Gilla inte denna ledare

av Fredrik Sonck

Att Internet håller på att förändra medielandskapet och det offentliga samtalet i grunden är uppenbart, oundvikligt och något som sker på gott och ont. Det goda handlar om närvaro, snabbhet, stora målgrupper och publikdiskussion, men naturligtvis är det mer intressant att peta i det onda än att hylla fördelarna. Speciellt viktigt är det kanske att problematisera det faktum att teknikutvecklingen gjort det enkelt att exakt mäta antalet klick, gillningar och delningar som olika texter genererar. Det gör medier och mediechefer med växande fartblindhet i dagens digitala kapplöpning, där klick och gillningar blivit hårdvaluta i en ekonomi med bubbelkaraktär.

Här lämnar vi klickjournalistikens begränsningar åt sidan och fokuserar på gilla-ekonomin. Medan klicken utgör ett renodlat kvantitativt mått, så tolkas gillningar (och annan aktiv publikrespons som genereras i sociala medier) som en kvalitativ mätare. De ges därför en stor betydelse också i det offentliga samtalets hjärta, inom opinionsjournalistiken och kulturdebatten. Men frågan är om gillandet på sikt inte riskerar att utarma offentligheten?

Det är lätt att identifiera två gemensamma drag för texter med gillningspotential: 1) de tar tydligt avstamp i skribentens personliga erfarenhet, 2) de riktar ett kritiskt frontalangrepp mot en avgränsad mottagare, eller är på något annat sätt ute i ett tydligt ärende. Ofta kombineras båda dragen.

Problemet är inte nödvändigtvis att jagcentrerade texter gillas, utan att gilla-ekonomin skapar incitament – både på personlig och på institutionell nivå – som missgynnar texter som inte utgår från det personliga, som är ambivalenta, reflekterande eller eftertänksamma, snarare än självsäkra, emotionella och konfronterande. En binär responsmöjlighet är helt enkelt inte meningsfull i förhållande till texter som ställer läsaren i ospecifika, motsägelsefulla eller multipla positioner. Enklare uttryckt: Man gillar inte det som gör en osäker, obekväm eller ambivalent.

Ett offentligt samtal som vill bevara en så stor heterogenitet som möjligt borde alltså se till att bromsa gilla-ekonomin.

För det första måste det offentliga samtalet uppmärksamma risken för nyanslöshet i gillandets spår. Det knepiga är att gillningar är något alla åtrår, såväl medier som journalister och privatpersoner, och detta ger gilla-ekonomin ett urstarkt fundament. Men kanske kan vi i alla fall synliggöra problematiken?

För det andra borde journalistskrået, som har en nyckelroll i gilla-ekonomin, föra en kritisk diskussion om journalistens yrkesroll i dagens medielandskap i allmänhet och i sociala medier i synnerhet. Alla skribenter vill bli lästa – det bor en liten narcissist i varje journalist – men frågan är om det i förlängningen inte är kontraproduktivt att göra offentligheten till en arena för personliga bekräftelsebehov. Är det till exempel vettigt att journalister så frekvent använder sina privata Facebook-profiler och Twitter-konton för att dela artiklar man skrivit i jobbet? Att gränsen mellan arbete och privat sfär suddas ut gynnar knappast den enskilda arbetstagaren, samtidigt som det finns en uppenbar risk att yrkesrollen devalveras – att den enskilda frilansjournalisten blir beroende av att släkt och vänner ställer upp som sedelpressar i en gilla-ekonomi med skenande inflation.

För det tredje behöver vi en diskussion om vad en medveten mediekonsumtion kan innebära. Kanske är det att inte slentriangilla texter som försöker behaga, eller att medvetet gilla texter som är viktiga just för att de är ordinära, eller rentav tråkiga. En överlägsen majoritet av journalistiken är relevant just för att den inte gör så förbaskat mycket väsen av sig. Det är lite som med domaren i en fotbollsmatch – om han inte märks av har han förmodligen gjort sitt jobb. Alltså: Leta upp en saklig och osexig text – gärna nånting som ändå krävt hårt arbete – och gilla den. Gilla inte denna ledare.

 

Fredrik Sonck

2 kommentarer

Christian Conrad 29 november, 2013 - 16:07

Vadå ”håller på att förändra”? ”Har förändrat”, heter det väl…

Reply
Göte Nordlander 1 december, 2013 - 01:26

Ta en seriös text, t ex http://www.cfr.org/japan/us-japan-security-alliance/p31437.

Då har du mer än dubbelt så många som tweetat om den än de som gillat den på Facebook. När man tweetar texten kan man lägga till en egen (kort) kommentar som är öppen för alla.

Men på den här sidan finns inte ens en knapp för Twitter! Jag måste kopiera webbadressen om jag ska hänvisa till denna sida i en tweet.

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.