1,5K

Serieskaparna Frida Ulvegren, Julia Thorell och Lina Neidestam har alla nyligen kommit ut med serieverk som utgår från den egna personen. I ett samtal på Göteborgs bokmässa gav de en bild av hur både historiska och moderna kvinnoideal syns i serierna.

Under de senaste 15–20 åren har Sverige upplevt ett uppsving för samhällskritiska serier och i synnerhet många framstående kvinnliga serieskapare har skapat ett slags nytt avantgarde inom svensk seriekonst. När diskussionsledaren Johanna Koljonen under serieseminariet ”Fri kärlek, modellindustrin och arg feminist mot skönhetsideal” på Göteborgs bokmässa uttalar orden ”det kvinnliga serietecknandet har blivit en egen grej i Sverige” – möts hon av menande blickar och djupa suckar från seriekonstnärerna Frida Ulvegren, Julia Thorell och Lina Neidestam.

– Era läsare placerar in er i en kvinnlig tradition av någonting som händer i samtiden – hur ställer ni er själva till det? fortsätter Koljonen.

– Jag känner att det är väldigt motsägelsefullt. Å ena sidan vill man inte ha ett handikapp utan säger: ”jag är Lina Neidestam och jag gör min grej och jag vill ha respekt för vad jag gör”. Samtidigt lever vi ju i en patriarkal bildkultur där man saknar kvinnliga förebilder. När jag gjorde tidningen Zelda – Sex out west, som är en ganska kommersiell serietidning som kom ut på Egmont, så ville jag tala till tjejerna. Vi har en kvinnlig serieboom inom alternativa serier och politisk satir men på strippseriesidan i dagspressen är det fortfarande väldigt manligt. Så man jobbar ju med det perspektivet, säger Neidestam.

Samtidigt har hon intill utmattning fått höra om hur fint det är att ”Galago har kvoterat för att sådana som du har fått komma fram”. (Att Galago skulle inkvotera seriekonstnärer är en missuppfattning. red. anm.) Då har Neidestam gett svar på tal:

– Jag har aldrig varit på Galago, jag är inte inkvoterad och jag har sålt slut alla mina tre album.

Uppfattningen att det i första hand är Galago som står för den radikala och samhällskritiska seriekonsten i Sverige är säkert rätt utbredd. Också Ny Tid har under de senaste åren uppmärksammat en hel rad Galago-serier, inte för att de givits ut av Galago utan för att seriekonstnärer som Liv Strömquist, Lisa Ewald, Sara Granér och Nanna Johansson är intressanta och relevanta i sitt sätt att kombinera politiskt berättande med dräpande satir.

Galago rider också i sitt imagebyggande på sitt radikala rykte – det är inte för intet som förlaget under Bokmässan i Göteborg på en massiv banderoll deklarerade att de är utgivare till Sveriges enda livsstilsmagasin om planekonomi (en direkt hänvisning till fjolårets försäljningssuccé: Sara Granérs All I want for christmas is planekonomi). Men det finns serieskapare som gör samhälleligt intressanta serier också på andra förlag, exempelvis Kartago förlag.

 

Alter ego, semi- och självbiografiskt

Frida Ulvegren, Julia Thorell och Lina Neidestam har alla kommit ut med nya verk i år. Under samtalet på Göteborgs bokmässa tecknas en bild av tre konstnärer som använder sig av väldigt olika tekniker i sitt skapande, som sinsemellan befinner sig på vitt skilda områden inom serievärlden, men som förenas av ett feministiskt samhällsengagemang. Den egna personen syns i olika grad i de tre nyutkomna böckerna. Thorell säger att huvudpersonen Juni är hennes alter ego i debutromanen Juni och uppföljaren Fri kärlek. Neidestam säger att hon i de tre böckerna om Zelda, nu senast Zelda vs. Patriarkatet jobbar semibiografiskt.

– Självklart kommer det som man gör och går omkring och tänker på att dyka upp i serien, men ska det bli humor av det måste man vrida det så många varv att det till slut blir fiktion.

Zelda är en arg och förvirrad feminist i 20-års åldern som har väldigt höga ideal men väldigt svårt att leva upp till dem.

Ulvegren säger å sin sida att debutverket Fridas resor är en direkt självbiografisk serieroman om hennes egen tid som tonårsmodell.

– Den börjar med en situation då jag är 13 år och sitter på ett café på Södermalm med mina kompisar, och så plötsligt är det en man utanför fönstret som tittar in och får ögonkontakt med mig. Jag tycker det känns jättepinsamt. Så kommer han in och går fram till vårt bord och räcker över sitt visitkort med orden ”excuse me, do you work as a model”, berättar Ulvegren.

Serien fortsätter med att kompisarna synar kortet och säger att mannen verkligen jobbar på en stor modellagentur.

– Det här är början på resor ut i världen, men boken är också en resa från ungdom till ung vuxen.

 

Kvinnoideal och serieideal

Diskussionsledaren, journalisten och seriemanusförfattaren Johanna Koljonen ställer frågan hur mycket serietecknare tänker på de skönhetsideal som råder i samhället, eftersom både Ulvegren, Thorell och Neidestam i viss mån tecknar en representation av sig själva.

– Jag tänker på det rätt mycket. Jag är väldigt noga med att Zelda ska få vara en kvinnlig antihjälte. Kvinnliga protagonister finns det inte så många av och de som finns får ofta ett ”förebildsok”. Läsarna vill ofta att de ska agera perfekt och att de ska vara bra och duktiga hjältinnor – och de kan bli ganska arga när kvinnliga karaktärer beter sig svinigt. Ur skönhetsidealsynpunkt så märker jag att jag får vara noga både vad gäller etnisk representation och kroppsform, det får man nog jobba med hela tiden, funderar Neidestam

– Man får nog tänka på att inte bara reproducera bilder utgående från gamla ideal, från den tiden när det mest var män som ritade serier. Man har ju det i bakhuvudet när man själv ritar för man vill ju verkligen inte fasta i samma fällor, säger Thorell

Ulvegren säger för sin del att hon tycker att hon nästan inte ritar människor, utan något slags gummiaktiga figurer som mer representerar känslan av personen än hur personen ser ut.

– Jag har blivit mer och mer medveten om den bild jag visar utåt under jobbet med den här boken. Jag har medvetet valt att Frida, huvudfiguren, ska se ut som det barn jag kände mig som – inte som Frida såg ut, för jag såg kanske ut som en vuxen. Det finns lite foton i slutet av Fridas resor på vilka man skulle kunna tro att jag är 20–25 år, men det utseendet är inte så intressant att visa i serieform, det är intressantare att visa hur det kändes, känslan av att vara en liten pluttig figur.

 

Olika estetik

Lina Neidestam, som för övrigt benämner sin serie-estetik som ”ful Disney”, har fäst mycket uppmärksamhet vid de könade seriefigurerna.

– Vi har ju vuxit upp med seriefigurer som är väldigt gubbiga och de manliga karaktärerna får ha olika sorters ansikten och särdrag medan de kvinnliga alla är stöpta i samma form. Det här märker jag väldigt tydligt när jag ritar Zelda, för den är baserad på Acke (svenskt namn på den amerikanska seriefiguren Archie) som jag läste när jag var liten. Männen fick ha kantiga ansikten eller lång näsa medan tjejerna fick ha samma utseende, bara med olika peruker. När man ser tecknade djur så vet man att det där är en tjejdinosaurie för den har ögonfransar och rosett.

Men det där med ”ful Disney?” Om man googlar Lina Neidestam och Zelda så förstår man vad som menas.

– Jag försöker få det att se kommersiellt ut, men det kommer ändå alltid att finnas för mycket hår, fyllnad, köttighet och svulster för att riktigt nå de där krispiga höjderna. Men jag tycker om hela den här Disney- och Acke-estetiken där det finns en ren, ikonisk linje som gör att man kan projicera mycket känslor och som gör karaktärerna inbjudande med så få streck som möjligt.

Neidestam ritar sina serier direkt på pekskärm och behandlar bilderna med hjälp av en skräddarsydd programvara. Ulvegren och Thorell ritar alla sina serier först på papper och scannar dem sedan för att kunna behandla detaljerna med hjälp av dator. Thorell beskriver sin estetik så här:

– Jag tecknar mycket svartvitt, mycket svärta och med mycket linjer, lite som Marjane Satrapi eller Nina Hemmingsson. Det är en mix mellan fiktion och verklighet, jag närmar mig ofta det absurda, säger Thorell.

– Karaktärerna liksom bryter sig ut ur rutramarna hela tiden, det är som om de inte vill vara serier, kommenterar Neidestam sin kollegas stil. Och medan Ulvegren definierar Thorells stil med att den är mycket konstnärlig, med mjuka tuschdrag, benämner hon sin egen stil som cartoonig.

– Men fortfarande är den inte ren nog för att kunna kallas cartoonig – jag är lite darrig än, men kanske om ett år. Jag vill åt det kommersiella och jag tecknar plutt-gulliga ögon och en tydlig min, så att läsaren genast ser vilken känsla man ska vara i nu, så att man ska kunna projicera sig själv på figurerna.

 

Marcus Floman

 

Lina Neidestam: Zelda vs. Patriarkatet. Kartago, 2013.

Julia Thorell: Fri kärlek. Kartago, 2013.

Frida Ulvegren: Fridas resor. Kartago, 2013.