Guiden var en gammal, fragil man – ja, så fragil att jag inte visste hurdana frågor jag skulle våga ställa till honom. Så fragil att jag var orolig över hur den extrema hettan skulle fara fram med honom. Uppe på kullen där vi stod såg man ut över de historiska monumenten i Konye Urgench, Turkmenistan.
Det mest uppseendeväckande var ändå ett par tjocka, vadderade, svarta vinterkappor som låg slarvigt slängda på marken uppe på kullen, jämte mössor, halsdukar, handskar. När kvicksilvret obarmhärtigt klättrar upp mot femtio känns det ju inte helt aktuellt. Guidens svar på min fråga var om möjligt ännu mer kryptiskt. ”Kom hit”, sa han, och visade att vi skulle ta några steg bakåt, stå mer diskret. ”Kom hit så ser du snart”.
Ett gäng skrattande flickor närmade sig och började mycket riktigt dra på sig paltorna, en i taget. Iklädd den fulla munderingen la den första flickan sig ner på marken, medan hennes två fnittrande väninnor gav fart så att hon rullade ner längs sluttningen, i accelererande fart mot gravgården. Det var en oförglömlig syn, det svarta byltet rullande mot gravarna. Den hela tiden accelererande farten. Jag såg undrande på guiden och han skrattade åt min förvånade uppsyn. ”Det är en urgammal fruktbarhetsrit”, förklarade han. Redan för länge sedan kom man hit för att rulla ner för sluttningen. Folk kommer långväga ifrån, ibland i stora klungor.
Dessa fruktbarhetstraditioner skulle komma att bli återkommande element under min resa i de så kallade Stans (en nonchalant och slarvig förkortning som jag inte gillar men märker att jag trots det börjat använda om Kirgizistan, Kazachstan, Tajikistan, Turkmenistan och Uzbekistan). Vi passerade källor vilkas vatten man skulle stritta över sig; källor dit köerna var evighetslånga. På moskén Bibi Hanims gård i Samarkand fanns en enorm staty föreställande ett koranställ under vilket man skulle krypa för att bli gravid. Hela släkten hade samlats runt statyn för att be för ett yngre par. Sedan våren har själva statyn varit avspärrad, och bredvid den har man satt upp en skylt som uppmanar människor att gå in i moskén och be om hjälp av Gud i stället för att följa traditionen.
En dag när jag vandrade i Brunnsparken i Helsingfors såg jag ett gäng yngre män, troligen en svensexa, där den blivande brudgummen mitt i varmaste sommaren ikläddes en tjock, svart överrock. Först förvånad, därefter bestört, följde jag med hur hans ivrigt skrattande kompisar dränkte överrocken med vätska och tände eld på honom, varpå han blixtsnabbt sprang de tio metrarna till vattnet och hoppade i. Kompisarna ropade och klappade i något slags dödsföraktande extas. Allt fler nyfikna flanörer hade samlats för att bevittna spektaklet – många av dem turister. Med ens slog det mig: vad hade jag sagt till dem om jag varit deras guide?
Heidi Johansson
