Lyckas läsaren se bortom det starka och gripande livsöde som Mathias Rosenlund tecknar i Kopparbergsvägen 20? frågar Peter Björkman i sin recension.

Mathias Rosenlund (f. 1981) debuterar med den självbiografiska boken ”Kopparbergsvägen 20”. En titel som är helt rätt när temat är fattigdom – eftersom den svenska kommunen Kopparberg flera gånger de senaste åren utsetts till Sveriges ”sämsta” kommun att bo i. Detta enligt samhällsmagasinet Fokus som bland annat sett på sociala problem som arbetslöshet och missbruk i orten. Men det här handlar inte om svenska Kopparberg utan om en rapportbok från dagens Finland och Vandaförorten Myrbacka.

I denna betongförort bor Mathias Rosenlund. I boken är han gift och har två barn. Han är uppvuxen i betongförorten Fittja utanför Stockholm och nu växer hans egna barn upp i en liknande miljö.

Rosenlund hör till dem vars arbetsliv bestått av tillfälliga och osäkra jobb. Han har varit hänvisad till tillfälliga arbeten som inte kräver utbildning. Han jobbar på dagis, som ungdomsledare och som lagerarbetare. Inget av arbetena ger tillräckligt betalt. Han får inga andra jobb eftersom han är outbildad. Han försöker ta en magisterexamen i litteraturvetenskap, men tvingas av försörjningsskäl ständigt försaka studierna för arbete – vilket gör att studierna går långsamt framåt. Till saken hör att Rosenlunds hustru lider av bipolär sjukdom och har svårt att förvärvsarbeta.

 

Modig gestaltning

Situationen är svår men inte hopplös. Rosenlund prioriterar barnens behov framför sina egna och sätter en ära i att ingjuta hopp i dem. Han har också kärleken till litteraturen och skrivandet som driver honom framåt. Han skriver kulturjournalistik och har tillgång till en annan värld i det litterära. Här är han någon. Här har han ett kapital.

Vi får följa Rosenlunds reflektioner över sin situation. Han kommer ständigt tillbaka till den omöjliga ekvationen – med hustruns sjukdom och med mycket låga inkomster, så låga att det inte spelar någon roll om han tar ytterligare ett jobb eftersom det bara innebär att bidragen minskar med lika mycket. Rosenlund gestaltar modigt och öppenhjärtat en fattigdomsfälla mitt i Välfärdsfinland. Han vägrar dock att se den som något naturligt eller ändamålsenligt.

”Det finns ett hat hos mig. Det har stadigt vuxit. Ett hat mot att det finns de som har allt, och som inte förstår sig på något annat än det. Inte heller jag förstår mig på något annat än att leva i ständig brist”.

Rosenlund är frustrerad över att socialdemokraternas partiledare har så dålig koll på hur lite många människor tjänar. Denna säger sig ”tycka synd om låginkomsttagare som tjänar mindre än 3 000 euro i månaden” – en summa Rosenlund som mest inte ens tjänat två tredjedelar av.

Författaren reflekterar inte alls bara om sin egen och familjens situation. Vi får också möta alkoholister som Rosenlund har som grannar samt en tonårig romsk pojke som ständigt skolkar från skolan, utan att vare sig lärare eller skoladministration hör av sig. Genom dessa trovärdigt och ömsint gestaltade personporträtt vidgar Rosenlund föredömligt sin berättelse om dagens fattigdom.

 

Strukturellt förtryck

Det är en viktig bok. Men spelar den någon roll? Kan arbetarlitteratur av författare som Susanna Alakoski, Eija Hetekivi Olsson och Mathias Rosenlund lägga grund för en politisk förändring där fattigdomen faktiskt minskar? De tre nämnda författarna diskuterade frågan om ”klass, fattigdom och förort” och frågan om ”man någonsin blir kvitt stigmat” på årets bokmässa i Helsingfors. Det var en intressant diskussion och författarna lyfte fram viktiga saker som självorganisering bland utstötta ungdomar och politiska lösningar för att komma till rätta med fattigdomen. Men något riktigt svar på om ”man någonsin blir kvitt stigmat” gavs inte.

Det finns slutligen alltid en risk med skildringar av fattigdom och utanförskap. Den att publiken bara ser det den vill se: ett starkt och gripande livsöde att gå upp i känslomässigt. Det är oerhört lätt att föra ner innehållet på det individuella planet och glömma det strukturella förtryck som författaren samtidigt gestaltar. Jag minns ett föredrag med Åsa Linderborg i Sigtuna – om hennes bok Mig äger ingen. Ingen lyfte fram de politiska aspekterna i boken – däremot tog åhörarna mycket livligt och ibland affekterat upp de personliga och privata sidorna av att växa upp med en alkoholiserad arbetare i Västerås. ”Hur stod du ut?!!”

Det finns en risk att mottagandet av en roman om missförhållanden blir i överkant känslosamt och sentimentalt, istället för att till exempel ge upphov till en klarsynt diskussion om ojämlikheten i samhället. Denna risk finns också med Rosenlunds bok. En skillnad gentemot Alakoskis och Linderborgs böcker är att den är innehållsmässigt aktuell. Det rör sig inte om några barndomsminnen, utan om dagens Finland. Bokens innehåll blir därmed svårare att sentimentalisera. Kopparbergsvägen 20 kan därmed, förutom att vara en stark litterär debut, också bidra till att på allvar väcka debatt om vikten av minskande klyftor i samhället. Boken bör självklart snarast ges ut av ett förlag i Sverige, det är märkligt att så inte redan har skett.

 

Peter Björkman

Mathias Rosenlund: Kopparbergsvägen 20. Schildts & Söderströms, 2013.

Lämna en kommentar