I Frankfurter Allgemeine den 19 augusti detta år skriver Niklas Maak om en viktig framtidsfråga: den nyaste nya arkitekturen och dess budskap. Utgångspunkten är två jätteprojekt i Kalifornien, högkvarteren för världens nya härskare, Facebook och Apple. Frank O. Gehry – Guggenheim-arkitekten i Bilbao, eventuellt i Helsingfors, Gud bevare – har i Menlo Park ritat ett gigantiskt kontor för Facebook-koncernen på 40 000 kvadratmeter (4 hektar!) i en enda våning, som skall täckas över med en konstgjord park med träd och allt och försvinna in i ett konstgjort landskap. Inuti samlas arbetsplatserna till små byar och samhällen utströdda på en prärieartad plan. Kontoret blir ett underland som steglöst övergår till en del av naturen och ska visa upp Facebook som en lika bestående del av evigheten.
Apple-koncernen bygger i närheten en ringformad jättelik donut av glas, bara fyra våningar hög, men med 200 000 kvadratmeter (20 hektar!) våningsyta och för 12 000 ”arbetare” – eller heter de kanske redan något annat. Arkitekt är Norman Foster och hela skapelsen skall byggas in halvt osynlig i en stor parkanläggning, cirkelns mitt skall fyllas med en konstgjord djungel. Också Apple satsar alltså på att förena sig med naturkrafterna, om inte med Gud själv, som arkitektur- och djungelbyggare.
Detta är den definitiva brytningen med världskoncernernas, bankernas, försäkringsbolagens och andras demonstrativa försök att övervinna naturen och nå upp till himlen på annat sätt: genom allt högre skyskrapor och landmärken – först i Amerika, nu i Kina, arabländerna, Moskva, Tallinn, Helsingfors? Världens första stora skyskrapa, Chrysler building i New York blev färdig 1930 och stod som symbol för bilens och kapitalismens århundrade. Senare kläddes dekoren av och skyskraporna blev på 1950-talet glas-stål-lådor ställda på högkant, som Kone- och Neste-Fortum-koncernernas ynka motsvarigheter i Esbo.
I dag finns ytterligare två nya symbolgiganter att beskåda, ”The Shard” som dominerar Londons horisont (arkitekt Renzo Piano) och One World Trade Center i New York. Niklas Maak ser dem som de sista tragiska och patetiska försöken att hålla idén om skyskrapan som maktcentrum vid liv. ”The Shard” ser enligt honom ut som om en pyramid som försöker klä in sig i Eiffeltornet, One World Trade Center har en sextio meter hög sluten sockel av betong, en terroristskräckens slutna arkitektur. Gamla WTC med dubbeltornen skulle öppna världen från ett högkvarter på Manhattans spets. Det gick tvärtom.
Också i Helsingfors lanserade man redan på 1920-30-talen visioner (”Skyskrapan hägrar”) om nybyggen i centrum, på Stockmanns tomt. Det blev sedan bara hotell Torni med sky-baren högst uppe. Idén om skyskraporna som det ekonomiska livets och tillväxtens katedraler har gjort världens storstäder till tandade, taggiga landskap som på tillräckligt stort avstånd sett också kunde vara ruiner. Himlens och rymdens erövring – eller underjordens genom tunnelbanorna – hör till de stora, ännu pågående projekten i höjdled. Nu breder alltså Facebook och Apple i stället ut sig på bredden, till stora naturlandskap, med trädgårdar, parker och djunglar. Lika konstgjorda maktsymboler som någonsin Versailles, med sina tuktade, cartesianskt geometriska naturformer från 1600-talet.
Skillnaden är bara den, att den nyaste nya arkitekturen har ett starkt drag av ”corporate kindergarten”, inte bara med grönt och myshörnor utan ren entertainment, för skateboard och rullbräden, datorspel, lek och coca-cola med is. Slavarbetet inför Apple-skärmarna skall gå som en dans, i en lekpark för avspända, kreativa vuxna(?) i sparkbyxor och t-skjortor med glada logon.
Det är naturligt att alternativ måste sökas till de hierarkiska kontorsjättarna med chefsvåningen bakom ädelträpanelerna högst upp, men hur skall de se ut? Ett i dag föråldrat alternativ till skyskrapornas parallellepipeder i glas och stål är en tillbucklad, skruvad modernism med vridna ”organiska” former, som Kiasma eller förslaget för det nya centrumbiblioteket i Helsingfors. Därtill trä, förstås, som byggnadsmaterial, det tycker ju alla om.
De nya Facebook- och Apple-projekten i Kalifornien blir ännu vändpunkter i arkitekturen, som med dem går in i en osynlighetens stilepok, kamouflerade i konstgjorda parker och djunglar. Den uppseendeväckande, himlastormande wau!-arkitekturens tid är förbi. Allt detta korrelerar med den högsta osynliga makten, inte med Gud utan med det digitala världsmoln, the cloud, som alla stormakter är ute efter att kontrollera. Det finns inga telefonledningar mer, inga telefonkataloger, inga grammofonskivor, inga kameror och filmrullar, inga brev på posten. I stället Facebook och Apple. ”Marknaden” är lika osynlig och okontrollerbar, sägs det.
Vad gör ”marknaden” då? Den bygger inte glas-stål-skyskrapor och oändliga parkeringsplatser utan digitala moln – en religiöst laddad, helig symbol, därifrån Zeus, Gud eller NSA övervakar och vid behov straffar oss alla. Människornas arbetsplatser rör sig ”tillbaka till naturen”, men med mobilapparaternas stöd. Eller så bygger man glad cirkus- och underhållningsarkitektur ovan jord och parkeringsplatser under jord. Som i Helsingfors, där ett pariserhjul och en havsbadsanläggning (tillfälligt, åtta år) skall fylla tomrummet vid Salutorget. I väntan på Guggenheim. Men kunde inte just ett nytt museum avmaterialiseras och bli en föregångare i den osynliga arkitekturen, placerat i ett elektroniskt moln?
Marshall Berman, känd för 1980-talets intellektuella, skrev i sin då berömda bok All that is Solid Melts into Air om hur ”det moderna” upplöser allting i kulturmönstren. Bokens titel är ett citat från Marx, som visserligen talar om verdampft, hur allt går upp i ånga. Men varken Marx eller Berman kunde ha föreställt sig att arkitekturen skulle försvinna, transformeras till en elektronisk värld eller gömmas i en konstgjord natur.
Rainer Knapas
