USA är idag den ledande stormakten i fråga om medborgarnas vapeninnehav, tätt följt av Jemen och Finland. I ärlighetens namn måste det ändå medges att Norge är tvåa i Europa, Sverige kommer på femte plats och Danmark på sjätte. Vad det beror på att Norden i dethär sammanhanget tillhör rekordhållarna brukar förklaras med att just nordborna är ivriga jägare och naturälskare. Och det låter övertygande.
Det kan därför vara intressant att titta litet på våldsstatistiken i USA och vårt lilla fosterland och dessutom kasta en blick på vilka strategier polisen i det stora landet använder sig av i städer där våldsbrottsligheten är stor.
I Förenta Staterna räknar man med att det idag finns cirka 280 millioner skjutvapen, det vill säga ett per man och kvinna. I praktiken är det 40 procent av hushållen som består sig med en egen vapensamling. Den samlingen kommer tyvärr också till användning: dagligen dödas 30 personer av skjutvapen. År 2009 var dödsoffren 11 193 under hela året. Offren var för det mesta svarta unga män; det betyder att antalet offer bland unga svarta män var åtta gånger större än bland unga vita män. För svarta ungdomar mellan 14 och 17 år steg antatet mord och dråp med 40 procent åren 2000–2007. Dystra siffror.
När det gäller vapeninnehav kommer Finland klart i skuggan av USA. Det finns cirka 1,5 miljoner handeldvapen i vårt land, 40 000–100 000 av dessa är olagliga. En del är minnen från andra världskriget, en stor del är i vanliga medborgares besittning. Det som är speciellt för Finland är att gevär, pistol och revolver inte är de mest använda vapnen vid mord och dråp. Finländaren föredrar kökskniv.
Antalet brott som lett till offrets död är i Finland naturligtvis av en helt annan storlek än i USA. Under 2000-talet kan vi notera rätt starka fluktuationer, men tecken finns på en kraftig nedgång av brott mot liv. År 2002 ledde brott mot liv till 189 dödsfall, 2012 bara till 110. Problemet i Finland är inte själva antalet vapen utan de vapen som har hamnat i brottslingars händer och som anskaffats olagligt.
Intressant, om nu det ordet överhuvudtager kan användas här, är att medan mordvapnet i USA i allmänhet är ”gun”, vilket i amerikanskt språkbruk används för både gevär och pistol, är det som sagt kökskniven hos oss. Strypning, av framförallt nära och kära, är en annan hos oss inte sällan använd metod för avlivning. I övrigt följer det våldsbrottsliga beteendet i stort sett liknande mönster i Finland och USA. Ungdomsbrottsligheten är i båda länderna det stora problemet. Hos oss är det framförallt arbetslösa unga män som befinner sig i riskzonen (offer/förövare); bland dem är dessutom i 85 procent av fallen åtminstone den ena berusad vid gärningstillfället. I USA är riskgrupperna i stort sett desamma, men här måste man dra en klar gräns mellan de två etniska grupperna svarta män och män med latinamerikanskt ursprung å ena sidan och vita män å den andra. Våldskriminaliteten inom de etniska minoriteterna är avsevärt större än bland den vita majoriteten.
Intressant i dethär sammanhanget är de två olika strategier för brottsbekämpning som tillämpats av polisen i New York och Boston under de två senaste decennierna. Båda strategierna förefaller att ha varit framgångsrika. Mord, rån och inbrott minskade med 80 procent i New York under tiden 1990–2009, medan bilstölderna minskade med 94 procent. Det är närmast ofattbara minskningar. Det märkliga är att inspärrningarna av dem som gjort sig skyldiga till brott samtidigt minskade med 28 procent. Under den nämnda 20-årsperioden minskade antalet inspärrade med cirka 10 000.
Polismyndigheterna hävdar att denhär utvecklingen i New York måste ses som en följd av de metoder som polisen använt sig av.
Den första metoden var att arrestera och visitera alla dem som polisen misstänkte för att planera ett brott. I praktiken kunde det vara fråga om hundratusentals personer. Metoden visade sig tämligen misslyckad. Den andra metoden var att fokusera på ”hot spots”, det vill säga narkotika och brott mot vapenlagarna. Den tredje metoden, kallad ”broken windows”, gick ut på att åtgärda också verkligt obetydliga brott, det vill säga att visa polisens närvaro överallt och när som helst, samt att ge polisen information om var de verkliga skurkarna kunde hittas. Allt detta skedde givetvis samtidigt som antalet poliser utökades kraftigt.
Tillsvidare har forskningen inte lyckats visa vilken eller vilka metoder som i realiteten varit effektivast. Det vi kan konstatera är att de har förutsatt en stark mobilisering av polisen samtidigt som de sammantagna lett till en kraftig minskning av såväl brottsligheten som av frihetsberövandena.
En strategi som åtminstone i mitt tycke verkar mer sympatisk, om än mera begränsad än New York-experimentet, är den som David Kennedy presenterar i sin bok Don´t shoot them och som kom att tillämpas i Boston (och senare i flera andra amerikanska storstäder) under namnet ”Operation Ceasefire”. I slutet av 1990-talet upplevde Boston en period, då morden på ungdomar minskade med 60 procent. I boken berättar Kennedy om hur programmet för denhär utvecklingen såg ut. Man fokuserade på det som kan kallas ”fokuserad avskräckning”. Utgångspunkten för projektet var att det bara är ett litet antal unga män som gör sig skyldiga till ett stort antal allvarliga våldsbrott. Dess syfte var att bryta våldsmönstren genom att fokusera på dem som var ansvariga för dessa brott och komma med trovärdiga hot om de straffpåföljder som blir konsekvensen om de fortsätter med sitt våldsamma beteende. De här hoten kopplade man sedan samman med ett generöst erbjudande om offentligt stöd i olika former, såvida de i framtiden avstår från sitt brottsliga beteende.
Inom polisen koncentrerar man sig enligt Ceasefire-metoden på sådana frågor som gängvåld och öppna drogmarknader. Här identifierar polisen de värsta brottslingarna och ser till att deras fall leder till rättslig prövning. I stället för att åtala de övriga kallar man dem till ett möte, där polisen visar att de faktiskt kan åtalas och dömas samtidigt som de får ”information” om, att såvida deras droghandel eller skjutande inte upphör kommer de att arresteras och dömas till långa fängelsestraff. På mötet berättar föredetta brottslingar om hur de lyckats frigöra sig från sin tidigare kriminella cirkelgång och sociala tjänstemän informerar om vilka typer av kommunala, statliga och federala program som finns tillgängliga för att få livet på bättre spår.
Det som vi i vårt överlegaliserade land kan lära oss av detta är att polisen också hos oss borde ges faktiska möjligheter att experimentera med olika konkreta strategier för brottsbekämpning.
Lars D. Eriksson
