Den svaga människorättssituationen inom den bangladeshiska klädindustrin uppmärksammades stort förra våren, även i finländska medier. Fler än tusen människor dog då fabriken Rana Plaza kollapsade den 24 april. Händelsen har gett upphov till efterlängtade åtgärder för att förändra situationen, skriver forskaren Outi Moilala.
Vad som uppstod efter fabrikkollapsen i Dhaka var ett banbrytande avtal om att förbättra säkerheten i de bangladeshiska klädfabrikerna. Alla centrala parter var med om beslutsprocessen: de lokala och internationella fackförbunden, märkesföretagen som beställer kläderna, förvaltningen i Bangladesh, tillverkarföretagens intresseorganisation, samt medborgarorganisationerna. Till avtalet hör att de rika ländernas märkesföretag skall delta i kostnaderna i produktionslandet.
Den internationella kampanjen Clean Clothes gör bedömningar av ansvarsfullheten inom klädindustrin. Enligt kampanjens talesmän innehöll avtalet i Bangladesh alla de ingredienser som behövdes för att öka säkerheten i fabrikerna. Fler än hundra märkesföretag var med om att underteckna avtalet. Ett av företagen, Stockmann, var finländskt.
Det förödande husraset gav alltså upphov till något unikt. En avtalsmodell som denna – som för samman alla inblandade parter – kunde nämligen vara en fungerande metod för att förbättra arbetssäkerheten i utvecklingsländerna.
Problem i praktiken
På vägen mot förbättring finns dock orosmoln. Avtalet skulle garantera ekonomisk ersättning till de som skadats i raset, samt till de dödas anhöriga, men den senaste rapporten från Clean Clothes och International Labor Rights Forum påpekar att största delen av märkesföretagen med kopplingar till Rana Plaza-fabriken, inte ännu heller har förbundit sig till att betala de drabbade tillräcklig ersättning.
Rapporten understryker vidare att det är de låga lönerna, som det inte går att leva på, som håller olycksstatistiken hög. Genom att hota med att inte betala ut lönerna, tvingar cheferna de anställda att jobba i osäkra byggnader. I Rana Plaza var sprickorna i väggarna synliga för alla långt före olyckan, men ändå dog över tusen människor. Detta eftersom ledningen utövat utpressning mot de anställda.
Det bangladeshiska styret har lovat höja minimilönen i landet. I dag är den på en nivå som ligger kring FN:s gräns för absolut fattigdom, 1,25 dollar om dagen. Inflationen är stark i landet där klädtillverkningen hör till de viktigaste industrierna, vilket betyder att den reella inverkan av löneförhöjningar snabbt äts upp.
Hopp om företagsansvar
Globalt är klädindustrin en bra indikator på hur låglönearbete ser ut. Kränkningar av rättigheter är vardagsmat inom branschen. Textilndustrin kräver inte mycket mer än tillräckligt med arbetskraft och har därför på många håll varit den första industrin i området. Fabrikerna kan också flyttas snabbt från ett land till ett annat, på jakt efter ännu lite lägre arbetskraftskostnader.
Det är inte givet att den här typen av arbete befrämjar den vidare industrialiseringen av ett land, och det går därför inte att påstå att klädindustrin alltid skulle vara ett första steg på någon klart utstakad väg av utveckling.
En stor del av de kläder som köps i Finland tillverkas i Asien, i dag i synnerhet i Kina. Vissa uppskattar att tillverkningen kommer att stanna i Kina och i Indien, tack vare ländernas enorma interna marknader. För drygt tio år sedan var Thailand ett centralt tillverkningsland, men i dag är landet för dyrt för inköparna. Bangladesh trädde fram för tre år sedan, och sedan dess har klädindustrin där vuxit explosionsartat. I dag är även Kambodja populärt, medan lönerna i Vietnam har stigit kraftigt.
Tanken om företagsansvar har stigit i popularitet under det senaste decenniet, men även från den lilla mängd forskning som i dag finns tillgänglig kan man säga att de konkreta resultaten har förblivit magra. Fabrikerna flyttas från ett land till ett annat, men de anställdas löner och arbetsförhållanden förblir dåliga. Så även när man jämför situationen före och efter att den internationell klädmarknaden avreglerades år 2005.
Det här fastställer Världsbanken i en rapport som belyser situationen i Latinamerika och Asien. Rapportens slutsats är att sysselsättningsgraden och lönenivån har förbättrats i de asiatiska länderna, medan arbetsförhållandena har försämrats eller förblivit desamma. I Latinamerika har såväl sysselsättningsgraden, lönerna som arbetsförhållandena försämrats. I rapporten framkommer också att en ökad sysselsättning inte nödvändigtvis höjer lönerna eller förbättrar arbetsförhållandena. Kambodja är ett exempel på det senare.
I stället deltar länderna i det som på engelska kallas för ”race to the bottom”, en tävling om vem som erbjuder de lägsta lönerna. Med löner som dessa kan textilarbetarna inte försörja sina familjer. Trots en tolv timmar lång arbetsdag är det inte sagt att en arbetare ens kan köpa sig kött till middag. Barnarbetskraft är vanligt och även olika former av tvångsarbete förekommer.
Omständigheterna är ofta farliga. Förutom att fabriker brinner och rasar, dör barn och vuxna av silikos – en lömsk konsekvens av sandblåsningen som används för att tillverka färdigt slitna byxor.
Granskning är inte nog
Vissa forskare menar att företag enbart fokuserar på resultat och ser ansvarsfullhet främst som en strävan efter att instifta standarder. Föreningar och fackförbund har bredare fokus – de utgår från att den orättvisa uppläggningen måste upplösas.
Genom att märkesföretagen från det globala Nord kräver tillverkarna på allt billigare produkter allt snabbare, motarbetar de kampen om arbetsskydd i Syd. I sista hand är det arbetarna som får lida. Föreningarna och fackförbunden understryker att inköparna bör betala tillverkarna priser som kan garantera utbetalningen av skäliga löner. Med undantag för en mindre ökning (som kan bero på förhöjda el- och bomullskostnader) har importpriserna under de senaste åren hela tiden sjunkit.
Clean Clothes rekommenderar ändå inte märkesföretag eller konsumenter att börja bojkotta tillverkarna. Detta skulle bara leda till arbetslöshet och mera osäkerhet kring redan osäkra förhållanden. En bojkott från välmenande konsumenter skulle ytterligare försvåra arbetarnas möjligheter att kräva löneförhöjningar i en situation där fabriksägarna redan hotar med uppsägningar. I stället borde märkesföretagen verka för långvariga förbindelser med underleverantörerna, lyder budskapet.
Under de senaste åren har många inom branschen talat om en kris i fabrikskontrollerna, eftersom dessa inte har haft önskad effekt. Enbart kontroller leder ingen vart – annorlunda ingrepp behövs, bland annat borde arbetarna undervisas om sina rättigheter.
Fabrikskontrollerna har lett till en smått absurd katt-och-råtta-lek. I ett fall där fabriksledningen hade förvanskat bokföringen av arbetstimmar kom kontrollanterna på idén att uppskatta arbetsmängden på basis av antalet trasiga nålar – tills fabriken började förfalska även nålstatistiken…
Möjliga metoder
Clean Clothes-kampanjen erbjuder märkesföretagen medlemskap i så kallade föreningsledda ansvarsorganisationer. Globalt finns det fem sådana organisationer, vars logotyper inte syns i butikerna, men vars medlemsföretag man kan hitta på internet.
Än så länge är inget finländskt företag medlem av någon av dessa organisationer, men Kesko rekommenderar en SA8000-standard för sina underleverantörer. Standarden hör till ett av de föreningsledda nätverken.
I Sverige är en handfull företag medlemmar i Fair Weather Foundation. Förutom de två ovannämnda, rekommenderar Clean Clothes brittiska Ethical Trading Initiative samt amerikanska Fair Labor Association. Den femte organisationen är Worker Rights Consortium, som övervakar tillverkningsomständigheterna för amerikanska högskolors licensprodukter, till exempel skolmantlar.
Idén bakom föreningsledda ansvarsorganisationer är att utvidga märkesföretagens ansvarstagande. Inom Ethical Trading Initiative är fabrikskontroller frivilliga, och i Fair Weather Foundations kontroller kan man inte underkännas. Med tanke på kontrollernas ineffektivitet har man velat koncentrera sig på att förbättra arbetsförhållandena, i stället för att enbart bedöma dem.
Bland de företagsledda ansvarsorganisationerna har Business Social Compliance Initiative (BSCI) kommit att bli den viktigaste. Av de finländska företagen har bland andra Marimekko, SOK och Stockmann, med dotterbolagen Seppälä och Lindex, valt BSCI.
Också från det hållet medger man att enbart kontroller inte är nog – det är som att mäta febern utan att försöka lindra den. Eftersom organisationen leds av märkesföretagen och deras intresseföreningar, och alltså inte trovärdigt kan granska själva märkesföretagen, fokuserar BSCI på fabrikerna. BSCI-systemet saknar en oberoende aktör som skulle kunna övervaka märkesföretagens inköpspraktik.
Fackförbund och föreningar rekommenderar att märkesföretagen ingår avtal med facket, vilket skulle förbinda dem att upprätthålla arbetarnas rättigheter. Inte ett enda finländskt företag har ingått ramavtal med internationella fackförbund. I Sverige har H&M, och utanför Norden till exmpel det via Zara bekanta Inditex, undertecknat någon typ av ramavtal.
Reglering det viktigaste
Också här i Finland är många föreningsaktiva trötta på att diskussionen om företagsansvar ofta går in på frågan om vad de enskilda konsumenterna kan göra. Från politiskt håll saknar man bindande regler för företagen. En sådan regel skulle bland annat vara att instifta obligatoriska ansvarsrapporter för storföretag, som i Storbritannien och Danmark.
Staten har skyldighet att skydda människor mot brott mot deras mänskliga rättigheter, men även företagen skall bära sitt ansvar. Det fastslår en arbetsgrupp ledd av FN:s specialsändebud John Ruggie. Linjedragningen klargör situationen för de inblandade parterna.
Även finländska företag skall se till att underleverantörerna erbjuder sina anställda skäliga arbetsförhållanden. En linjedragning som denna har varit efterlängtad, eftersom den klargör ansvarsfördelningen i kedjan av underleverantörer och inköpare.
Hur principerna som Ruggies arbetsgrupp slagit fast förverkligas i framtiden, kommer att visa hur (in)effektiva de är. Föreningsfolket vill att Finlands lag omarbetas enligt de givna principerna. Importen från utvecklingsländer är i behov av reglering. EU-komissionen har rekommenderat att medlemsländerna kommer med verksamhetsplaner för den praktiska tillämpningen av Ruggies principer. Arbets- och näringsministeriet förbereder för tillfället en verksamhetsplan för Finlands del. Nu är den rätta stunden för lobbande.
Föreningsansvar främjas effektivast genom politik och lagstiftning, men det lönar sig att ta vara på alla tillgängliga metoder. Här är några råd till den enskilda konsumenten: Köp inte färdigt slitna jeans, eftersom de kan ha behandlats genom sandblåsning. Ta kontakt med företagen via deras hemsidor för att fråga om klädernas tillverkningsomständigheter. Kräv ansvar. Bra är även att föredra begagnade kläder, samt inhemsk eller europeisk tillverkning. Bäst är ändå att fråga sig ifall man faktiskt behöver köpa något alls.
Outi Moilala
forskar i företagsansvar.
Hennes bok Tappajafarkut – ja muita vastuuttomia vaatteita
utkom nyligen på Into kustannus.
Översättning Otso Harju
Foto: Taslima Akhter / CCC
