Att läraryrket egentligen innebär mycket mera än att stå framför en klass, planera lektioner och rätta ändlösa högar med uppsatser och prov, är det kanske inte så många som tänker på. I Lärarrummet, Annika Luthers första renodlade vuxenroman, får läsaren följa med in bakom den låsta dörren till lärarnas egen helgedom där kaffedrickande varvas med allt från relationsdramatik till tacklandet av halvgalna föräldrar och planerandet av poesitävlingar och EU-projekt. I den rättframt humoristiska stil som är bekant från de tidigare ungdomsromanerna tecknar Luther bilden av ett läsår i Diktoniusskolan, ett sammanslaget högstadium och gymnasium placerat i en charmerande småsjabbig trävilla i bortre Tölö. Här finns all den vanliga skolproblematiken: för många projekt och för lite finansiering, mögelsporer i källaren och omotiverade elever som skolans månghövdade lärarkår gör sitt bästa för att hålla styr på. Men också svårare dilemman som mobbning, ensamhet och ryktesspridning som sätter hela skolan i gungning och skapar splittring i den annars rätt så välfungerande lärarkåren.

I det stora persongalleri som Luther målar upp finns många utpräglade karaktärer: den nya entusiastiska rektorn Mikaela med idéer från Sverige, religionsläraren Staffan med hetsigt humör, ingenjören Freddu som blivit matematik-, fysik- och kemilärare, samt den småmesiga språkläraren Tove som är fast i ett halvdött äktenskap. Även om en del av personerna känns något schablonartade och förenklade uppfyller de alla sin funktion och känns meningsfyllda för berättelsens framfart och stämning. Med lätt ironi skildrar Luther skollivets med- och motgångar på ett vis som ibland utmynnar i genuint skrattframkallande scener, som till exempel då skolans fyndiga abiturienter fäster dyrt införskaffade, men i slutändan obrukbara, smarttavlor som plakat på sin bänkskuddarbil.

Att samarbetet lärare och elev emellan inte alltid löper smärtfritt blir ändå tydligt, och det är fräscht att se att Luther, som själv arbetar som lärare, inte drar sig för att punktera myten om att en lärare alltid måste tycka om sina elever. Även om undervisningsyrket i romanen för det mesta framstår som ett smått kaotiskt men roligt och givande jobb, känns texten allra mest engagerande då Luther illustrerar hur svårt det ibland kan vara, till exempel då en elev uppvisar allvarliga psykiska problem och varken föräldrarna eller systemet förstår att samarbeta. Att läraren i sista hand bara är en människa och inte samtidigt kan ta på sig rollen som psykolog, kompis och allmän ansvarsperson, är ett faktum som ändå kan kännas svårt att acceptera för dem som själva utövar yrket, och det behöver inte alltid vara lätt att uppfatta var gränsen mellan att bry sig och ge för mycket egentligen går. Även då Luther behandlar dessa teman undviker hon att hänfalla åt dysterhet eller resignation och romanen avslutas i en stämning av hoppfullhet och förväntan.

I inledningen till Lärarrummet berättar Annika Luther att hon inspirerades att skriva romanen efter att ha sett femton säsonger av sjukhussåpan ER (Cityakuten) på tv. Precis som i fallet med tv-serien kan man konstatera att Luthers arbetsplatsskildring kanske inte är den psykologiskt mest djuplodande eller allvarsamt författade berättelse som utkommit i ämnet, men Lärarrummet är definitivt en mycket jordnära och varm läsupplevelse som är trevlig att ta till sig. En skola kan utan tvivel vara en lika omtumlande, givande, eller spännande arbetsplats som ett sjukhus, även om dramatiken inte involverar frakturer och tromboser utan oförberedda biologilektioner och kaosartade utflyktsdagar.

 

Matilda Hakala

 

Annika Luther: Lärarrummet.
Schildts & Söderströms, 2013.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.