Antologin Alltings mått, är i sig själv ett utmärkt exempel på vad som förespråkas i boken – den humanistiska förmågan att kontextualisera, problematisera och ge flera perspektiv, skriver Valter Holmström i sin recension. 

”Humaniorans kris” är ett begrepp som vunnit mark i debatter om utbildning och samhälle ända sedan 70-talet, och som de flesta humanister kan relatera till på ett eller annat plan. Sedan andra vetenskaper tagit över delar av humaniorans områden, politikens prioriteringar förändrats och idéer om allmänbildning börjat te sig föråldrade har något av en vilsenhet rått inom det humanistiska skrået. En karikerad bild av humanister som förbryllade och världsfrånvända kan i värsta fall spöka, speciellt i diskussioner där det råder likhetstecken mellan samhällsnytta och bruttonationalprodukt. Men det är inte lätt att få en klar bild av vilken humaniorans situation egentligen är och man får vitt skilda svar beroende på vem man väljer att fråga. Sverker Sörlins och Anders Ekströms bok Alltings mått – Humanistisk kunskap i framtidens samhälle utgör därför ett tacksamt tillskott till debatten om humaniora, där författarna försöker ge en balanserad bild av hur de humanistiska vetenskaperna och deras samhällsposition utvecklats, främst i Sverige men också i ett nordiskt och internationellt perspektiv.

Varför har begreppet ”humaniorans kris” fått en så stark resonans? Till stor del är det just en svag professionell självbild och en svårighet att se spåren av sin egen verksamhet som bär skulden till det, menar Sörlin och Ekström, vilket leder till vad de kallar ett ”artikulationsproblem” – en oförmåga för många humanister att definiera sin egen roll i dagens samhälle. Därtill blir den humanistiska insatsen i arbetslivet ofta osynlig, eftersom personer med humanistisk utbildning sällan klart definierar sig som humanister. Bilden av humanister som bortglömda är således till stor del en myt, som i värsta fall riskerar att bli självuppfyllande. Men humaniorans kris har också en mera verklig grund: förminskade forskningsanslag, sämre löner och ett sjunkande förtroende för humanistisk forskning, både bland allmänheten och politiska beslutsfattare, sätter sina spår i utbildningspolitiken.

Artikulationsproblemet måste därför också läsas i motsatt riktning. Det är inte bara en dålig eller otydlig självbild bland humanister som gör att de humanistiska vetenskaperna lider. Samhällets riktning och mål artikuleras mer och mer i en snäv ekonomisk mening, där humaniora inte kan göra sig särskilt gällande. Bologna-processen, som ett försök att harmonisera den europeiska universitetsutbildningen, är ett exempel på detta. Ett starkt fokus på mätbara resultat och en större samverkan med näringslivet, utgör led av en utbildningspolitisk utveckling som inte gynnar humanistiska kunskapsfält där det mätbara är mindre tydligt. Eller som Sörlin och Ekström formulerar det: ”Det som inte kan räknas, räknas inte.”

 

Flera perspektiv

Humaniora, kunskapen om människan som en kulturell varelse, har ändå en viktig roll i samhället, konstaterar författarna men det är en roll som måste få en klarare innebörd än vad den har nu. De otaliga försvarstalen för humaniora som med jämna mellanrum dyker upp utmynnar ofta i abstrakta sofisterier, i högtflygande ord om värderingar och ideal, utan att man för den skull tar den humanistiska kunskapen på allvar. På det planet är Alltings mått uppfriskande saklig och Sörlin och Ekström angriper även denna tendens att förminska humaniora, eller vad de kallar ädelhumanism. Den ädelhumanistiska retoriken har sina rötter i ett gammalt bildningsideal; i en idé om att det humanistiska skall ge en slags patriotisk samhällsfostran. Det är inte som ett sådant retoriskt supplement som författarna vill se humanioran, utan som en nödvändig del i kunskapsproduktion och sammanhangsskildring; ett verktyg för att bemöta samtidens komplexa samhällsproblem som följer i kölvattnet av en allt mer globaliserad och riskfylld värld – problem som alla har en stark kulturell dimension.

Det är just i skapandet av sammanhang som Alltings mått också har sin styrka. Med en rigoröst vetenskaplig attityd presenterar Sörlin och Ekström en syntes av forskning från många olika områden, placerar samhällsutvecklingen och de humanistiska vetenskaperna i ett historiskt, ekonomiskt, sociologiskt och filosofiskt perspektiv samt lyckas nyktert skissera humaniorans position och möjligheter i dagens samhälle. Alltings mått är i sig själv ett utmärkt exempel på vad som förespråkas i boken – den humanistiska förmågan att kontextualisera, problematisera och ge flera perspektiv. Detta är en förmåga som är avgörande i samhällsdebatten, och när komplexa sammanhangsperspektiv glöms bort till förmån för kortsiktiga marknadsekonomiska visioner blir humaniorans kris också en politisk kris. En blindhet skapas som i längden kan få ödesdigra konsekvenser.

 

Skapande kritik

Ändå är Sörlin och Ekström försiktigt optimistiska, och blickar framåt i bokens avslutande kapitel. Det är i tvärvetenskaplighet och andra former av ”integrativ humaniora” som författarna ser möjligheter för de humanistiska vetenskaperna att återfå sitt själv- och samhällsförtroende. De föreslår ett slags bejakande skapande kritik och pläderar för en förnyelse av vad de anser vara universitetsdisciplinernas föråldrade strukturer – ett försiktigt förslag att göra det humanistiska mera aktuellt, samhällsnyttigare.

Här löper dock Sörlin och Ekström en liten risk att anamma samma nyttobegrepp som Alltings mått delvis kritiserar. Som en kontrast till deras förslag på att göra det humanistiska nyttigare kan man ta den slovenska filosofen Slavoj Žižeks uttalande om humanioras position. Žižek menar att humaniora är viktig just för att den inte kopplas till något konkret nyttokrav, inte tilldelas en färdig roll att fylla. Istället utgör de humanistiska vetenskaperna ett fält för det allmänna förnuftet: det vetande som inte fogar sig som ett kugghjul i samhällsmaskineriet utan som utgör den punkt varifrån hela maskineriet kan ifrågasättas. Det är också en sådan kritisk förmåga som försvagas om det humanistiska glöms bort. Även om de humanistiska vetenskaperna knappast skulle lida av att dammas av lite ibland, så som Ekström och Sörlin gör med sin bok.

 

Valter Holmström

Anders Ekström och Sverker Sörlin (red.): Alltings mått. Humanistisk kunskap i framtidens samhälle. Norstedts, 2012.

1 kommentar

Ernst Mecke 25 november, 2013 - 22:20

I have to admit that I did not read Ekström & Sörlin’s book, but the positive mentioning of just Slavoj Zizek (about whom I have some impressions from the Feuilleton pages of some bigger German newspapers) does in fact rouse my suspicion.
I do agree that the humaniora can give good and necessary insights and experiences, and against the idea that people should study for the main or even only purpose of becoming useful for some people whom our politicians in their helplessness consider as ”leaders” (especially of the economy) we have been fighting already in 1968 and since. What I, though, regret about the humaniora is their one-sidedness. That one can have ”adventures of the mind” also in, e.g., science and engineering is hardly ever mentioned. And politically it could be at least useful to finally realize that there is this difference between the ”expressive” and the ”instrumental” response: with the ”expressive” response one is just making very clear that one is, e.g., dissatisfied with some state of affairs (and the humaniora tend to be good at that), but without making any constructive proposal how to do better, whereas an ”instrumental” response makes at least an effort to see a better possibility and steer things in that direction by some activity.
From our politicians we even expect instrumental responses (though on occasion also expressive ones) – I should think it even good if they could invite more suggestions to that direction from outside (not only from lobbyists), whereas I had to learn that from people like Slavoj Zizek not much more than some artful formulations can be expected. And are those so helpful?

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.