillrättalagt album i Bamse-tradition – det är lite konstigt faktiskt.

 

Marcus Floman

 

Läs också:
Alla vet hur det är att vara ny någonstans