Hur var det egentligen med Lidas och Ninas resa till Sovjet 1986? Och hur var det med amerikamostrarna? Malin Kiveläs Annastans är en roman om familjehemligheter, om det outsagda, det man tror att man kanske vet, skriver Elin Rosén.
Året är 1997. Nina är i tjugoårsåldern, bor i New York och studerar till dansare och koreograf. Men just nu dansar hon inte, för hon sitter och skriver på sitt examensarbete i en trång lägenhet i Chinatown. Eller, hon skriver egentligen inte så mycket heller. Hon övar handstående, ligger på mattan, dricker kaffe och tänker tillbaks på sin minst sagt annorlunda barndom.
Malin Kiveläs roman Annanstans handlar om kvinnor från fyra generationer. Ninas tillvaro i New York utgör romanens nu. Genom tillbakablickar på hennes barndom på 1980-talet gestaltas modern, den rastlösa, omkringdrivande Lida. Vi får följa Vailet, Ninas mormor, som lever i samma lägenhet i Helsingfors sedan årtionden. Sist har vi också Vailets moster Helga, som ligger inför döden på ett vårdhem utanför den finska huvudstaden. I några kapitel som utspelar sig i 1920-talets New York och Helsingfors berättas hennes historia.
Även om Annastans är mer sammansatt, finns det vissa saker som jag känner igen från Kiveläs förra roman Du eller aldrig (2006). Denna lågmält berättade roman handlade om Aija, en medelålders kvinna i Helsingfors. Vailet påminner nämligen om henne. Båda kvinnorna är äldre utan att vara gamla, och de lever båda i ensamhet, liksom omgivna av en påtaglig ödslighet. I Vailets liv blir något så enkelt som måndagens tur till tvättstugan en rituell handling. Hon betraktar granarna på bakgården, ser hur de har vuxit sedan femtiotalet då hon flyttade in. Det finns en tyngd i berättandet, prosan stegar sig fram och varje steg omfattar liksom alla de gångna åren. Vailet dricker sitt kaffe, betraktar foton, begrundar dem. Hon försöker minnas. Vailet är den fasta punkten i Annanstans, en representant för de som stannade kvar.
Men det finns inte riktigt någon huvudperson i boken. Närmast till hands är Nina, eftersom hon på sätt och vis är den som bär upp sin släkts historia. Ändå är hon nästan anonym, som i barndomsskildringarna, där hon blir hopplöst förbisedd av sin excentriska mor. Hon använder pronominet ”man” istället för ”jag”, hon har framtiden framför sig, men har på något vis stannat upp. Hon kommer inte igång med sitt examensarbete, dansföreställningen som ska göra henne till koreograf.
Tidsplanen
Tiden och datumen är mycket viktiga i Annastans. De anges exakt, ibland med veckodag. Under läsningen tecknar jag upp en tidslinje. Romanens skeenden spänner över sjuttio år, från 1927 till 1997. Jag undrar om dateringarna är ett sätt för författaren att hålla reda på alla sina trådar. Personernas öden flätas in i varandra, trots avstånd som mäts i decennier. Det ickekronologiska berättandet gör att romanens nutid också påverkar romanens dåtid och inte bara tvärtom. Nina har rest till New York, staden där hennes gammelmoster Helga på 20-talet arbetade som barnpiga. De rör sig på samma platser, till exempel på det (på 90-talet nedlagda) nöjesfältet Dreamland. De är sammanlänkade men ändå inte. Kanske är det som Vailet tänker då hon betraktar sina familjefoton: ”Allt är ickekronologiskt. Ett slags ordning det också.”
Jag tänker mig att en risk med att ha flera huvudhandlingar i samma roman är att man bara hinner skrapa på ytan. Men Kivelä lyckas bygga ut sin roman även på djupet genom att vara noga med detaljerna. Till exempel finns här en av de mest levande beskrivningarna av att äta blåbärspaj som jag någonsin har läst.
Annanstans är på sätt och vis en historisk roman om 1900-talet. Den är dramatisk utan att beskriva stora dramatiska skeenden, men jag läser inte vidare för att få veta hur det går. Det som får mig att transporteras tillbaka i historien är dofterna och synintrycken. Kivelä är skicklig på att fånga ögonblicken och dessa håller mig så pass upptagen, att när hemligheterna börjar luckras upp, påminns jag om att det faktiskt finns intriger. Inte för att de är ointressanta, men det finns så mycket annat bärande i romanen.
Rytmerna
Det är också något särskilt med språkets rytm i Annanstans. Eller rytmerna, som ibland håller 130 kilometer i timmen längs Lidas motorvägar. Men för det mesta går det långsamt, i takt med Vailets tunga steg eller Ninas ofärdiga koreografi. Många stycken i texten börjar med ord som eller, men och kanske. Hur var det egentligen med Lidas och Ninas resa till Sovjet 1986? Och hur var det med amerikamostrarna? Utsagorna är ofta tvekande, berättelsen tar ett steg framåt och sedan ett bakåt.
Jag kommer att tänka på diabilder när jag läser. Det kan låta som en långsökt association, men det har också med rytmen att göra. Romanen hakar upp sig, stannar till. Ögonblicken framträder, men ibland uppstår en vit ruta, ibland är det så mycket att betrakta att jag måste backa tillbaka och läsa om. Jag kommer att tänka på ljudet av diabildsprojektorn som mina föräldrar hade på nittiotalet. Klickandet när en ny bild sköts in och projicerades på duken.
Kivelä antyder och gestaltar istället för att berätta. Ibland uppstår en suddighet i kanterna, något som kan kallas ett romantiskt skimmer. Det är inte mycket som sägs rakt ut. Annastans är en roman om (familje)hemligheter, om det outsagda som hände för tio, fyrtio eller sjuttio år sedan.
Rytmerna är något jag tar med mig efter att ha läst Annanstans. Jag hoppas att många kommer att läsa denna rika roman, som på samma gång är en roadtrip (Lida), en framväxande koreografi (Nina) och ett eftertänksamt bläddrande bland fotografier (Vailet). Och dansen kopplas till slut till själva texten i Ninas konstaterande: ”Dans är antydningar. Exakta antydningar.”
Elin Rosén
Malin Kivelä, Annanstans.
Schildts & Söderströms, 2013.
