I sin nya bok presenterar Martha C. Nussbaum förmågeteorin för en bred läsekrets och listar de centrala förmågor som alla behöver för att kunna leva ett värdigt liv.
Martha c. Nussbaum, professor i juridik och etik, och Amartya Sen, nobelpristagare i ekonomi 1998, är ”grundande ordförande” i organisationen Human Development and Capability Association (HDCA). På HDCA:s möte i New Delhi 2008, höll Nussbaum en förläsning för att presentera Sens och hennes förmågeansats för de nya medlemmarna. Efteråt sa många till henne: ”Om du bara satte dig och skrev ned det du just har sagt här skulle det vara till stor nytta för oss i vår undervisning och i våra kontakter med allmänheten.” Resultatet – boken Främja förmågor (Creating Capabilities) – är det bästa tänkbara. Den belyser förmågeansatsens utveckling, varianter och förhållande till andra teorier för en bred läsekrets. De som har bekantat sig med Sens bok Utveckling som frihet (på svenska 2002) känner visserligen till teorins grundidéer, men Nussbaums bok ger en mer genomtänkt och användbar presentation av den.
Två varianter
Till skillnad från Sen vågar sig Nussbaum på att lista de centrala förmågor som hon anser vara så viktiga att de borde skyddas under alla omständigheter. Statens främsta uppgift är att se till att en skälig tröskelnivå uppnås på var och en av dem och därför borde de inskrivas som grundläggande rättigheter i landets konstitution. Sen har däremot undvikit att räkna upp och att rangordna förmågorna. Han har nöjt sig med att se dem som förutsättningar för olika ”funktioner” (handlingsmöjligheter), det vill säga som villkor för att fritt kunna välja att vara eller göra det som man sätter värde på. Medan Sen verkar gå in för att maximera den reella friheten, räcker det för Nussbaum att garantera ett minimum av förmågor som krävs för att var och en ska kunna leva ett värdigt liv. Boken är därför inte bara en presentation av förmågeteorin; den är också en introduktion till två varianter av den.
Sen brukar fokusera på den komparativa användningen av förmågeansatsen. HDI, indexet för mänsklig utveckling, som Sen utformade för UNDP:s Human Development Report, hjälper beslutsfattarna att bedöma om utvecklingen går i rätt riktning och hur det egna landet förhåller sig till andra. Nussbaum fokuserar på rättvisa och är inte lika intresserad av att mäta förmågor och friheter. Hon understryker att det är svårt att värdesätta en central förmåga i förhållande till en annan. Skillnaden mellan ekonomiskt (Sen) och juridiskt (Nussbaum) tänkande blir uppenbar tack vare Nussbaums kritik av sin läromästare. Hon visar också en betydligt större förståelse för John Rawls politiska filosofi än Sen, som ju grundligt kritiserat denne i verket The Idea of Justice (2009).
Förnuft och samhörighet
Av de tio förmågor som Nussbaum lyfter fram är det två som hon ger en särskild tyngd genom att de så starkt kan befrämja de andra förmågorna. Den första kallar hon praktiskt förnuft, ”att kunna bilda sig en uppfattning om vad som är gott och reflektera kritiskt över hur ens liv planeras”. Den omfattar en rätt till utbildning och skydd för samvets- och religionsfrihet. Den andra är samhörighet, ”att kunna leva tillsammans med andra, att erkänna och bry sig om andra människor och att delta i olika former av socialt utbyte, samt att ha de sociala förutsättningarna för självrespekt och okränkbarhet”. På ett mycket fint sätt använder hon den indiska kvinnan Vasantis liv för att visa vad som hjälpt henne att leva ett värdigt liv, trots att hennes uppväxt och tidiga äktenskap omintetgjorde möjligheterna till utbildning och självrespekt. Inledningskapitlet ”En kvinna söker rättvisa” åskådliggör de frågor som förmågeteorin är ägnad att behandla på ett allmänt plan.
Historiska och aktuella perspektiv
Det finns ytterligare två starka sidor i Nussbaums bok, som jag gärna vill framhäva.
Den ena är hennes ansträngning att sätta in förmågeansatsen i förhållande till andra moralfilosofiska och politiska teorier. Hennes kritik av tillväxtmanin, utilitarismen och olika resursbaserade ansatser är lämpligt kort och övertygande, samtidigt som hon visar på hur stoikerna, naturrättsfilosoferna och de som fört fram mänskliga rättigheter har mycket gemensamt med förmågeansatsen. Hennes läsning av Adam Smith, som visar att hans bedömningsgrund alltid var frågan ”Vilken form av statlig aktivitet låter mänskliga förmågor utvecklas och mänsklig jämlikhet respekteras?”. Smith visste bättre än hans marknadsfrälsta eftersägare, att man aldrig kan lita enbart på den osynliga handen!
Den andra sidan jag vill lyfta fram är Nussbaums sätt att behandla aktuella frågor utgående från förmågeteorin. Dessa är brist (fattigdom), jämställdhet (mellan könen), funktionshinder och åldrande, utbildning, djurs rättigheter samt grundstrukturerna för politiken. Särskilt viktiga men svåra är frågorna om funktionshinder, djurs rättigheter och kombinationen av ett nationellt och ett globalt perspektiv. Nussbaum för fram viktiga distinktioner och argument för att man inte ska falla för frestelsen att anta att alla inte har samma rätt till ett värdigt liv, även om det inte alltid är klart vems skyldighet det är att se till att denna rätt garanteras. Hon framhåller att inte bara nationer utan också icke-statliga organisationer som storföretag, internationella organisationer och individer har etiska, moraliskt bindande (snarare än politiska) skyldigheter att garantera mänskliga förmågor.
Miljöfrågor i skuggan
Nussbaum är mer intresserad av miljöfrågor än Sen, men de får i mitt tycke ändå en undanskymd roll i hennes framställning. Hon vågar till exempel inte ta upp den globala uppvärmningen, trots att den kan komma att påverka framtida generationers möjligheter att leva ett värdigt liv. Hon anser inte heller att ekosystem kan ha en rätt att i likhet med djuren garanteras ett visst skydd annat än som en följd av människors eller djurs rättigheter.
För den som vill fördjupa sig i diskussionen erbjuder den utförliga bibliografin alla verk av Nussbaum, Sen och andra centrala förmågeteoretiska forskare. Däremot är de två appendixen om Heckmans förmågebegrepp och Sens distinktion mellan välbefinnande och agentskap malplacerade.
Översättningen har lyckats bra, men jag stördes av det myckna bruket av ordet ”modell”. Förmågeteorin är inte en modell; det är inte heller utilitarismen eller BNP-tillväxten. I engelskan används ordet ”approach”, som betyder ansats, inriktning eller teoribildning. Bokens ursprungliga undertitel är The Human Development Approach.
Jan Otto Andersson
Martha C. Nussbaum:
Främja förmågor. En modell för mänsklig utveckling.
Karneval förlag, Stockholm 2013.
