Det öppna språket i Helena Bobergs dikter blir en reell motståndskraft till tidens flyktighet och det meningstomma, skriver Matilda Södergran.

Helena Boberg skriver i sin andra diktsamling Sinnesvåld fram ett slags språkets inneboende våld. I tvära kast mellan underskönt språkarbete, ramsartat förtjusande med en fot i visans värld, och ett brutalt tonläge ges läsaren en ärlig chans att tänka kring och hantera våldet, sinnesvåldet, det sexuella våldet.

Här finns ett eko av Sofia Stenströms debut Venus Vanish. Lekfullheten i blodallvaret – när Stenström skriver ”vanfrejda” svarar Boberg ”hemblygd” – nybildningar som med små språkförskjutningar har en nästan subversiv inverkan på den omgivande texten.

Det finns friheter att ta sig, insistera på att ta, i språket, vilket Boberg också gör i form av en strid medvetandeström. För mig binds detta frihetstagande samman med två för diktsamlingen viktiga premisser: frihetstagandet hos en förtryckande grupp, men också frihetstagandet hos den förtryckta. Det sexuella våldet reflekteras i en skrattspegel. Vad ser vi när vi håller upp en spegel för våldet? Vad ser vi i våldsutövarens ansikte som ständigt förvrängs och undslipper?

Ett aktuellt fall ställer sig mellan mig och läsningen, det kan inte hjälpas. Det så kallade ”juridiska akrobatnumret”, gruppvåldtäkten i Tensta utan fällande dom. Frågan om offrets kontra förövarnas trovärdighet. Läsaren inbjuds i Sinnesvåld till rollspel på bägge håll: du blir förövaren, du blir förövad. Lindringen ligger i att vi är förbi offermentaliteten, språket är i Sinnesvåld ett maktredskap som skickas från hand till hand. I medvetandeströmmens öppenhet speglas både förtrycksmekanismerna och moståndsmekanismerna. Boberg skriver:

”(Så ljuvt att dela broderligt) // Till antalet sju / förklädda till herremän // Hanen gal, sitt säkert i sadeln! // Sju gånger flådd / hon log och var försvunnen // […] Den ännu varma lukten / av människomassor / som finns kvar / i hennes kropp / som är vår / eller vem // (Retfullt att bilderna försvinner / och ändå :  i sin aggressiva frånvaro tar över / En droppe / vid kjolens fåll / säger / att de verkligen fanns en gång)”

 

Medaktion

Parallellt pågår ett sökande efter ”den blick som nekats” diktjaget. Det går att leta efter nya sett att bli sedd, nya sett att se. Gamla symboler muteras. Feminina klyschor möbleras om tills nya sammanhang och innebörder uppstår. Kongenialt briserar texten likt brottstycken över sidorna. Det gäller att vara vaken för suggestionskraften, för en fastlåsande läsning (som min?) riskerar att förminska Bobergs projekt. Projektet är ju vidöppet per definition, en medvetandeström – stoffet hotar hela tiden att spränga ramarna och gör det också. Men Boberg visar hur poesin tar vid där bollen annars släpps. Hon skriver en samhällskritik som inviterar läsaren till medaktion:

”Den elastiska tiden / komprimerar dessa skeenden / till meningstomma ramsor”

Det öppna språket blir här en reell motståndskraft till tidens flyktighet och det meningstomma – och motståndskraften är inte låst till diktsamlingens universum. Poesin har en förmåga att sätta ord på det som nyhetsrapporteringen brister i att rapportera, ett verklighetstillstånd. Den förmår motarbeta apati på ett annat sätt än till exempel journalistikens språkligt begränsade universum.

”Här inleds avförtrollningen av världen” heter det redan tidigt i samlingen. Som mantra är det uppeldande. Det får mig att upprepade gånger vända mig till Birgitta Trotzig och frågan: ”Är glömskan och accepterandet vårt naturliga tillstånd?” Jag vill svara: inte så länge vi har en poesi att mota dem med.

 

Matilda Södergran

Helena Boberg: Sinnesvåld. 10-tal Bok, 2013.

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.