Marjaneh Bakhtiaris tidigare romaner Kalla det vad fan du vill och Kan du säga schibbolet? utspelade sig till största delen i Sverige, sett genom ögonen på exiliranier. Nu tar hon oss till Teheran, den islamiska republikens kaotiska, smogmarinerade och historietyngda huvudstad. Handlingen i Godnattsagor för barn som dricker kretsar kring en storfamilj i stadens välbärgade norra del, fångade i de hetsiga förberedelserna inför firandet av morfaderns dödsdag.
I centrum står döttrarna Zohreh och Shahla, två medelålders kvinnor som lever sin version av den universella övre medelklassidyllen, även om det innebär att USA:s sanktioner höjer priserna för yogatimmen varje gång och vittvinet måste inhandlas via tonårssonen från den svarta marknaden. Deras förhållande är nära och förtroligt, och över otaliga tekoppar och cigaretter kan de söka tröst i varandras sällskap då familjeproblemen hopar sig från alla håll. Mormor Makhrokh är bitter och förstörd av sorgen över sin make och sin son Kazem, som sprängts i bitar av en mina någonstans på gränsen mellan Iran och Irak under kriget, och deras egna söner lider båda på sitt eget sätt av den totalitära statens tryckande brist på framtidstro.
Zohrehs son Saman stänger in sig i sig själv, och bryr sig bara om sin buttra mormor och hennes fotoalbum som kan ge honom en inblick i sitt lands blodiga historia. Shahlas Mehran hänger ute på illegala undergroundklubbar och söker efter ett trasigt förhållande tröst i jointar och piller. Med på ett hörn i berättelsen är också Zohrehs man Morteza, en enkel försäljare med arbetarklassbakgrund vars naivitet och tafatta välvilja står i kontrast till resten av familjens neurotiska manér, och farbror Said, en egocentrisk affärsman som bara vill mala på om gångna tiders politik och den framtid som kunde ha tillhört Iran om inte USA och ayatollorna blandat sig i.
Bakhtiari är en mästare på att skildra människor och vardagskonflikter. Trots att livet i Teheran på flera sätt skiljer sig från vårt eget trygga Skandinavien skapar hon en universell förståelse och identifikation genom att så intimt skildra sina karaktärers smärtor, aggressioner och problem. Den närhet man känner till karaktärerna gör dessutom upplevelsen av det annorlunda starkare; det är som om man själv skulle sitta i bilen då en aggressiv glop från Basji-milisen sliter upp dörren vid en gatukorsning och konfiskerar usb-minnet med ”förbjuden musik” från bilstereon. Jag har ingen personlig erfarenhet av den förlamande oro man känner då någon man älskar är spårlöst försvunnen i den hemliga polisens tortyrhålor, men Bakhtiari planterar ändå känslan isande realistiskt rakt i min maggrop.
Bahktiaris specialitet är svåra frågor utan svar. De som förväntar sig att konflikterna ska lösas och sluta i försoningens enkla lyckliga tecken, ska icke göra sig besväret med hennes romaner. Den här egenskapen gillar jag starkt hos henne, förmågan att skriva en realistisk berättelse som inte följer den klassiska strukturen med långsam uppladdning, åtföljd av katharsis som naturligtvis övergår i ett lyckligt slut där alla trådar knyts samman. Hon väver sin egen version av historien och utan att uttryckligen kommentera klichén pekar hon ut den genom att i sitt eget berättande vägra följa dess konventioner.
Godnattsagor för barn som dricker är en familjeroman, en slags svart comedy of manners. Den handlar om sorg, stress, depression och totalitarismens tyngd över kropp och själ, men också om kärlek, uthållighet och förmågan att anpassa sig. Om kommunikation som fungerar och kommunikation som brister. Om människor som gör det bästa av en svår situation och bara försöker leva sina liv, omgivna av gyttret från en miljonstad som upplevt och överlevt så mycket att den inte längre har tid med sina egna barns triviala bekymmer.
Otto Ekman
Marjaneh Bakhtiari: Godnattsagor för barn som dricker. Ordfront, 2013.
