Är han en Messiasfigur eller en socialistisk förkämpe? Gräsrotsaktivist, moraltant eller pacifist? En politiskt korrekt vänsternisse eller oförlåtligt naiv snällist? Att Bamse har en politisk ådra är de flesta överens om. Men hur ser den egentligen ut?
Världens starkaste björn Bamse torde vara ett specialfall bland svenska serier med samhällskritisk agenda. För det första talar vi om en riktig långkörare, som överlevt sin skapare och numera produceras så att säga på löpande band. För det andra är Bamse en serie som uttryckligen riktar sig till barn, ibland med ett närmast folkbildande anslag, och för det tredje är han en figur som i popularitet kan mäta sig med självaste Kalle Anka, i sitt hemland.
Genom åren har Bamse profilerat sig som antirasist, miljökämpe och pacifist. Seriernas moraliska credo har dels varit att snällhet är viktigare än styrka, dels att många små genom solidaritet och samarbete kan uträtta stordåd. Seriens skurkar utför å sin sida sina rackartyg som en konsekvens av att de själva utsatts för orättvisor, våld eller utanförskap. Att vara snäll mot skurkarna är i typfallet det allra bästa botemedlet mot deras elakheter. Bara Bamses huvudantagonist – den girige Krösus Sork, en utpräglad rövarkapitalist med cylinderhatt och allt – verkar vara bortom all hjälp.
Det ligger alltså nära till hands att beskriva Bamse som någon slags socialistisk förebild – den lilla björnen har genom åren också retat upp en och annan moderat – men Ola Andréasson, son till Bamseskaparen Rune Andréasson och numera vd för Bamseförlaget, förblir ganska vag då jag frågar om Bamses värdegrund och ideologi.
– Han är humanist. Sen tycker vi att det är upp till barnen och läsaren att själv bedöma. Det finns många som läser ut ett kristet budskap, medan andra menar att det är vänstervridet. Men vi ser det som humanistiska mänskliga värden, att vara snäll, rättvis och hjälpa till.
Som många andra seriefigurer har Bamse förändrats sedan de allra första framträdandena på sextio- och sjuttiotalet. I början fokuserade Rune Andréasson rätt mycket på äventyr i exotiska miljöer, med ungkarlarna Bamse, Lille Skutt och Skalman i ganska grabbiga huvudroller. En viktig anledning till att Bamse så småningom stadgade sig, blev familjefar och på mer daglig basis började predika för respekt och mångfald var responsen från läsarna.
– I början var det ju vulkaner och djungel och vilda västern. Vi fick mängder av brev, men de handlade inte om de här sakerna utan om att ”jag har fått glasögon”, ”jag ser annorlunda ut”… Och då ändrades Bamse och blev lite äldre för att kunna ta upp de här problemen – vi kände av det stora ansvar vi hade gentemot barn.
Att Ola Andréasson säger ”vi” har sin naturliga förklaring – Bamse var nämligen länge ett utpräglat familjeprojekt, och även om pappa Rune i princip fattade alla konstnärliga beslut var både hustrun Majvor och deras barn djupt involverade i arbetet.
Först film
Rune Andréassons dröm var däremot inte att ge ut en serietidning – han ville bli animatör, och liksom Kalle Anka fick Bamse sitt verkliga genombrott i rörlig bild. Den stora publiken första möte med världens starkaste björn och hans vänner inföll julen 1966, då sex korta svartvita tv-filmer visades under morgontimmarna, alla producerade i familjen Andréassons källare.
– På den tiden fanns det bara en kanal och man brukar säga att ungefär 98 procent av målgruppen såg filmerna – det blev ett gigantiskt genomslag, berättar Ola Andréasson som själv var fem år gammal vid tidpunkten för tv-premiären.
Han skulle nästan hinna bli tonåring innan den första tidningen kom 1973, i hög grad för att filmproduktionen inte var speciellt lönsam. Trots det hann Rune Andréasson med familj färdigställa ytterligare tio kortfilmer i färg. När historiens första långfilm med Bamse har premiär i januari 2014 är den ett resultat av en helt annan produktionsapparat, samtidigt som Bamse-tidningen med sina 18 nummer per år sedan länge varit själva navet i Bamses värld.
På grund av sin popularitet har Bamse också blivit en tämligen lukrativ affär, trots att Bamseförlaget varit ganska restriktiva med att licensera olika kringprodukter som ofta brukar generera en stor del av kommersen kring kända barnfigurer. Andréasson säger också att man vill hålla fast vid Bamse-tidningen som en reklamfri plats.
– Vi har ett gigantiskt ansvar. Barn är helt oskyddade konsumenter, och därför har vi inte reklam i Bamse.
Regnbågsfrågor
Då Rune Andréasson dog 1999 blev Bamse i någon mening faderlös, och frågan var hur hans arv och figurer skulle förvaltas och utvecklas, utan att berättelserna skulle börja spreta åt alltför olika håll.
– I dag har jag mer inflytande är på den tiden då min pappa bestämde allt, men jag är väldigt noga med att bevara Bamse som Bamse, i min pappas anda, säger Ola Andréasson.
Dagens manusförfattare och tecknare har därför ganska små möjligheter att införa nya element, karaktärer eller teman i berättelserna, men med jämna mellanrum hålls det möten om vad som ska tas upp, för någon form av förnyelse är viktig. Ett exempel på ny normutmanande mark som brutits efter Rune Andréassons död är introduktionen av Lille Skutts bror Happ som lever tillsammans med sin pojkvän Sixten. I nr 10 2010 adopterar paret dessutom en liten flicka.
– Det finns också frågor som vi aldrig tagit upp, men som diskuteras – döden till exempel.
Kommer ni att ta upp döden någon gång?
– Jag vet inte. Jag vet inte vem vi ska ha ihjäl i så fall. Men det är inte omöjligt.
Kritik från olika håll
Genom att vara ställningstagande har Bamse också fått kritik genom åren, från olika håll och för olika saker. Ett vanligt omdöme om Bamse och hans vänner är att de visserligen är sympatiska men att deras värld, konflikterna och moralen är för tillrättalagd och innehåller för många pekpinnar. Från högerhåll har det hörts muttranden om kommunism och främlingsfientliga debattörer har ofta beskrivit Bamse som höjden av ”politisk korrekthet”.
– Hade vi aldrig fått kritik så hade vi varit ganska slätstrukna, men vi står för våra värderingar vare sig de är moderna eller omoderna.
Vid några tillfällen har det hettat till ordentligt. En alltför okritisk ”Bamses skola” från 1983 om Maos Kina, har på senare år väckt kritik, och reviderades i en repris 2004. Och då Bamse-tidningen 1999 i lätt förtäckt form beskrev det populära tv-programmet Bingolotto som lurendrejeri, väckte det ett mindre rabalder. Bamseredaktionen har till och med fått ta emot mordhot från norska valfångare som upplevde att valfångsten framställdes i en för osympatisk dager, berättar Ola Andréasson.
Men det har också kommit kritik från vänsterhåll, i synnerhet efter ett uppmärksammat samarbete med det svenska migrationsverket 2011. I ett särtryck lanserades en serie som på ett lättfattligt vis skulle förklara asylprocessen för nyanlända flyktingbarn. Tidningen exemplifierar med två familjer varav den ena beviljas asyl, medan den andra utvisas. Kritiker har menat att Bamse framställde processen i en alltför rosenröd dager, där det inte alls var så farligt att återvända hem för huvudkaraktären Meles, som ändå får träffa mormor och morfar igen. Det är långt ifrån den traumatiska verklighet som möter många utvisade i deras hemländer, och avslaget skildras som märkligt konfliktlöst också med tanke på Migrationsverkets roll, som inte alls problematiseras. Bamse, som annars aldrig varit främmande för civil olydnad, kan här bara rycka beklaande på axlarna inför utvisningsbeslutet.
– Vi trodde att vi skulle bli angripna av högerkrafter och rasister men vi blev skjutna från vänster. Det hade vi inte trott. Uppdraget var att en familj i berättelsen skulle få stanna och att en annan skulle utvisas och vi förde diskussioner med Rädda barnen, Individuell Människohjälp och andra organisationer. Dom sade att de här barnen ofta ha så traumatiska upplevelser, att de behöver höra vänliga saker. Och då beskrev vi utvisningen lite för vänligt, tycker många. Vi tyckte inte att dom barnen behövde höra att ni kanske blir utvisade till död och helvete i landet där ni kommer ifrån. Och det blev vi kritiserade för, men det var en välvilja från vår sida.
Fredrik Sonck
