I ett samhälle där alla utom de riktigt fattiga och de riktigt rika passerar som medelklass är det medelklassen som blir objekt för politiken. Att den stora massan på så sätt lätt marginaliserar andra perspektiv har ofta påpekats.
Allt mer talar ändå för att problemen är mer fundamentala än så; att hela idén om den breda medelklassen är en illusion som vi borde göra upp med. Också detta har det skrivits om tidigare: i en Ny Tid-ledare (nr 21/2013) uttrycktes exempelvis support för Göran Greiders medelklasskritik i Magasinet Arenas temasatsning ”Medelklassen finns inte” i våras. Greiders förnyade klasstänk verkar dock ha passerat ganska obemärkt. I en uppmärksammad kolumn/recension av Anders Mildner i Dagens Arena är det åter den förlorade medelklassen som står i fokus. Föreställningen om en hårt kämpande medelklass, vars privilegier nu är hotade, är stark också i kommentarer som Lawen Mohtadis DN-krönika (23.10) och Philip Teirs Hbl-kolumn (27.10).
Och visst finns det fog för den stora majoriteten i samhällets mitt att vara orolig. Men tittar man närmare på ”medelklassen” måste man konstatera att dess bekymmer kan kopplas till en gemensam nämnare: arbete. Ju mer välfärdssamhället och arbetsmarknaden sviktar desto tydligare blir det att trasiga skor inte blir ett dugg helare av att man kan dikta fint om dem. Kulturellt kapital är nog bra, men kan inte utan vidare växlas till reda pengar. Bourdieu och hans olika former av symboliskt kapital har gett näring åt många spännande analyser, men man måste inse deras begränsningar: kategorier som ”kulturell medelklass” har en viss förklaringspotential men är också bedrägliga.
Det finns med andra ord ett behov av att återupptäcka klass som ett ganska entydigt socio-ekonomiskt begrepp. I det perspektivet handlar klass om att ha kapital att falla tillbaka på om man en dag skulle bli helt arbetsoförmögen och samhällets skyddsnät inte erbjuder mer än existensminimum. Man måste alltså besitta någon form av egendom, som till relativt låg risk ger avkastning, vare sig det är räntor eller billigt boende i en obelånad lägenhet.
Var exakt gränsen mellan arbetar- och medelklass ska dras är förstås en knepig fråga. Många faktorer spelar in – ålder, förväntade arv, försörjningsansvar för barn etc. Men vill man tänka sig att medelklass innebär att man på lång sikt kan uthärda permanent arbetsoförmåga måste ribban sättas ganska högt. I runda slängar behöver en person i trettioårsåldern drygt trehundratusen euro för att kunna (över)leva på sina besparingar till sin förväntade dödsdag. Hans månatliga uttag motsvarar då EU:s fattigdomsgräns på 750 euro i månaden.
Enligt denna mycket förenklade skiss blir medelklass en utopisk position för många som aldrig räknat sig som något annat. Naturligtvis kan man lätt tänka sig mer elaborerade gränsdragningar, men här är syftet snarast att visa hur fullständigt beroende de flesta är av a) en arbetsinkomst, och b) ett välfärdssamhälle som finns där om detta arbete skulle utraderas. I det perspektivet handlar medelklass inte om att ha en buffert som räknas i några månadslöner.
Att göra arbetarklassen till en betydligt bredare kategori gör det samtidigt viktigt att se dess heterogenitet (och delvis motstridiga intressen), bland annat genom att definiera underkategorier med eller utan olika privilegier. I politisk mening är det ändå essentiellt att återupprätta en bredare solidaritet, ett större ”vi” som inkluderar allt från desillusionerade väljare i populisternas nät till traditionella industriarbetare och värdeliberala kulturarbetare.
En uppdaterad klassuppfattning kan vara ett steg på den vägen. Och kanske är det framför allt många akademiker, mediefolk och kulturarbetare som borde börja dessa mörka höstmorgnar och vardagens kamp för bostadsamorteringar och livspussel med att ta en ordentlig titt på det där trötta ansiktet i badrumsspegeln och säga: ”Jag är tvungen att arbeta, alltså tillhör jag arbetarklassen.”
Fredrik Sonck
1 kommentar
En tänkvärd artikel. Detta med medelklassen är nog en ganska knepig sak. Det förenklar livet för högern och de snuskigt rika när de hänvisar till att de gynnar eller hör till den väldiga medelklassen. Detta påhitt med den stora medelklassen kommer väl från USA. Det har ju den stora fördelen att då behöver inget parti tala om vilken klass de stöder. Detta är ju en stor lycka för de borgerliga som stöder överklassen, men som
inte så gärna vill säga det. Inför val brukar ju Samlingspartiet emellanåt utge sig för att vara arbetarnas parti, fastän de däremellan brukar benämna arbetarna för arbetskraft ungefär som en vara. Nåja arbetskraft kallar väl alla partier föraktfullt arbetarna för numera. Men det är ju nog den ärorika arbetsklassen som håller igång vårt land, ja alla länder och utan bönder, fiskare och trädgårdsodlare skulle ju alla svälta ihjäl. Men fastän vi lär leva i en demokrati, så har ju inge av dessa grupper någon nämnvärd makt i samhället. Inget parti angriper överklassen och protesterar mot kapitalisternas härjningar. Klasskamp existerar inte mera verkar det, men är det verkligen så att alla anställda gärna arbetar någon timme gratis nu och då för att företagets utdelning av dividender skall stiga?