Skrivråd för inbitna läsare

av Ann-Christine Snickars

Det finns ett stort sug efter skrivkurser, något som provocerar en del, skriva ska man ju inte kunna lära sig. Det ska helst sitta inne i en som en naturtillgång som man kan börja bryta, som guld, kanske.

Att diskutera skrivande är också efterfrågat, det finns också en uppsjö av böcker om skrivande. Många är överlastade av goda råd och modellövningar, och förr eller senare blir man irriterad på något. Inget konstigt i det, tycker jag.

Merete Mazzarella har skrivit ett tjugotal böcker och inte bara den nyaste, Att berätta sig själv. En inspirationsbok för den som vill skriva om sitt liv, handlar om skrivande. Hela hennes vuxna biografi är knuten till skrivande, vetenskapligt, essäistiskt, skönlitterärt. Hon har också undervisat i kreativt skrivande för både allmänt intresserade och speciella yrkesgrupper.

Skrivkurser och författarskap är två olika saker och Mazzarella blandar inte ihop dem.

I dagens värld där man ideligen uppmanas att hävda sig, ”sälja sig”, tänker man ofta att allt skrivet är skrivet för att prånglas ut i bokform till stor publik. Författare får man bli på eget ansvar, men att skriva kan alltid vara synnerligen motiverat.

Att berätta sig själv kan läsas som en lång essä som innehåller en del ganska välkänt Mazzarellamaterial. Här finns mycket biografiskt och ibland till och med citerar författaren sig själv. Den här gången kommer hon också med mer konkreta skrivtips, men inbakade i texten, så att den som är ute efter dem får lov att läsa en hel del annat också.

Rådet till skrivaren är till att börja med enkelt: det är bara att sätta igång. Sen blir det givetvis knepigare, frågor inställer sig. Hur ska man begränsa, vilket tempus ska man skriva i, hur konkret ska man vara. Detta diskuteras, med exempel. Och Mazzarella använder inte ett ord som målgrupp, men sysselsätter sig gärna med tanken på vad man vill med sin text – lämna den till sina barn, kanhända.

Att synliggöra, att själv bli synlig och förstådd kan vara motivet att börja skriva. Att man vill förstå sig själv bättre, föreslår Mazzarella i en intervju. Man kan också uppleva skrivande som ett slags frizon, en kontrast eller komplement till ett uppslukande yrkesliv. I synnerhet det sista sympatiserar jag med. Vad skrivworkshoppar kunde ha för inverkan på arbetsplatserna kan man bara fantisera om.

Ibland glimtar också det där suget fram, språkets oemotståndliga lockelse. Men dörren till det egna författarskapet och skrivandet är inte alldeles vidöppen. Fastän Mazzarella gärna tar vägen in i det personliga känns andra viktiga böcker om skrivande som skrivits hos oss (Birgitta Bouchts Det brinner en eld, 2000, och Claes Anderssons Har du sett öknen blomma, 2006) villigare att gå in i mer universella resonemang om det egna jaget och skrivandet, litteraturen.

Mazzarella har själv sagt att hon skyr all mytologisering kring skrivande, så det kan handla om det, det kan handla om attityd, vokabulär. Hennes bravur är i stället de outtömliga litterära referenserna, att det för snart sagt varje moment hon talar om finns en hänvisning till litteraturen, modern och närliggande, eller klassiker i världslitteraturen. Det är inte helt vanligt att en litteraturvetare, professor, kritiker, på detta sätt plockar ner litteraturen från hyllan och visar på dess omedelbara användbarhet.

Ställer man sig frågande till något kunde det vara boktiteln, Att berätta sig själv. Är det möjligt annat än som tafatt försök? Allt skrivande innebär ju att utmana sitt livs blinda vinklar – och kanske att skapa nya. Boken tangerar också det som inte kan sägas, men själva problematiseringen av det får kanske bli en annan historia.

Ann-Christine Snickars 

Merete Mazzarella: Att berätta sig själv. Inspirationsbok för den som vill skriva om sitt liv. Schildts & Söderströms 2013. 176 s.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.