Mekanismerna för hur människor agerar för att utesluta varandra i syfte att själva lyckligt återuppstå som ”normala”, kan ses som det centrala temat för Jonas Gardells författarskap, skriver Eva Kuhlefelt i sin recension av sista delen i romantriologin Torka aldrig tårar utan handskar.
Det är inte helt utan reservation jag tar mig an uppdraget att skriva om tredje delen i Jonas Gardells romantrilogi med 1980-talets hiv-epidemi i fokus, Torka aldrig tårar utan handskar. De tre böckerna har redan uppnått klassikerstatus och hyllats av läsare, kritiker och kungahus. Vid det här laget finns det knappast en enda pratsoffa som Gardell inte har suttit i. Även om författaren själv haft tårar i ögonen vid flera tillfällen, har stämningen ofta varit uppsluppen, ibland till och med triumfatorisk. Tystnaden kring sjukdomen och dess svenska offer har brutits, vilket varit Gardells avsikt.
Men själva romanerna, inte minst den sista, Döden, är trots allt gruvlig läsning. Många har gråtit sig genom böckerna. Bitvis blir man faktiskt så förtvivlad att man tvingas hoppa över sidor för att orka – inte enbart på grund av detaljbeskrivningen av enskilda sjukdomsförlopp, utan för att den tidigare så lockande storstaden Stockholm nu blivit dödens hemvist. Mörklagd och omedveten ligger staden i natten när dess olycksbarn fördelas på olika sjukhus. De som blivit ”fint” smittade, till exempel via blodtransfusion, ligger på Danderyd, gaypatienterna tas emot av Södersjukhuset och narkomanerna av Huddinge. Trots att man så småningom får mer kunskaper om hur viruset smittar och inte smittar är säkerhetsåtgärderna rigorösa. De unga kropparna placeras slutligen i hårt tejpade plastsäckar, för man vet ju aldrig med döda bögar – kanske kan de rymma ändå.
I trilogin återkommer Gardell ständigt till denna sjukdomsmärkta, söndertrasade eller livlösa manskropp. Den är levd, specifik verklighet men fyller också en uppenbar funktion som abjekt. Ingen vill se eller röra dessa motbjudande kroppar – ändå är de nödvändiga eftersom man i förhållande till det sjuka och avvikande kan definiera och positionera sin egen skenbara, heterosexuella sundhet. Dessa mekanismer, det vill säga hur människor agerar för att utesluta varandra i syfte att själva lyckligt återuppstå som ”normala”, kan ses som det centrala temat för Gardells författarskap. På grund av hiv-problematiken blir temat akut understruket i Torka aldrig tårar utan handskar.
I dödens skugga
Liksom i de två tidigare delarna är det bögkollektivet Kråkan som handlingen kretsar kring. Kollektivet erbjuder inte enbart skydd mot omvärldens homofobi – också i den homosexuella subkulturen råder strikta hierarkier. Gardell beskriver ett sammanhang där döden så småningom blir vardag: någon har skavsår i armvecket eftersom han agerat kistbärare vid så många begravningar. För någon annan är det en realitet att dagligen fundera kring när det vore vettigast att begå självmord. Var och en som levt i skuggan av sjukdom och död nickar igenkännande: också i en sjukdomsbubbla kan man lära sig att fungera rationellt, också i det främmande och makabra kan man skapa sig ett hem. Inte för att man vill, utan för att man måste.
Som vanligt väver Gardell in både faktamaterial och egna kommentarer utan att den fiktiva helheten störs. Symboliken är övertydligt enkel och bekant från förr: blommor vissnar och dör, utkorelsens vita älg visar sig och försvinner sedan för alltid. De realistiska detaljerna och beskrivningarna av mänskliga kommunikationssvårigheter inbjuder läsaren till direkt identifikation.
Denna gång fokuserar Gardell på två av kollektivets medlemmar och deras respektive bakgrund, Bengt och Lars-Åke. Bengt kommer från Jämtland, visar sig ha skådespelartalang och ska just få ett samtal från Dramaten när han får beskedet om sin hiv-smitta, varpå han begår självmord. Lars-Åkes väg till öppet homosexuell är fylld av självförebråelse och förvirring. Han dör sedan knappt två månader efter sitt trettioårskalas.
Kärlekshistorien om Rasmus och Benjamin, trilogins nav, slutar när Rasmus tynar bort och dör som tjugofemåring. Här blir berättelsen närapå outhärdlig: Rasmus föräldrar, som dittills behandlat Benjamin som en familjemedlem, förskjuter honom efter sonens död. Benjamin förlorar förutom sin älskade alltså på sätt och vis sina föräldrar en gång till. För sina biologiska föräldrar existerar Benjamin inte sedan han kommit ut som homosexuell.
Även om trilogins tredje del handlar om döden beskriver den också vad de sista dagarna kan föra med sig: några soliga timmar på Långholmen bland vänner, en frigörelsedemonstration, ärkefjollan Pauls rödmålade tånaglar som in i det sista trotsar ödet. Gardells sammanfattande påminnelse tål att upprepas: ”Vi lever våra liv bättre om vi förstår att vad vi har är en utmätt tid”.
Eva Kuhlefelt
Jonas Gardell: Torka aldrig tårar utan handskar: 3. Döden. Norstedts, 2013.
