Det bästa i reportageboken Borderwork är Lena Malms tillsynes vardagliga och samtidigt förtätade bilder av livet i gränsmarkerna, skriver Annika Sandlund, som i många av texterna saknar tyngd och författarperspektiv .
Det har tagit mig en evighet att skriva den här recensionen. Det beror inte endast på att jag bor så långt från Finlands gränser att boken – som mycket annan utsänd post – aldrig hittade till min gatuadress i Turkiet. Det beror också på att jag flera gånger tänkt att jag kanske är helt fel vald som läsare, att mitt arbete som flyktingarbetare gör att jag a priori inte kan se gränser som något annat än hinder. Men jag läser vidare. Inte enbart av nyfikenhet, även om det kanske trots allt är just det som driver mig vidare. I inledningen skildrar Sarah Green vad hon försöker uppnå: att skildra gränser och vad som kännetecknar dem, hur gränser verkar och hur de påverkar oss. Jag läser boken två gånger och vet ärligt talat fortfarande inte om författaren har lyckats, men jag vet att det är värt ett försök.
Flera år tidigare frågade Green fotografen Lena Malm om hon ville ta bilder av gränser. Dialogen finns återgiven i boken: ”Du vill att jag ska fotografera något som inte existerar?” ”Ja”. Utan att exakt kunna sätta fingret på varför, så tycker jag att fotografierna lyckas bättre än texterna. Man skulle kunna tro att det var tvärtom, att det skulle vara lättare att förmedla stämningen vid gränserna i skrift just för att gränsernas verkliga betydelse är så mycket större än den rent fysiska. Att det skulle vara enklare att beskriva en känsla, hur löven prasslar, doften av rök, men så är det inte. Den här boken skulle inte fungera utan bilderna.
Många röster
Boken är uppdelad i kapitel och beskriver gränser som inte har annat gemensamt är att de är gränser i Europa och Mellanöstern: Gränsen mellan Turkiet och Grekland, Lettland och Ryssland, Israel och Palestina och gränserna genom Cypern, Berlin och Kosovo. De flesta av texterna är skriva av Sarah Green, men också Markus Drake och Robin Harper bidrar med varsitt kapitel. De två kapitlen hör i mitt tycke till de bästa i boken, för att de trots ett lättsamt grepp visar på de många små historier som lever och gror i gränsmarkerna. Vem vill inte bli vägledd av någon som gått längs samma stig som man själv – en stig som slingrar sig genom ett före detta och eventuellt fortfarande delat Berlin – så många gånger och med en så oförställd nyfikenhet att han kan berätta vem som planterade de första blommorna i trädgården med den turkiska flaggan år 1971?
I de övriga kapitlen flimrar namn på akademiker och medresenärer förbi, men jag får inget egentligt grepp om någon av dem. De sägs syssla med gränser till vardags, men deras kännedom om gränserna, och de länder som beskrivs, kommer fram bara glimtvis. Det gör att det blir svårt att förhålla sig till det de säger, det de vet. De verkar kunna sin sak, men varifrån de hämtat sin kunskap blir aldrig klarlagt. I slutet av boken ondgör sig Lena Malm över att hon ständigt blivit utpekad som ”professionell” fotograf till skillnad från medresenärerna – akademiker och forskare – som aldrig behövt släpa på det epitetet. En akademiker eller forskare liksom bara är, varken professionell eller oprofessionell. Och det slår mig att det är just det jag upplever som ett av bokens problem. Jag vet inte hur jag ska jag förhålla mig till en man som kallas Hani eller en kvinna vid namn Aija, eller till det de säger om de olika platserna, när jag inte vet vilka de är. Enbart ”forskare” räcker liksom inte.
Jag vill gärna tro att boken hade vunnit på att de andra resenärerna hade bidragit med lite mera av sin kunskap i stället för att bara utgöra bollplank. En aning mera tyngd skulle också ha gett reflektionerna vingar. Jag saknar också ångesten – det grundläggande, avskräckande och fasansfulla med de gränser som omger Europa och som de som har pass lyckas förtränga, trots alla nyhetsrubriker om antalet döda i haven, på lastbilsflaken, bakom gränserna. Jag får påminna mig själv om att det måste vara helt försvarbart att betrakta gränserna som något annat, något lite befängt, nästan ofarligt. Och att artiklarna nog är uppbyggda så att också språk och etnicitet och det tänjbara förhållandet mellan centrum och periferi ryms med. Men det gör det inte tillräckligt, och inte lika flyhänt som i bildspråket.
Ögonblicksbilder
När jag bläddrar igenom boken och betraktar fotografierna som verkar så vardagliga, förvånar det mig att jag fäst mig så starkt vid dem. Men så minns jag hur konkreta jag trots allt upplever att gränser är: det är mänskor och gator och taggtråd och soldater och ruiner. De stänger ute. Fotografierna är tagna liksom i förbifarten, de är till synes inte alls komponerade. En hastigt höjd kamera, en bild i en backspegel, kvinnor och män i uniformer, ett klick som inte får höras. Jag läser i boken att det inte alls var så, att ingen egentligen försökte hindra Lena Malm från att ta bilder. Att hon var försiktig, sade ”okay, okay”, och slutade fotografera när det brände till. Jag läser boken en gång till och tar till mig texterna. De flesta av dem är intressanta, roliga och informativa, men samtidigt verkar de inte ha så mycket gemensamt. De är iakttagelser av mänskor som alla tycks befinna lite utanför, men det är ett självvalt utanförskap, möjliggjort av att passet är det rätta. Helt övertygad är jag alltså inte, vilket till stor del beror på att jag önskar att författarens perspektiv hade varit tydligare. Jag hittar inte heller svaret på frågan hur gränserna påverkar oss, vad de gör med oss. Författarens ambitioner till trots är jag medveten om att det nog är mycket begärt.
Det sägs att riktigt, riktigt bra böcker förändrar ens sett att se, och riktigt så bra var inte Borderwork. Men det är trots allt en bok jag kan gå i dialog med, och med tanke på hur mycket gränserna påverkar oss är varje försök att fånga detta trots allt beundransvärt.
Annika Sandlund
Borderwork. A visual journey through periphery frontier regions. Texter: Sarah Green, Markus Drake, Robin A. Harper, Lena Malm. Foto: Lena Malm. Jasilti (förlag), 2013.
