Fattigdom är ett ämne som verkar väcka en hel del diskussion i Svenskfinland, med tanke på Mathias Rosenlunds bok Kopparbergsvägen 20, där han ur självbiografiskt perspektiv skriver om livet på den relativa fattigdomsgränsen. Kruxet verkar vara huruvida Rosenlund får kalla sig fattig eller inte, eller om man som kulturarbetare med ett kall verkligen får klaga på avsaknaden av pengar. Skaffa ett riktigt jobb, vetja! verkar vara en vanlig uppmaning. Antagligen är det här den romantiserade bilden av den fattige konstnären spökar.
Nu har jag inte ännu läst boken (den ligger på nattduksbordet och väntar), så fallet Rosenlund tänker jag inte kommentera närmare. Men det säger något om vår inställning till konst och konstnärskap att den allmänna inställningen till fritt kulturarbete är att det är något som det inte ska gå att livnära sig på. I sitt ledarstick i Hbl hade Janne Strang alldeles rätt i att det för många är fråga om en kulturhobby som man måste finansiera med övrigt arbete.
Till en del beror det här, tror jag, på den trend som är rådande där allt fler vidhåller att kultur och nöje är något man ska kunna ta till sig gratis, eller för ett pris som inte känns märkbart i plånboken. Filmer och musik finns i dag gratis på nätet för dem som vet var man letar, och till exempel tjänster som Netflix och Spotify har också gjort dem tillgängliga på laglig väg till en bråkdel av vad de hade kostat om man köpt skivor, gått på bio eller köpt film på video eller dvd.
I sig är detta inget större problem, om man löser det på ett vettigt sätt – biblioteken är ett fungerande exempel på hur man lyckats hämta kulturen till dem som inte har råd att köpa böcker, och samtidigt se till att författaren blir kompenserad. Här är det ändå fråga om fysiska exemplar som ska tryckas och säljas, och finns en författares bok på alla bibliotek i Finland, så blir det i slutändan ganska många sålda böcker.
Problemet är hur man skapar en balans mellan tillgänglig kultur och konstnärer som får rimligt betalt för sitt arbete. Enligt den nyliberala modellen ska konstnären själv vara både reklammakare och försäljare och producera sådant som säljer i stora mängder bland en mainstreampublik. Detta kan inte vara rätt väg att gå. Konsten måste också få leva på sina egna villkor. Detta är en diskussion jag har lyft fram tidigare i Ny Tid och jag har inga idiotsäkra patentlösningar.
En annan fråga som hamnat en del i skymundan i den senaste diskussionen är paradoxalt nog klassfrågan. Det känns lite som om man fastnat i en sorts gammaldags definition av arbetarklass och medelklass, där den fattige arbetarpojken försöker tränga in i den högutbildade medelklassen. Det är visserligen i dagens läge sant att det är lättare att få ett arbete om man har rätt utbildning, men i fråga om löner och säkerhet i arbetet har mycket ställts på huvudet sedan baby boom-generationen tog sig ut på arbetsmarknaden. I dag är det ofta de tunga industriarbetena, de klassiska arbetarklassjobben, som ger mer klirr i kassan än de akademiska – med en del undantag, naturligtvis.
Den verkliga ”arbetarklassen” i dag består de facto till stor del av utbildade människor – både sådana med yrkesutbildning och akademisk utbildning. Förutom arbetslösa finns det i dag en väldig massa av arbetsföra och ivriga människor som flyter omkring mer eller mindre vind för våg mellan korttidsanställningar, projekt, arbetspraktiker, frilansarbete och vikariat.
Den verkliga klassfällan i dag är ofta osäkerheten, snarare än låg lön, även om det också är ett stort problem till exempel inom socialsektorn. Det finns i dag en stor klass av arbetare, i bransch som bransch, som inte har möjlighet att spara, planera framåt eller investera på grund av att man inte kan planera sitt liv längre än några månader, och för vilka också ett ettårigt kontrakt är en säkerhet. Prekariatet bör fortsättningsvis vara en klassfråga som måste diskuteras i dessa tider av ”flexibilitet på arbetsmarknaden”.
Janne Wass
är journalist
2 kommentarer
Jag har också följt en del av diskussionen kring Rosenlunds bok och vill tacka Wass för att han tar upp klass- och arbetsmarknadsfrågan i relation till diskussionen. Och det handlar ju inte bara om det, det handlar om att humanistiska ämnen och konstnärlig verksamhet inte värdesätts, inte ekonomiskt, och inte som en del av samhällsutvecklingen.
Jag tycker det knepiga ligger här i att vi inte längre kan dra ett likhetsstreck mellan arbetarklass – knappt om pengar, medelklass – gott om pengar. Klasstillhörigheten definieras ju långt efter utbildningsnivå, värderingar och social tillhörighet. Men den verkliga ekonomiska situationen korrellerar inte alltid med klasstillhörigheten. Fattig medelklass och välbeställd arbetarklass är ju verklighet, men problemen som följer med relativ fattigdom är desamma oberoende vilken klass du tillhör. Lägg ännu till downshifting-trenden inom medelklassen, som uttryckligen florerar endast bland dem som inte behövt sakna något i livet.
Klassdiskussionen behövs, men fattigdomsdiskussionen ska få ha en lite annan vinkling. Dessutom ska vi vara riktigt på alerten med kulturutarmningstrenden som ni nämner ovan – att allt måste vara gratis eller åtminstone riktigt, riktigt billigt. Som jag ser det handlar det om att skapandet, det kreativa, inte uppskattas av den breda massan längre. Man kan ju göra det lika bra själv, liksom. Så varför betala för det?