Jag har debuterat som författare i höst. Det har varit en triumf. En slags seger. För mig personligen innebär det att jag har nått fram till den plats jag så länge tänkt att är omöjlig att nå, till en plats där jag äntligen kan koppla av utan att ständigt vara orolig för att den platsen ska försvinna eller tas ifrån mig. Min bok, Kopparbergsvägen 20, handlar till stor del om den otrygghet och rädsla det innebär att leva med ekonomisk brist, med fattigdom. Nu blir jag hörd och läst. Och kritiserad.
I en ledarkrönika i Hufvudstadsbladet (21.10) förhåller sig Janne Strang kritisk till innehållet i min bok. Krönikan innehåller välkomna kritiska synpunkter, inte minst för att boken är av det slaget – självbiografisk, starkt tematisk om fattigdom, psykiska sjukdomar och andra sociala teman – att den av nödvändighet behöver en debatt runt sig för att bli det jag tänker mig att böcker i bästa fall kan vara: föremål för en bred och initierad diskussion.
Strang är dock inte konsekvent i sin kritik och han vässar sina argument genom att utelämna teman och motiv i min bok som direkt motsäger en del av det han framhåller. Vissa av de saker han skriver är direkt felaktiga (till exempel skriver Strang att jag tittar på min leende dotter och romantiskt konstaterar att hon redan är förlorad, vilket inte stämmer). Jag har helt enkelt känt ett behov att replikera.
En av mina främsta invändningar mot Strangs kritik är att han hävdar att jag i boken framställer mig som hjälplöst offer för min klasstillhörighet och ekonomiska utgångspunkt, och att han utelämnar det faktum att boken är ett led i en hård och målmedveten kamp mot desamma. Dessutom antyder Strang att jag som författare till boken är ovillig att arbeta med ”riktiga jobb” och i stället drömmer om ett heltidsjobb inom kultursektorn. Vem som helst som öppnar boken ser att den är full av skildringar av det ”riktiga” arbete jag ständigt utför, och att jag inte ligger på latsidan med förvärvsarbete till förmån för det som Strang kallar en kulturhobby, det vill säga att skriva böcker.
”Grundskolan är gratis, liksom gymnasier, yrkesskolor och studier i ekonomi, juridik eller medicin. I ett välfärdsland kan det vara svårt att förstå varför någon identifierar sig med fattigdom”, skriver Strang. För egen del kan jag enbart uttrycka min förvåning över att han inte verkar tänka på att studerande hör till de fattigaste grupperna i samhället och att studielivet i långt ifrån alla fall är oproblematiskt, eller ens möjligt. Ur mitt perspektiv är det enbart en fördel att fattigdomen diskuteras av dem som själva upplevt den. Bland annat därför visar jag förståelse för, eller identifikation med, fattiga.
Att gå in på ytterligare detaljpetigheter vore här onödigt, om inte direkt kontraproduktivt. Jag nöjer mig med att lämna resten av utfallet av Strangs retoriska val åt läsarna.
Strang sammanfattar genom att säga att han blir oerhört provocerad av den bok han läst, att den är full av patetisk dramatik, och kanske är det så. Men det är i så fall det slags patetiska dramatik som finns hos varje människa som ska försöka definiera sig själv utan direkt tillgång till alla de sociala och kulturella privilegier som Strang verkar ta som fullkomligt självklara, och som han inte ägnar ens en bisats åt att problematisera eller ifrågasätta.
Den röst som hörs i ledarkrönikan uppvisar en grov missförståelse för hur fattigdomens och klasstillhörighetens mekanismer fungerar, och för egen del provoceras jag av den ytliga föreställning om dem som Strang ger uttryck för. Då får jag samtidigt läge att konstatera att provokationen aldrig kan vara ett mål, utan att den även för mig förblir ett medel. Och att målet för provokationen i fallet Kopparbergsvägen 20 inte är mindre än att vara med om att få till stånd en samhällelig förändring. Som fattig, tyst och foglig kan jag inte göra det, men som författare och bildad klassresenär in spe ska det banne mig vara möjligt.
Mathias Rosenlund
