Den svenske journalisten och manusförfattaren Andres Lokko levde i sex år i London som korrespondent för bland annat Svenska Dagbladet och Aftonbladet Kultur. Dragen till staden av en livslång fascination och längtan efter musikens och populärkulturens England men samtidigt uppvuxen med de ideal som gällde i det svenska välfärdssamhället fick författaren under sin vistelse uppleva en smärre kulturchock, då 2008 års ekonomiska kris drabbade landet med full kraft, tätt åtföljd av Tory-regeringens hänsynslösa sparåtgärder riktade mot samhällets svagaste.
Natalia Kazmierskas förord till Lokkos nya bok med texter från hans tid som korrespondent, David Cameron fick nyligen sin cykel stulen, väckte en mindre debatt då hon påstod att bra kulturjournalistik ”alltid bör vara politisk”. Många kritiker och kulturarbetare, bland annat Expressens Jens Liljestrand i kolumnen ”Könsboksbyte” (1.10.), störde sig på vad de uppfattade som Kazmierskas vilja att underkänna all kulturkritik som inte uttalat lyfter fram det politiska i verket eller dess kontext.
Jag tycker själv inte att det är poängen, åtminstone inte med Lokkos texter. Snarare visar skribenten genom sin roll som korrespondent i en stad som både fungerar som ett ymnighetshorn för global populärkultur och huvudstad för Västeuropas kanske mest utpräglade klassamhälle, att politiken alltid finns där vare sig man vill det eller inte. Sen kan man välja om man vill erkänna den i sitt resonemang, eller försöka önska bort den genom mer eller mindre tvångsmässig nonchalans.
Eftersom den senare attityden blivit så vanlig i det postmoderna underhållningssamhället där allt som luktar starka åsikter eller ideologi blivit otrendigt, känns det uppfriskande att läsa Lokko. Han inte bara vägrar väja för de svåra frågeställningarna, utan lyckas också enkelt och konkret visa på exakt hur de avspeglar sig i topplistornas och tv-soffornas trygga distraktionsbubbla. Han väver ihop Cameron-regeringens nedskärningar i undervisningsbudgeten med hur många artister från brittiska albumtopplistor som gått i privatskola, och lyckas få in George Orwells samhällsrapportering från 30-talet i resonemang om den elektroniska musikgenren dubstep utan att det känns krystat. (Hur många över fyrtioåriga musikskribenter kan överhuvudtaget föra fram något slags resonemang om dubstep utan att det känns krystat?)
Med humor, skärpa och genom att vägra be om ursäkt lyckas Lokko med det omöjliga, att få något så klassiskt som välfärdsstatens sociala rättvisepatos att kännas nytt och fräscht. Då han säger sig vara stolt över epitetet ”politiskt korrekt” känner man sig benägen att hålla med, innerligt och utan halvuttalade avböner och ironiska skämt om tanter i blomsterhatt.
Att författarens egen utgångspunkt är en så hejdlös beundran för vissa aspekter av den brittiska kulturen skänker hans skildringar av möten med dess mörka sidor en aura av desillusionerad trovärdighet. Som ängslig skandinav blir man morsk och uppmuntrad av att se att inte heller världsmedborgarsnobben Lokko helt låter sig förblindas av den anglosaxiska världens självtillräcklighet.
Vissa detaljer stör ändå helhetsintrycket. I sin egen inledning tackar Lokko sina redaktörer för att de läst igenom hans texter och rättat språkliga slarvfel. Tacket känns något oförtjänt då språkfel och klumpigheter ändå hoppar upp titt som tätt. Ibland känns det nästan som om författaren skulle kasta in anglicismer med flit eftersom han inte kan låta bli att i någon mån stilistiskt distansera sig från sitt gamla hemlands språkliga konventioner och betona att han befinner sig ”ute i världen”. I rikssvenskan må man ha en mindre självhävdande och mer avslappnad attityd till sånt, men för en finlandssvensk som vuxit upp konstant matad med idén om pedantisk språkriktighet som ett skydd mot hotande identitetsförlust sticker det i ögonen.
Otto Ekman
Andres Lokko:
David Cameron fick nyligen sin cykel stulen – Politiska texter 2008-2013. Bokförlaget Atlas, 2013.
