Dom säger att finländarna ska arbeta mera. Men exakt vilka finländare är det som ska göra det?
De som är arbetslösa? De flesta av dem vill arbeta mera, om de har tur får de också tillfälle att göra det inom en snar framtid, när de igen hittar ett jobb. Allra helst ett jobb som motsvarar deras utbildning eller allmänna förmågor, så att deras förvärvade kunskaper inte går till spillo.
De som är sjukskrivna? De flesta som är sjukskrivna vill komma tillbaka till arbetet, för arbetslivet är i vårt samhälle det vanliga livet, det normala, det vill säga friska livet, åtminstone om man är över 25 och under 60.
De som studerar? Som universitetslärare är jag alltför bekant med att studenter arbetar vid sidan av studierna. Det är regel snarare än undantag. Givet är också att arbete går före studier. Råkar man få en arbetstur precis när man har föreläsning så är det arbetsturen som prioriteras, ibland med följden att man avlägger kursen man gått på först följande år, eller aldrig. Så skulle jag också göra, för jobben är få och pengar är nödvändiga. Och universitetsstudier är och bör vara flexibla. Men det här är inte utan konsekvenser för såväl studenter som undervisning, så jag hoppas att studenter inte ska behöva jobba mer än de gör nu.
De som är föräldralediga? Hemvårdsstödet har fungerat som buffert för ett belastat dagvårdssystem och som sysselsättningsalternativ för unga kvinnor i lågkonjunktur. Nu har vi också ett belastat dagvårdssystem och många arbetslösa, men någon (”staten”, ”politikerna”, ”regeringen”) har likväl kommit på att vi inte har råd att ha unga kvinnor utanför arbetsmarknaden i upp till tre år. Därför ska stödet ifrågasättas. Men hur förbättrar det sysselsättningsgraden? Själv söker jag dagvårdsplats åt mitt barn från föräldraledighetens slut, och har fått höra av den dagisföreståndare som har hand om ärendet att områdets daghem är fullsatta, att mitt barn på grund av att hon är litet kommer att uppta ”flera barns plats”, att ”vi har ganska stora grupper”. Signalen är 1) att systemet är överbelastat, och 2) att man inte gärna vill ha så små barn på dagis och att vi egentligen borde vänta minst ett halvår till – ett halvår då antingen jag eller min sambo ska vara hemma på hemvårdsstöd. Borde jag ringa ”staten” och fråga hur det här passar in i deras sysselsättningsstrategi?
Pensionärerna? Många som kunde gå i pension fortsätter att jobba. Många yngre pensionärer är fullt kapabla att arbeta ibland och många gör det också. Många pensionärer har också redan arbetat sina ”40 år”, och tycker att de nu kan ägna sig åt något annat. Många har fullt upp med sina egna föräldrar som nu är i 90-årsåldern, eller en partner som behöver vård, eller med barnbarn, eller kanske föreningsaktivitet. Många som lever ett friskt pensionärsliv skulle vara sjuka om de fortsatte med sina jobb: ryggbesvär drabbar såväl sjukskötare som skrivbordsjobbare. Skiftesarbete tär på kroppen och konstanta administrativa reformer tär på själen. Och varför skulle en 63-åring inte ge plats åt en ung person, om det nu är så ont om arbetstillfällen.
Alla de här grupperna som inte lever på sitt eget lönearbete hör till ”statens” sorgegryn, dem vars antal absolut måste minska för att vi ska ha råd med ett välfärdssamhälle. Det minst kontroversiella sättet att åtgärda ”obalansen” är att förbättra sysselsättningsläget, men ingen tycks veta hur man ska göra det. Därför tutar man i stället ut att ”vi” ska arbeta mera.
Jag tar det här personligt. För egen del kan jag inte se hur jag just nu skulle kunna arbeta mera. Jag kunde ibland arbeta effektivare och få mer gjort under en dag, men det skulle inte omedelbart bringa in mera skattepengar. För många av oss som jobbar mer eller mindre heltid och har små barn är det svårt att se hur man rimligtvis skulle hinna jobba mera. Hur mycket jag än avskyr uttryck som ”ruuhkavuodet” och ”livspusslet” så beskriver de en verklighet som inte ger särskilt mycket utrymme för ökad arbetstid. Barnfamiljerna har sedan 70-talet i allt högre grad, mot subventionerad dagvård, upplåtit hela sin arbetsresurs till samhällets förfogande. Flickor planerar inte längre en framtid som hemmamamma och fru, även om man stannar hemma några år när barnen är små. Men nu vill samhället alltså ha ännu mera. Om några år har vår familj en flitig tonåring till arbetsmarknadens förfogande, men det är en resurs som vårt samhälle ändå inte har så mycket intresse för. Snarare kommer hon att få vänta åtminstone tills hon är 18 eller 19 för att få ”ordentliga” jobb, om konjunkturen är gynnsam.
Arbetsgivarna vill också ha mera, men på ett annat sätt. De vill klara sig med så få arbetstagare som möjligt, för att hålla lönekostnaderna på en skälig nivå. För att tjäna staten borde de som har jobb akta sig noga för att åta sig flera personers arbete för en persons lön, eftersom man på det sättet bidrar till en osund fördelning av arbetsbördan i samhället och snuvar samhället på den arbetsinsats och skatteinkomst som en ytterligare arbetstagare skulle ge? Eller? Hur funkar det egentligen? Kanske det inte spelar någon roll hur man gör? Om en person gör mera jobb (för bara en lön) gör företaget mera vinst. Då kanske man kunde beskatta vinsten i stället och betala ut den som sociala stöd till dem som väntar på att nya ”produktiva” arbetsplatser ska uppstå. Och man betalar ju också skatt på så gott som alla sociala stöd, så de arbetslösa bidrar både genom att ha tålamod och genom att betala skatt.
Många trodde, för inte så länge sedan, att mänskan tack vare den teknologiska utvecklingen snart skulle få njuta av mera tid för fritt valda meningsfulla verksamheter. I stället har vi skapat ett system med alltför mycket arbete för en del och skuldbeläggande och trakasserande av andra för att de inte arbetar. Det här är i och för sig välbekant. Något nyare (eller nygammalt) är det förakt även för människors arbete som har uppkommit någonstans på vägen.
De som idag betraktas som goda arbetstagare/företagare/arbetare är de som genom sina individuella insatser kan öka sin eller företagets produktivitet. Bland dem finns företagsledare, företagare, och olika s.k. nyckelpersoner, även t.ex. ”innovativa” forskare, d.v.s. forskare vars resultat kan omsättas till kommersiellt gångbara produkter.
Alla de som bara gör ett vanligt jobb, ofta sådant som inte kan effektiveras till förmån för större vinster eller inbesparingar, betraktas som mindre nyttiga. En frissa kan bara klippa så många hår, en violinist bara spela så många symfonier, en vårdare bara ta hand om så många patienter. I enlighet med Baumols lag stiger deras inkomster mer än deras produktivitet, då den allmänna inkomstnivån stiger till följd av produktionsökningar inom andra sektorer. I och för sig är många av de här ”lågproduktiva” personerna nödvändiga, men de måste förstå att inte kräva en alltför stor del av kakan som naturligt tillkommer de ”högproduktiva”: just nu höga chefer, dataspelstillverkare, ”innovatörer”. Även inom företag som gör stora vinster delas folk in i högproduktiva och lågproduktiva, bland annat för att legitimera stora inkomstskillnader. I vissa fall kan man vara högproduktiv den ena dagen och onödig den följande, om någon annan i företaget (eller i ett annat företag) har varit väldigt produktiv och rationaliserat bort ens arbetsuppgift. Vem som i praktiken blir högproduktiv har ganska lite att göra med vad man gör, exempelvis med om det man gör är mänskligt sett viktigt eller bra. Det enda som räknas är att man genererar mera vinst, och det är det väldigt många väldigt nyttiga personer som inte gör just alls.
Summa summarum? Sluta prata rakt ut i luften om att ”vi” måste arbeta mera. ”Vi” kommer att göra det när tillfälle bjuds. Vidare: att tala om arbetets värde i termer av vinst och tillväxt ger en brutal och fullständigt snedvriden bild av vad arbete är och vad ett samhälle är. Det gör ”oss” inte flitigare, utan bara uppgivna. Ni politiker, ekonomer och andra som talar så ska veta att ni gör skada.
Nora Hämäläinen
