Egentligen är det så löjligt enkelt. Jag tar min lilla kappsäck. Kappsäcken som pappa dekorerat med klistermärken när han var barn och bilsemestrade med sin familj i Norden. Jag fyller den med små föremål jag hittar i köket, i badrummet, i barnrummet, längst inne i lådor fulla med sånt som lika gärna kunde åka i soptunnan, eftersom det är saker som inte längre fyller en funktion.

En servettring, en trasig plastdocka, en virkad pannlapp, en papiljott, en nåldyna, en silversked, en klocka och en c-kassett åker ner i kappsäcken med en kastanj, en reflex, ett plåster, en liten flaska och en snörstump.

Det ska vara föremål som kan hittas i varje hem. Föremål som inte har ett värde i pengar, men blir magiska i händerna på den som har vakna, tindrande ögon och en fantasi som i stunden får föra, i stället för att stävjas.

”Fantasi är ett fjantigt ord”, läser jag i min anteckningsbok från några år tillbaka. ”Det är ett fjantigt ord för att vi låtit det bli fjantigt.”

Men utan fantasi kan vi inte föreställa oss hur maten vi tuggar förvandlas till näring i kroppen. Eller förvandla matematiska formler till förståeliga helheter. Eller föreställa oss det annars otänkbara.

Hur det känns att komma som invandrare till ett land man inte ens visste existerade. Hur det känns att leva under fattigdomsgränsen, att bli mobbad, att vara älskad, att leva med cancer … ja, listan kan göras oändlig. Jag kommer aldrig att hinna uppleva allt jag måste kunna föreställa mig. Då är jag tvungen att använda min fantasi – förmågan att föreställa mig det jag inte upplevt.

Men vem ska lära mig det? För nu talar jag inte om förmågan att leka och fantisera i barnrummet. Jag menar, vem ska lära mig att utnyttja min fantasi till att utvecklas, till att lära mig nya saker, till att bli en bildad, vidsynt och omtänksam människa? Till att inte tycka att det är fjantigt?

Vem ska lära mina barn det?

”Mor ror, far är rar”, stod det i min läsebok för snart trettio år sedan. Barn lär sig bäst att läsa när det handlar om någonting i deras vardag, sades det. Jag förstod aldrig varför mor rodde. Vart var hon på väg? Varför blev barnet på stranden? För mig var det inte vardag.

Vardag för mig var sagor, historier, berättelser, att klättra upp i trädkojan och föreställa mig platser jag drömde om att få besöka. Att läsa om barn som gick i skola var fruktansvärt tråkigt och oinspirerande när man visste om alla de världar som böckerna kunde öppna.

Vi sitter i en ring. Alla utom jag blundar. Jag lägger ett föremål i handen på varje deltagare, men förbjuder dem att öppna ögonen. De ska känna på föremålet först, föreställa sig vad det är, vad det kan användas till, vem som äger det, varför det är speciellt.

Sedan börjar vi. De visar upp sina föremål och de berättar om en grym trollkarl som med magiska formler förtrollar en flaska med saft till sömndryck och alla utom en i riket somnar. De fabulerar om flickan som får höra en röst på ett kassettband, som på engelska förklarar att hon ska använda en papiljott som gör henne vacker. Men flickan vill inte vara vacker, hon vill vara stark. Så hon äter gröt med silverskeden och sked för sked, dag för dag blir hon starkare. Hon … ja, berättelsen fortsätter och till slut räddar flickan hela världen genom att hon lyckas slunga nåldynan i ansiktet på trollkarlen.

När vi är klara frågar jag vilka skolämnen vi nu tangerat och vilka vi ytterligare kunde ha fått in i vår berättelse. Och lärarna svarar och de märker snabbt kopplingen. Och vi fortsätter prata om hur vi kunde utnyttja fantasin mera – inte som paus eller underhållning, utan som ett steg i inlärningen.

Barn leker inte tillräckligt mycket, säger barnpsykolog Jari Sinkkonen.

Vuxna förstår sig inte tillräckligt bra på fantasi, säger jag.

 

Jolin Slotte

skrivande människa som bl.a. jobbat som lärare och projektplanerare för Fantasiutställningen Ordboet.


Lämna en kommentar